WalkAnotherDirection.blogg.se

(Klicka på någon av bilderna, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Tjejen som driver novellbloggen skriver fantastiskt, vilket ni säkert sett om ni läst igenom det lilla smakprovet på hennes novell. Den pågående novellen heter Don't Let Go, och jag tycker absolut att ni ska klicka er in på bloggen. Genast! Och där med basta.

Kapitel 12 av Do You Remember finner ni under detta inlägg, för er som missat! Xx
Gott Nytt År på er, mina fina! Det kommer dock inget kapitel idag, för jag ska fira det nya året med mina sheyyor. Men imorgon hörs vi igen! :)

Chapter 12 - The Start Of Something New

Previously:
"You can't talk to her", viskade hon i mitt öra.
"Talk to who?", frågade jag, högt, så att alla kunde höra.
"That pink-haired girl. She's a nobody, and we don't talk to losers."
"I think she's nice."
Jag såg i ögonvrån att Macey tittade surt på mig, men Ruby utbytte några blickar med henne, och hon förblev tyst. Like a boss, tänkte jag för mig själv.

 "I can't believe that you're going to work with Meredith Davies! I just love her clothes!" Ricky sträckte ut händerna i luften som för att visa just hur mycket han älskade hennes klädmärke och plagg. "Too bad she doesn't make clothes for boys..."
"Why? You can always wear one of her dresses?", sa en av killarna från Konst & Design-klassen och flinade elakt.
Ricky tystnade och kollade ner i golvet. Jag ville hemskt gärna säga åt killen att hålla käften, men samtidigt visste jag att det kunde göra saker & ting värre. Men hade inte jag alltid velat att någon skulle ställa upp för mig på min gamla skola då jag var utsatt?
Vår lärare, Miss Frost, låste upp dörren till salen och lät oss alla gå in. Som vanligt satte jag mig tillsammans med Ricky & Kira, och de andra eleverna satte sig så långt ifrån oss som möjligt. Någon vinkade åt mig att jag skulle komma och sätta mig med dem, men jag skakade på huvudet och vred mig sedan mot mina två vänner istället.
"Oh by the way, Kira and I are going out for some shopping after school. Would you like to join us?", frågade Ricky och rättade till sin lugg. Kira log förväntansfullt mot mig, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
"I would love to!" Men sedan minns jag; "Oh, I forgot... I have to work. It's our first day at Meredith's company."
"It's okey. We can save the best stores until you're done", sa Kira.
"You can? Well, then I'm still up for it."
"Perfect!"
"I'd like to have a pair of pants in that colour", konstaterade Nancy och fingrade på ett rött tyg som satt upphäftat på den stora anslagstavlan.
"Yeah, definitely", nickade jag och kollade på det. Rött var mer Nancy's färg, - hon bar något rött nästan varje dag, fast jag hade det ibland jag också. Som till exempel idag. Jag kollade ner på min röda oversize hoodie.
"But... Maybe we should take some brighter colors, because I think that will be more popular this spring."
"You're right", sa Nancy och nickade instämmande. "Like lightgreen, lightblue, pink... Or babycolours?"
"Yeah, maybe." Jag klottrade ner vad tygen och färgerna hette på skrivblocket vi fått och nickade sedan mot Nancy att vi skulle gå. 
Vi letade reda på Meredith's kontor och lämnade in listan.
"Interesting", mumlade hon. "I thought the kids in your age preferred dark colours?"
"Maybe we do. But you have to think from other people's perspectives too."
"That's my girls", sa Meredith stolt och la listan på sitt skrivbord. "That's it for today. Thanks for the help, girls. I'll be home late tho, but Maggie is home."
"Okey, bye", sa jag & Nancy i kör och lämnade kontoret. Det kändes konstigt att se Meredith så glad och trevlig, men kanske hade hon helt enkelt bara en bra dag?
"I'll meet up with Ricky & Kira for some shopping now, wanna come?"
"Naahh... I'm not in the mood for shopping, so I think I'm going home."
"Okey, see ya later!"
"Yeah, have fun", log jag och slängde upp skolväskan över axeln innan vi skildes åt utanför porten till företagsbyggnaden. Vad skulle jag nu hitta på? Om jag åkte hem skulle jag bara sitta där och ha tråkigt, samt ha Maggie surrandes omkring mig, och hur kul var det?
Jag svängde runt hörnet i kvarteret och började röra mig mot Oxford Street istället för att gå mot närmaste tunnelbanestation. Utan att fundera på vart jag skulle ta vägen så styrde mina fötter mig mot Starbucks, och snart stod jag i den långa kön i väntan på att få beställa. Vad ska jag ha då? Jag läste intresserat på den långa menyn på väggen bakom kassan.
Den unga killen som stod före mig i kön var ganska lång och bredaxlad, vilket gjorde så att jag inte kunde se hur många som stod framför mig. Längre bak i kön hördes ett illvrål från en bebis, och någon försökte förgäves hyssja ner ungen. Killen framför mig vände sig om som för att kolla vem som grät, men fastnade istället med blicken på mig. Han spärrade upp ögonen, som i chock, öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Jag kände hur hela jag stelnade till när jag väl insett vem det var, men jag fann inte ord för att säga något. Istället stod jag där och stirrade på honom som ett fån, och han stirrade på mig.
"Move!", sa tanten bakom och knackade mig i ryggen. Både jag & Liam ryckte till och tog ett steg framåt i kön.
"Uhm... Hi." Liam kliade sig besvärat i nacken. 
"H-hey", stammade jag och bet mig i läppen innan jag lät blicken falla ner i golvet.
"What can I do for you, sir?", frågade kvinnan i kassan vänligt, och Liam vände sig om.
"A cup of tea, please."
"What flavour?"
"Uh... English b-b-breakfast, please." Han lät ofokuserad, och han kollade med jämna mellanrum på mig. "And I'll pay for her order too." Liam log svagt och nickade att jag skulle ta ett steg fram.
Kvinnan bakom disken väntade på att jag skulle beställa så hon kunde knappa in kostnaden i kassaapparaten.
"A triple iced venti latte." Jag harklade mig. "Please."
"One english breakfast and one triple iced venti latte, yes. Anything else?"
Liam kollade på mig.
"No thank you."
"Okey." Hon knappade priset, Liam betalade, och snart fick vi våra drycker.
"Thanks for... For paying", sa jag osäkert och flyttade en hårslinga som åkt ner i ansiktet.
"No problem. Would you like to sit down for a while?" Han nickade mot ett av borden i hörnet av cafét.
"Yeah, sure."
Vi banade vägen genom trängseln fram till bordet och slog oss ner. Jag hängde min jacka på stolens ryggstöd och placerade väskan vid mina fötter, och Liam gjorde detsamma. Sedan harklade han sig och mötte min blick i några sekunder.
"I don't know if you remember me but-..."
"Ofcourse I do", avbröt jag tyst. "But do you remember me?"
"Ruby Jay, how could I ever forget?" Det ryckte i hans mungipa när han uttalade mitt namn, men han blev genast allvarlig igen.
Jag smuttade på min latte, och han kollade på mig med uppmärksamma ögon, nästan som om han tog in varenda rörelse jag gjorde.
"I think I saw you... The other night. At Funky Buddha, am I right?"
"Yeah, I was there. With Nancy and some other friends of mine."
"How is she?", frågade han. Antagligen för att vara artig, han hade ju ingen aning om vad någon av oss gått igenom.
"Better", svarade jag kort och såg ner på mina händer som vilade på bordet. Liam nickade tyst och fingrade på sin tekopp. "I'm sorry."
"What for?" Jag kollade upp och mötte hans blick igen, men denna gång letade hans ögon inte efter en flyktväg.
"Everything?" Han tog ett djupt, hackigt andetag, sådär som han alltid gjort när han var upprörd. "I'm so sorry, Ruby. We used to be best friends, and even more... I can't even imagine all the pain I must've put you through! And I know this is a bad excuse, but I didn't have time to call you. I was so busy with all the work and stuff, I didn't even have time enough for sleeping." Han nickade för sig själv. "But you should know that I actually called you when I was on x-factor. You and Nancy were the first ones I was going to tell about our contract. But no one answered when I called you... Maybe you were on vacation, I don't know, but... Yeah." Han harklade sig och tog en klunk av sitt te.
"I'm sick of this lying. Everybody's lying to me. Why can't you just tell me the ugly truth and say that you forgot about me? That you moved on?", sa jag ilsket och började plocka ihop mina saker.
"Because that would be lying", viskade han. Jag stannade upp i mina rörelser och lät väskan falla till golvet igen.
"I was still thinking about you after x-factor, but we went on tour and I had no time to come and visit you. I tried to call you again, but no one answered that time either. I was scared that you had moved on, so I tried to forget about you... But I couldn't. I loved you too much..." De sista orden kom bara ut som en viskning från hans läppar.
Han väntade troligtvis på att jag skulle säga något, men vad skulle jag säga? Självklart förlåter jag dig för att du lämnade mig ensam i flera år i tron om att jag inte var bra nog för dig! Självklart förlåter jag dig för alla hemska mardrömmar du fått mig att gå igenom varenda jävla natt och självklart förlåter jag dig för-... Jag drevs ur min tankebana av att Liam tog min hand som vilade på bordet. Det gick varma stötar genom hela min kropp från hans beröring, vilket fick mig att minnas alla andra gånger han rört mig tidigare.
"I'm not asking you to forgive me. Just saying 'sorry' once doesn't make everything okey, and I can never take back those years who have passed, but I'm willing to try to make it up to you. Now, when you're finally found, I'm not willing to lose you again." Han slöt ögonen och tog ett djupt andetag igen. "Please, say something Ruby. Just something..."
Jag kände hur tårarna försökte tränga fram genom ögonvrån, men jag höll dom inne. Det var inte läge för det nu. "Okey", sa jag och tittade på honom. Försökte att inte visa några som helst känslor.
"Would you like to go on a date?"
"A date?", ekade jag och smakade på ordet. "Sure."
"Great." Spänningen i luften försvann, och Liam log ärligt. "I'll pick you up. Where do you live?"
Jag frågade efter en penna och klottrade snabbt ner Meredith's adress på en servett och räckte över den till Liam. Han nickade och stoppade ner servetten i jackfickan innan han återgick till att smutta på sitt te. Han grimaserade illa, och jag kunde inte låta bli att flina åt honom.
"My tea is cold", flinade han och skakade på huvudet för sig själv.  

"I would have asked you if you wanted a ride, but I left my car at work." Liam höll upp dörren åt mig, och jag klev ut i den nu lite mer kyliga luften.
"It's okey. I'll take the tube." Jag log lätt. Liam var lättare att prata med än vad jag egentligen ville erkänna. "I'll see you at friday then."
"Yup. Looking forward to it." Han nickade och stoppade händerna i jackfickorna.
"Bye." Jag vände mig om och började röra mig mot Oxford Circus. Visst, det var stationen med mest trängsel och det var en kamp att bara ta sig ner för stentrappan, men den var ändå närmast.
Jag kollade på den stora kartan för att se hur jag skulle åka. "Victoria line to Green Park, and then Piccadilly to Hounslow Central. Perfect!", mumlade jag för mig själv. Sedan stämplade jag mitt oystercard och tog rulltrappan ner som ledde till rätt perrong.
Det fläktade friskt, och ett tjut från den andra perrongen fyllde underjorden. Jag kollade mot tavlan som blinkade att mitt tåg skulle vara här om cirka en minut, och jag väntade tålmodigt. En stor skara människor samlades framför mig så att dom skulle vara först in i vagnen, och jag muttrade något otrevligt för mig själv och gick en bit bort på perrongen. Jag var inte sådär jätteförtjust vid trängsel, utan letade hellre upp en vagn där det inte fanns så värst många människor.
Ett iltjut hördes, och jag kollade in i mörkret som nu lystes upp av två lampor som satt längst fram på tåget. Vagnarna gnisslade när tåget bromsade in, och snart öppnades dörrarna.
"Please mind the gap between the train and the platform", sa robotrösten i högtalarna. Jag ursäktade mig och trängde mig in i vagnen som desvärre var ganska full. Ingen sittplats var ledig, så jag ställde mig och höll i stången i mitten istället.
"Beware of the doors, the doors are closing."
Dörrarna stängdes, och tåget rullade iväg igen. Lamporna i vagnen blinkade, och det rasslade om tåget när vi åkte utomhus. Trots allt ljud & evigt blinkande, och att vagnarna såg oerhört slitna och gamla ut så kände jag mig otroligt lugn. Det var liksom... Avkopplande att åka tunnelbana?
Jag lät min blick förflyttas över alla individer som satt i vagnen, och jag tycktes inte vara den enda som tyckte det var fridfullt att åka. Någon satt och läste en bok eller en tidning, vissa sov, satt och småpratade eller liksom jag, inspekterade alla andra.
"Next station: Green Park."
Jag rättade till väskan och fingrade på mobilen som vilade i jackfickan. Tänk om Liam har skickat iväg ett sms? Vi hade bytt nummer precis innan vi bestämde oss för att vi var klara på Starbucks, och jag hade svårt för att tänka på annat än honom.
Tåget bromsade in igen, och dörrarna öppnades.
"Please mind the gap between the train and the platform."
Jag klev ur vagnen och åkte upp med rulltrappan för att sedan leta reda på nästa rulltrappa som ledde till Piccadilly line.

Here you go, ma ladies! What'chu thinkin'? Är ni lika exalterade som jag över att sparka igång detta love-life? Let me know!
Älskar er. Puss! :*

Chapter 11 - I Miss You

Previously:
"Who are you staring at?", frågade Andy och slog mig lätt på axeln i en kompisgest.
Jag vred mig mot honom och tog ännu en klunk av min cola. Det kröp i kroppen och jag hade svårt för att sitta still. "I think I just saw my..." Jag flyttade blicken mot den delen av dansgolvet där dom befann sig. ...Fast nu var dom borta.
"Saw your what?"
"No, uhm... Eh, nothing."

Jag lutade mig över handfatet och sköljde ansiktet en sista gång innan jag torkade av mig med en handduk och granskade mig i spegeln. Jag såg trött ut, men det var väl inte så konstigt. Det hade ju varit helt livat på nattklubben. Men för första gången på länge så hade jag hållt mig nykter. För Nancy's skull.
Ett par röda ögon stirrade tillbaka på mig i spegeln, inspekterade halsbandet som fortfarande hängde runt min hals. Jag hade bytt om till mina pyjamasshorts och ett linne, men halsbandet hade jag ännu inte tagit av mig. Det liksom gick inte. Det satt inte fast, men jag ville inte ta av mig det.
Jag lyfte upp halsbandet i handen och kollade bekymrat på det. Varför, varför, varför? Varför hade jag inte tagit chansen? Jag kunde ju ha tagit upp kontakten med honom igen? Eller skällt ut honom för att han aldrig hörde av sig? Men som den fegis jag var så hade jag istället ursäktat mig och låst in mig på toaletten, och när jag sedan kom tillbaka så var han borta. Jag hade sumpat det. Nu skulle jag säkert aldrig mer springa på honom. Åh, om jag bara hade kunnat vrida tillbaka tiden. Då skulle jag kanske vara hos honom just i detta nu?
En vattendroppe hamnade på den lilla plastbiten som skyddade klockans visare, och jag mötte min spegelbild igen och insåg att jag grät. Jag torkade av mig med armen, vilket ledde till att armen blev våt istället. Ärren som prydde min arm skrek åt mig, men jag ville inte lyda. Aldrig mer. Jag smekte ärren med fjäderlätta fingertoppar och kollade upp i spegeln ännu en gång. Men nu såg jag inte längre mig själv. Nej, där stod nu lilla Ruby Jay, flickan som alltid hade ett leende på läpparna. Flickan som njöt av livet innan allt blev så svårt. Hennes klingande skratt ekade i badrummet, och jag kunde inte låta bli att le mot henne. Henne som var jag, åt hur jag var då. Då jag hade honom.
"Goodnight Andy", sa jag vänligt och puttade igen bildörren efter att ha klivit ut. När taxin hade kört iväg knappade jag in portkoden och gick in i trapphuset. Det var mörkt, så jag klickade på den röda, blinkande knappen på väggen till vänster, och snart därefter blev jag bländad av alla starkt lysande lampor. Sedan hasade jag mig upp för dom tre trapporna och låste upp dörren till vänster som ledde in till min lägenhet.
Flickorna från festen fanns fortfarande i mina tankar. Det bara måste ha varit Ruby & Nancy! Mina gamla grannar & bästa vänner, och i det ena fallet, flickvän.
Jag ställde skorna prydligt på skohyllan och gick sedan in i badrummet och letade upp min blinkande eltandborste. Badrummet fylldes av surrandet från tandborsten, men samtidigt kändes allt så avlägset och tyst. Kanske var det för att jag var någon helt annanstans i mina tankar? Varför hörde jag aldrig av mig, som jag lovade? Dum fråga. Jag visste ju svaret. Jag hade inte tid. Men var det verkligen en godkänd ursäkt? Svar: nej. När jag var med i x-factor gick all tid åt att öva, uppträda, sova eller äta. Aldrig fanns där tid för annat. Och när jag väl fick tid till att ringa så gick samtalen hem till mamma och pappa. Men att inte ha tid var fortfarande ingen bra ursäkt. Fast jag hade ju å andra sidan hört av mig efter x-factor... Ruby & Nancy var dom första jag hade tänkt berätta för om skivkontraktet och det, men ingen av dom hade svarat när jag ringde. Jag tog för givet att dom hade gått vidare, och jag försökte även intala mig själv att jag också gjort det. Men i ärlighetens namn så hade jag aldrig det. När vi fick ledigt i en vecka sov jag desvärre bort all tid, men de kunde ju ha kommit och hälsat på mig?
Jag spottade ut tandkrämen och granskade mig själv i spegeln innan jag släckte i badrummet och lät fötterna styra mig mot sovrummet. Sängen gapade tom och väntade på att bli omfamnad, och efter att ha slängt av mig kläderna kröp jag ner och drog täcket tätare omkring mig.
Vad höll jag egentligen på med? För det första så kanske det inte ens var hon, och för det andra så hade hon säkert gått vidare. Hon var ju där med ett gäng killar, och någon av dom var säkert hennes pojkvän. Men å andra sidan, hon såg mig ju, och hon fastnade med blicken... Fast om det inte var hon så var det kanske ett fan som stirrade på mig eftersom jag är Liam Payne? Liksom den Liam Payne. Men hon kollade ju på mig som om... Som om hon visste?
Jag tänkte tillbaka på alla år och dagar jag spenderat tillsammans med tvillingarna Jay, och bara några sekunder senare så kände jag hur kinderna blev våta. Jag sträckte mig efter min iphone som vilade på nattduksbordet och klickade mig in på twitter.

Liam Payne @Real_Liam_Payne "I miss you"

twittrade jag, och snart var mina mentions fyllda med tweets som who? me? i miss you too liam!, och så vidare. Min tweet hade fått över 14.000 retweets, och ännu fler favoriseringar. Så många människor, men jag var nästan säker på att hon, hon som tweeten var menad för, inte sett det. Och även om hon gjorde det, skulle hon förstå att det var henne den var riktad till? Hade hon ens twitter?
Jag skakade på huvudet för mig själv och låste mobilen innan jag lade tillbaka den på nattduksbordet igen. Sedan slöt jag ögonen och försökte slappna av, och snart därefter somnade jag.
Jag öppnade ögonen och kisade mot Nancy's säng. Hon var redan vaken och låg och tittade på mig.
"Goodmorning", hälsade hon och log lätt.
"Morning", sa jag och gnuggade mig i ögonen. En stor gäsp slank ur mig, och jag begravde huvudet bland kuddarna igen.
"What did you dream about tonight?"
"Nothing."
"Hm, how sad that you don't remember. You seemed so happy. And it was something about Liam, because you said his name a few times."
Jag fnös och vred på huvudet så jag stirrade in i väggen istället.
"You can't forget about him, huh?", sa Nancy bekymrat.
"...No."
"We should do something... Like find him? Don't you get it? It's like in a movie, and I'll create your happy ending."
"No, stop it!" Jag satte mig upp i sängen och tittade allvarligt på henne. "This is not like in one of your movies or books. This is reality, and it sucks. Maybe some people get their happy ending, but I'm not one of them. Even if we looked for Liam we would never find him. London is like a hundred times bigger than Wolverhampton, so it's impossible!" Jag avbröt mig själv för att hämta andan. "And even if we found him... He wouldn't recognize us."
"What? Why not? I know he haven't seen us in a few years, but we're not that different? We just have different hair colours and maybe dress and look a little more mature, but so what?"
"Because I've seen him. And he saw me. But he just stared at me, like he didn't even know me."
"What?! Why didn't you te-..."
Jag avbröt henne. "Because-... Because.. I don't know, I guess I was scared? But I wish that I could do everything different, but done is done." Jag torkade ilsket bort tårarna som prydde mina kinder.
"I'm sorry..." Nancy kom fram till min säng och la armarna om mig. "But we'll figure something out. He's a celebrity, and his fans are better than the FBI? We'll find him."
"Nancy! Ruby! Breakfast!", ropade Meredith nerifrån köket.
"Come on, let's go." Nancy klappade mig på ryggen och förde mig ner för trappen.
"Goodmorning sweethearts." Meredith log vänligt och nickade åt stolarna mitt emot sig. Frukosten var lika fint framdukad som vanligt, trots att Maggie inte var här och hjälpte till. Hon skulle inte komma hem förrän imorgon kväll.
"I've been kinda busy with my job lately, so I haven't got a real chance to just sit down and talk to you girls. How's school?"
"It's great", sa jag och Nancy i mun på varandra.
"Good. So the other students are nice to you?" Meredith pillade lite med sin morgonrock innan hon återgick till att smutta på sin kaffekopp.
"Yeah, they are."
Hon nickade stilla. "Do you like fashion?"
"Fashion?" Jag tittade på Nancy och flinade diskrét, men hon verkade inte tycka att det ämnet var speciellt roligt.
"A little, maybe", sa hon och ryckte på axlarna.
"A little", ekade Meredith. "How about you, Ruby?"
Jag försökte hålla mig för skratt, för både jag & Nancy visste hur pass icke-modeintresserad jag var. Visst, jag kunde lätt fixa ihop en snygg outfit, men när det kom till vad jag själv skulle bära så slängde jag bara på mig första bästa. Typ gårdagens tröja?
Jag harklade mig lite. "A little, yes." När det var sagt hällde jag upp ett glas juice och förde det mot munnen vilket gjorde så att det inte syntes om jag flinade.
"Hm, okey... Well, you'll start working for me. It's kind of a busy time for the company, and we need some more workers. Maybe two young girls will be just perfect?"
"What?", sa jag & Nancy i kör.
"Well, ofcourse you'll get paid for it, and it's just a few hours of work. Like, two days in a week?"
Jag tittade på Nancy igen, och vi konverserade genom ögonkontakt.
"Okey, we'll do it."
"Great."
(Två dagar senare...)
"I seriously hate our english teacher! She gave me an F!", klagade Bianca. Vi hade just fått tillbaka våra inlämningsuppgifter i engelsk litteratur, och det hade gått förvånansvärt bra för mig då jag kammat hem ett A. Ruby hade fått ett C, och hon verkade mer än nöjd. På våran skola i Wolverhampton låg hon alltid på ett svagt E eftersom hon sällan var närvarande eller presterade sitt bästa.
"How did it work for you?", frågade jag Kira som stod och rotade efter nästa lektions böcker i sitt skåp. Jag kände Macey's vassa blickar i ryggen men försökte att inte låtsas om det.
"Pretty well. I got a B." Hon log sött och visade stolt upp sitt betyg.
"Great!"
Jag la in alla böcker i skåpet och tog fram skrivhäftet, matteboken och diverse lösblad. Sedan slöt jag upp vid Ruby's sida igen, och av ren vana krokade hon i sin arm i min. När vi hade kommit en bit ifrån skåpen gick Macey plötsligt på min andra sida.
"You can't talk to her", viskade hon i mitt öra.
"Talk to who?", frågade jag, högt, så att alla kunde höra.
"That pink-haired girl. She's a nobody, and we don't talk to losers."
"I think she's nice."
Jag såg i ögonvrån att Macey tittade surt på mig, men Ruby utbytte några blickar med henne, och hon förblev tyst. Like a boss, tänkte jag för mig själv.

Förlåt för ett jättesegt mellankapitel och massa perspektivsbyten, men jag lovar, i nästa kapitel blir det pang i bygget! Det är DÅ vår långa resa börjar! 
Ber också om ursäkt för att kapitlet kom upp så sent, men vi har haft gäster idag så jag har inte hunnit skriva, och när dom var här fick jag världens huvudvärk och väntade i 2½ timme på att få gå och lägga mig. Sen sov jag ett tag, kollade på Sagan Om Ringen med brorsan, och sedan dess har jag suttit här och kämpat för att få ihop något som kan räknas som godkänt. Enligt mig misslyckades jag, usch så uselt, men det får duga. Ska ge er något mycket mycket bättre imorgon, och därmed basta!
Och tack, tack, tack & TACK för dom jättesuperdupermegaextrafina kommentarerna på förra kapitlet! Jag älskar er något så otroligt! Xx

Chapter 10 - Party-Time!

Previously:
"Yeah. I used to be one in Macey's crew, but after a while I got tired of all the bullshit. She's so mean to everyone, and I couldn't stand going around and just watching her hurt people. So... I told her to stop, she got mad and kicked me out, and... Yeah. But now she's mean to me too, but I don't really care. I like to be a nobody. It's better than being a cruel bitch. And now I'm not alone. I have Kira." Han nickade mot sin söta vän. "And I can see that you're still wondering about my label... I thought you knew, but you're going to find it out anyway so... I'm gay."

"I'll hate you forever", mumlade jag surt medan jag kletade på mascara på ögonfransarna.
"No, come on? It will be fun!" Ruby applicerade vant rött läppstift på sina läppar och rättade till håret så det var jämt fördelat över axlarna. Hennes ögon var svartmarkerade, liksom mina, fast jag hade sotat mina en aning för att lyfta fram dom lite extra.
"Let's go." Ruby slängde sin väska över axeln och drog mig i armen som i en gest att jag skulle följa med. Hon visste ju hur mycket jag hade fester, men ändå drog hon med mig på en? Fast okej, jag hade ju faktiskt aldrig varit på någon fest... Det närmsta jag hade kommit att festa var barnkalas.
Meredith skulle befinna sig på jobbet hela kvällen, så vi hade fått tillåtelse att gå på festen. Maggie hade som tur var fått ledigt under denna helg för att åka hem och hälsa på sina barn. Hade hon varit här skulle det bli helt kaotiskt eftersom hon fortfarande trodde att vi var små och oskyldiga. Fast att festa var väl å andra sidan inget brott?
Jag låste ytterdörren och följde sedan efter Ruby ner till bilen som stod och väntade på oss. Det var lite småkyligt ute, men jag hade tagit min skinnjacka med gosigt foder inuti så jag frös inte så fasligt.
Lisa öppnade dörren till baksätet och hoppade in två snäpp så att både Ruby & jag fick plats. I framsätet satt Bianca & Macey, och det var Bianca som körde. Wow, hur hade hon lyckats ta körkort?
"Ready to party?", sa Macey och vred på huvudet så hon kunde se oss när hon pratade.
"Yeah, ofcourse", sa Ruby och nickade häftigt.
"Woohooo!", skrek Macey och sträckte upp händerna i luften. Bianca skruvade upp volymen på radion, och någon slags dunka-dunka musik skränade ur högtalarna. Jag själv kände mig som världens partypooper, men jag verkade inte ensam för på andra sidan Ruby satt Lisa, och hon verkade ganska nedstämd.
"Don't worry, Lisa", sa Macey som om hon hört mina tankar. "There'll be lots of hot guys, you don't have to be so sad just because your crush turned out to be gay."
Bianca & Macey fnissade lågt och viskade något till varandra.
Lisa himlade med ögonen och lutade huvudet mot bilrutan. Jag önskade att jag suttit bredvid henne, - då skulle jag ha frågat vem killen var. Tänk om det var Ricky? Fast ne, det var det säkert inte.

Vi parkerade inärheten av Funky Buddha och hoppade ur bilen, och snart omfamnades både jag & Ruby av Nathan.
"Hey girls, you look good!"
"Thanks", sa vi i kör och log. Nathan placerade sina armar runt våra axlar, utan så mycket mer än ett hej åt dem andra tjejerna, och började gå mot nattklubben.
"How will we get in? Isn't there an age-limit at Funky B?", frågade jag förundrat.
"Well, you must be new", flinade Macey som gått ikapp oss. "But I took it for granted, so I made you this." Hon räckte över ett kort, som visade sig vara ett förfalskat leg.
"Come on, let's go inside." Nathan nickade och snabbade på stegen fram till klubben. Jag försökte hålla masken när jag skulle visa kortet, och vakten köpte det. Jag kollade förvånat på Ruby, men hon flinade brett tillbaka. Vi lämnade ifrån oss väskor och jackor och banade sedan vägen in till själva festlokalen.
Musik dånade ur högtalarna, någon slags up beat-låt med basen uppskruvad på max så det kändes som om golvet vibbrerade. När jag stannade upp kändes det fortfarande som att jag rörde på mig, och mitt huvud dunkade i takt med den "häftiga" musiken. Spotlights och lampor i olika färger & mönster rörde sig över rummet vilket fick mig att tro att min hjärna höll på att fucka ur totalt.
Jag grabbade tag i Ruby's hand och höll den fast med båda mina, rädd för att tappa bort henne i den här röran. Hon drog sig dock vant in i trängseln av människor på dansgolvet, och jag följde besvärat efter. Jag kunde absolut inte dansa, eller i alla fall inte den här typen av dans, och jag tyckte heller inte om trängseln. Fast att vi just kommit kändes luften här inne otroligt dålig, och det var nästan lite jobbigt att andas. Många människor verkade redan helt packade, och jag hade redan tappat bort Ruby med blicken eftersom fulla människor dängde in i mig hela tiden. Det enda jag hade kvar var hennes hand som fick guida mig fram till henne. Jag suckade av lättnad när jag äntligen hittade henne igen, och hon rycktes genast med i dansen. Hon mumlade något ohörbart, och jag var tvungen att nästan skrika i hennes öra eftersom jag inte ens själv kunde höra vad jag sa.
"What?!"
"Relax! It's fun!", skrek hon tillbaka och log stort. Jag nickade osäkert och försökte, utan framgång, att slappna av.
Låten byttes, och denna låt var ännu snabbare. Folket runt omkring oss började hoppa och sträcka upp händerna i luften, och Ruby likaså. Ett vitt irriterande ljus blinkade från spotlightsen, vilket fick det att kännas som om tiden stannade varannan sekund eller som om man fått något ryck och blinkade hela tiden. Jag kunde varken se eller känna av mina egna rörelser, och jag började undra om det fortfarande var jag som styrde min kropp. Ruby försvann hipp som happ framför mig, och jag vart ännu räddare att jag skulle tappa bort henne ur sikte. Helst av allt ville jag bara stå still och hålla om henne, eller nej, åka hem. Jag hörde inte hemma här. Jag var inte alls någon festtyp.
Ruby drog tag i min hand, och jag pustade ut igen. Kanske hade hon också fått nog? Men nej. Där hade jag fel. Hon hade hittat en gäng packade killar som nu dansade runt med oss. Några av dom höll i glas fyllda med någon bubblig vätska.
"Are you thi-thirsty?", frågade en av killarna och räckte fram glaset mot mig.
"You're hawt", sa den andra och nickade gillande och smekte min kind, fast på något fumligt sätt då han inte var speciellt nykter han heller. Jag skakade på huvudet åt den första, och den andra placerade sin arm runt min midja och försökte sig på att dansa tryckare till den snabba låten. Hjälp, tänkte jag och sökte med blicken efter Ruby som jag fann stå och hångla med en annan kille.
"I want too", mumlade killen som hade sin arm runt min midja och pekade på Ruby med den andra. Sedan placerade han sin andra hand bakom min nacke och drog sitt ansikte närmare mitt. Hans andedräkt stank alkohol, och jag ville bara sjunka genom golvet.
"What's your name, sexy?"
"Lisa", ljög jag. Det var det första namnet som hade poppat upp i min skalle.
"Lisa... What a wonderful name." Han snubblade lite men rätade snart till sig igen. "My name is Chris-stopher. Christopher."
"Nice", sa jag utan någon som helst inlevelse. Jag ville bara hem.
"What?!", skrek han i mitt öra.
"No, nothing."
"No, you're something. Something sexy." Han tryckte sina läppar mot mina, och snart kändes det som att han och hans äckliga andedräkt var all over my face. Jag försökte backa undan, men han hade placerat båda sina händer på mina kinder, så jag hade inte en chans. Jag la mina händer på hans för att försöka ta bort dom, men han såg det på ett helt annat perspektiv. Efter en stund gav jag upp och försökte kyssa honom tillbaka, och då lutade han sig nöjt tillbaka.
"I'll be right back", sa jag högt och skyndade fram till Ruby. Hon flinade mot mig, och jag drog tag i hennes hand och sa att hon skulle följa med. Som tur var hängde hon med på noterna utan tjat, och snart var vi i en annan ände av rummet. Killarna syntes inte till längre, vilket var tur.
"I hate this, I wanna go home!" Nancy slog ut med armarna.
"Come on, you'll thank me for that later. Relax, have some fun and do something with your life!"
"Do something with my life? So you think that partying is like doing something with your life?!"
"R E L A X. Relax. Come on, let's look after Nathan, Jamie, Macey, Bianca and Lisa."
Jag placerade min arm runt Nancy's midja, och jag kände hur hon genast slappnade av. Vi gick iväg och letade reda på vårat gäng, och snart fann vi dem stå och dansa en bit ifrån baren.
"What time is it?", frågade Nancy i mitt öra. Jag kollade på klockan som jag en gång fått av Liam som hängde säkert runt min hals. För en gångs skull hade jag tagit den på mig när jag gick ut. Tre minuter över tolv, visade den. Jag visade upp klockan för Nancy, och hon nickade till svar.
"Oh wait, I forgot... It doesn't work!" Jag letade efter en annan klocka i lokalen, och fann en på väggen ovanför baren. Tre minuter över tolv, den också. Jaha ja, men dåså. Jag pekade på klockan, och Nancy höjde på ögonbrynen. Jag skakade på huvudet för mig själv och började skojdansa med Nancy som nu hade lugnat ner sig lite och börjat acceptera miljön. Men plötsligt fick jag syn på honom...
"I'm thirsty", mumlade Andy i mitt öra, och jag nickade instämmande.
"Let's go to the bar."
Jag, Niall & Andy hade bestämt oss för att hänga på Funky Buddha ikväll, men som vanligt hade Niall försvunnit iväg så fort vi klivit innanför dörrarna. Men jag klandrade honom inte, jag visste ju hur mycket han älskade att träffa nya människor, och jag hade ju Andy.
Vi slog oss ner på varsin barstol, och Andy beställde in någon konstig drink åt sig själv.
"What about you, sir?", frågade bartendern som börjat fixa med Andy's beställning.
"Uhm a coke, please."
Bartendern lyfte förvånat på ögonbrynen men nickade sedan och hällde upp ett glas cola åt mig. Inte kunde väl jag vara den enda som höll mig nykter här ikväll? Fast jo, "ska man festa så ska man göra det ordentligt", - det är väl så de flesta tänker nu för tiden.
Våra glas klirrade högt när vi skålade för en toppen-kväll, och jag förde snart därefter glaset mot munnen. Den kalla och kolsyrade drycken smakade fantastiskt, och jag var törstigare än jag trodde. Men att dansa och hålla igång i en smockad lokal tog verkligen på krafterna. Men kul var det! Jag var kanske inte världens festtyp, nä jag föredrog hellre att bara ta det lugnt och umgås eller kanske dra och bowla eller gå på bio. Men ibland behövde man komma ut och möta nya människor, och då var festa ett bra alternativ även om jag i de flesta fall var den enda som inte var packad.
Jag snurrade runt på barstolen så jag kunde se ut över dansgolvet. Människor skuttade omkring, vissa dansade tätt och andra vinglade bara in i andra människor som irriterat drog sig åt sidorna. Jag lät min blick vandra över alla individer, men fastnade sedan på en speciell. Vad konstigt! Inte kunde det väl vara...? Nej, det är ju fullkomligt omöjligt! Men jo, är det inte...? Nej, sluta larva dig Liam. Du har ju inte sett henne på flera år! Men hennes ansikte känns så bekant, och dom där ögonen... Det där leendet... Inte kunde jag väl för allt i världen ha blandat ihop det med någon annans i mitt minne? Nej, det måste vara... Och kolla, där är ju... Men då måste ju det vara... Om hon... Det måste vara dom. Men vad gör dom här?
"Who are you staring at?", frågade Andy och slog mig lätt på axeln i en kompisgest.
Jag vred mig mot honom och tog ännu en klunk av min cola. Det kröp i kroppen och jag hade svårt för att sitta still. "I think I just saw my..." Jag flyttade blicken mot den delen av dansgolvet där dom befann sig. ...Fast nu var dom borta.
"Saw your what?"
"No, uhm... Eh, nothing."

Du du duuuuun, Liam är nu med i spelet! Eller ah, storyn då. :p
Dela gärna med er av åsikter, tankar & allt vad ni nu har på hjärtat hihi!
Och om ni vill ha nån mer karaktärspresentation så är det bara att hojta föresten. c;
Kramis Xx
Update: Ber om ursäkt för eventuella stavfel då jag inte kollat igenom det jag skrivit än, höhö.

Q U E S T I O N

 Av ren nyfikenhet så undrar jag vilken åldersgrupp just DU utav alla mina läsare tillhör! Skulle vara kul om ni alla svarade på frågan, - det tar ju bara några sekunder. c:
 

Karaktärspresentation: ~ Macey ~

~ Macey Chamberlain ~
Född: 16 Juli 1995
 
Macey är 168cm lång och nästan lite läskigt spinkig för sin längd. Hon har långt, blont hår, och mixtrar ofta med olika frisyrer. Hennes ögon är blå, och långa, tjocka ögonfransar får hennes redan så stora ögon att se ännu större ut. Hon är alltid sminkad, - som en docka, och hennes hy har alltid en gyllenbrun ton eftersom hennes familj ständigt åker på solsemester. 
Namnet Macey betyder "vapen", och man skulle väl kunna säga att det stämmer in med hennes personlighet. Hon är vass och kommer snabbt med elaka kommentarer om det är någon som inte faller henne i smaken i hennes närhet. Hon är otrevlig, älskar att bestämma och får oftast som hon vill eftersom hon är så otroligt bortskämd.
När hon säger något vet man aldrig om hon är 100% ärlig eller bara driver med en, och man känner sig aldrig riktigt välkommen i hennes sällskap.
Hon är väldigt rättfram, älskar när andra har samma åsikter som henne men hatar fjäsk.

Precis som Nathan så går Macey sista året på Sunset Valley High, och när hon är klar med skolan så vill hon ut och se världen. Hon är egentligen mycket smartare än vad hon verkar, och undviker oftast att prata om sina betyg, - som faktiskt är väldigt höga. Hon har fått ta många privatlektioner, i bland annat matte, samt dom andra grundämnena som liten, och det är väl anledningen till hennes framgång.
Hon bor tillsammans med sina snuskigt rika föräldrar, - som dock är långt ifrån lika rika som Meredith Davies, och sin jobbiga lillebror, Brian. Macey har alltid fått allt hon pekar på, och har testat på i stort sätt alla sporter och fritidsaktiviteter som finns. Dock tröttnar hon fort, så nu ägnar hon sig endast åt shopping, fester (hon är en riktig festprisse) och kompisar. Och vi får absolut inte glömma ämnet "killar"! Macey flirtar med alla snygga killar hon ser, och hon har en liten crush på Nathan, - som enligt henne måste vara besvarad. Vem gillar inte henne liksom? 
Macey spelar piano, - fast hon är inte sådär jättebra och långt ifrån ett underbarn, och sjunger... Fast ska jag vara helt ärlig så finns det inte någon som tycker att hon sjunger särskilt bra, - förutom hon själv då förstås.

Hon klär sig väldigt tjejigt, och bär alltid senaste modet. Hon äger många märkeskläder, och skryter gärna om sina senast inköpta plagg. Hon bär dock aldrig tjocktröjor, - om det inte är hollister såklart, utan går hellre och fryser än att "se tjock ut".

Hon är inte så lätt att bli vän med, - chansen är större att hon ser dig som ännu ett mobboffer. Fast om hon på något vis kan få tag på en snygg kille i din närhet så är du genast välkommen.

Karaktärspresentation: ~ Nathan ~

~ Nathan Lawler ~
Född: 23 Maj 1995

Nathan är 183 centimeter lång, rätt smal och har antydan till sexpack. Hans hy är blek och rödlätt, och håret har han färgat svart(han är egentligen brunett). Ögonen är en blandning av mörkblå och grå, men kan i vissa ljus misstas som skumt lila.
Han är inte blyg, utan tvärt om väldigt pratsam. Han älskar att träffa nya människor, han har bra humor och behandlar alla som goda vänner. Det finns inte någon som inte känner sig trygg i hans närhet, alla vill vara hans vän. Han gillar alla i klassen, men är kanske inte fullt så förtjust i Macey och hennes gäng, men eftersom hans bästa kompis, Jamie, är tillsammans med en av tjejerna så händer det då & då att han måste umgås med dom.

Nathan går sista året på Sunset Valley High, och hans nästa steg i livet är att plugga ljudteknik på något college här i London. Hans största dröm är dock att bli Stand Up-komiker eller gå med i något coolt rockband.
Han bor tillsammans med sin mamma, pappa och två småsystrar, Christine & Erica, i ett radhus i Hounslow West. Familjen äger också en hund, vid namn Chico.
Förutom att gå i skolan så tränar han mycket på gymmet, lirar fotboll & innebandy, hänger med polarna och spelar trummor.

Nathan klär sig typiskt pojkaktigt. Brallor med häng så man kan se vilka kallingar han bär, en cool t-shirt och en stor hoodie över. På sommaren bär han gärna tankers, men han ska alltid ha på sig sina stora, vita supras. Det är hans favoritskor, fast att dom är rätt slitna nu. Nathan älskar skor, och han följer gärna med dig ut på en shoppingtur.

Hans namn betyder "givare" eller "guds gåva", och visst stämmer det in på honom! Han är givmild och omtänksam, och en riktigt bra kompis.

MyLifeAndBieber.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)
Denna novellblogg handlar om Justin Bieber och ägs av Amina! Den pågående novellen heter Crazy But True, och här kommer handlingen:

Det handlar om 16 åriga kända tonåringen Naomi Fox, som bor i LA med sin superheta kända mamma, Megan Fox och sin pappa, Brian. Om 1 och en halv månad fyller Naomi år vilket hon längtar efter. Hon går på Centrala LAHigh med sin bästa vän Elena Jones. Det är i slutet av 2012 och snart så är det VMA där Naomi har blivit nominerad. Hon ska gå med sin bästa vän, sin mamma och pappa. Brevid henne sitter nämnligen inte vem som helst utan Justin Bieber! Killen hon inte vill träffa.. Killen som krossade hennes hjärta.. Killen som lovade saker men hållde det aldrig... Killen hon var kär i. Vad kommer hända den natten då Justin Bieber får träffa henne, och hon han ..? Ta reda på det genom att läsa denna novell!

Läsvärd & spännande ~ så kika in! :) x

~ Julspecial - STCL ~

Det var den tjugofjärde december, och snön hade lagt sig som ett täcke över London. Det hade snöat i flera dagar, och Harry & killarna hade haft julkonserter runt om i världen, men nu var deras plan hem försenat på grund av ovädret. Tänk om dom fortfarande inte gett sig av? Tänk om Harry inte hinner hem till julafton? Det här var ju den första riktiga julen då det bara skulle vara jag, Harry & Darcy... Jag bet på en nagel och kollade nervöst ut genom fönstret. Snöflingorna fortsatte singla ner mot marken. Visst, det var väldigt fint och mysigt med snö, men det orsakade ju kaos i trafiken. Bilar tutade på varandra och ville fram på gatorna, men en långsam plogmaskin rörde sig framför bilkön för att skyffla bort all snö så ingen hade någon chans att ta sig förbi.
Det var mörkt ute. Det ända som lyste upp var alla neonskyltar ovanför butiker och restauranger, gatulamporna och adventsstjärnor och adventsljusstakar i invånarnas fönster. Jag hade julpyntat jag också, och Darcy hade hjälpt till på ett hörn, fast mestadels var hon bara ivägen eller hade ner julkulorna på golvet så dom sprack.
Jag höjde volymen på stereon som spelade julmusik och återgick till att fixa med maten. Under dagen hade vi bara julstökat inför morgondagen, eftersom vi firade julafton den tjugofemte. Men vi hade skypat med mamma, pappa & lillebrorsan och hälsat god jul, så lite festligt hade det väl ändå varit.
"Mommy?"
Jag vände mig om och såg min dotter stå vid dörrkarmen in till köket. Hon kramade om sin vita katt vid namn Kali, - ett gosedjur hon hade fått av Harry som också var hennes favorit.
"Yes, curly?" Jag stoppade in gratängen i ugnen, stängde igen luckan och gick fram till Darcy. Sedan satte jag mig på huk framför henne och log varmt. "What is it?"
"I want daddy home..." Hon snyftade och tog bort gosedjuret från ansiktet så hon kunde se mig i ögonen.
"Aw, baby..." Jag log sorgset, och Darcy sträckte upp armarna som i en gest att jag skulle ta upp henne i famnen, vilket jag gjorde. Hon la sina armar runt min nacke och snyftade i mitt öra, och jag gungade henne fram och tillbaka. "I'm sure that daddy will be home soon. He's just a little late, because of the snow", tröstade jag.
"I don't like snow. Snow is mean", klagade Darcy. Eftersom hon bara var 3½ år gammal så var hennes ordförråd inte allt för stort. Men vilken treåring kunde egentligen få ut korrekta meningar?
"Don't you think the snow is beautiful? I'm sure that daddy likes snow?" Jag gick fram till fönstret, och Darcy släppte taget om min hals med ena armen och kollade storögt på snön som föll från himlen.
"But you know what?", log jag, och Darcy skakade på huvudet. "I think it's bedtime for little curlyhead and Kali." 
"No, me no sleepy!" Hon skakade frenetiskt på huvudet så hennes små lockar flög omkring hennes huvud. "I want daddy home!"
"But daddy might be home late", sa jag och började gå mot badrummet för att borsta hennes tänder. "But if you go to bed now, you'll fall asleep faster and... Then maybe daddy will be home tomorrow and wake you up?"
"Yeeeyy, daddy wakey wakey!", tjoade Darcy och gapade sedan så jag kunde nå alla hennes små tänder med tandborsten. När hennes tänder var fräscha och fina så lyfte jag upp henne igen och bar in henne till sitt rum, drog av henne kläderna och satte på hennes pyjamas. Sedan tände jag hennes nattlampa, släckte i taket och bäddade ner henne i sängen.
Jag tyckte mig höra en dörr stängas, men jag inbillade mig säkert bara, för det hade hänt många nätter innan. Eller så kanske det var på CD:n som spelades i köket? Darcy hade ju i alla fall inte märkt något.
"Love you", sa Darcy och lutade sig fram och väntade på sin godnatt-puss.
"Love you", svarade jag och pussade henne på munnen.
"Love you", sa en röst som inte tillhörde varken mig eller Darcy. Hon kollade snabbt mot dörren, och sken sedan upp i ett stort leende. "Daddy!!!"
"Heeyy curlyhead!" Harry sprang fram till sängen, satte sig på knä nedanför och omfamnade Darcy i en kram och vaggade henne fram och tillbaka. "I've missed you and mommy so so much!"
"I miss you too", sa Darcy och pussade Harry på kinden och gav ifrån sig ett litet smack-ljud. "You cold!"
"Yeah, it's snowing outside, and the snow is cold", nickade Harry. "But I think it's time for you to sleep now. It's a big day tomorrow, and I would really like to talk with mommy. Is that okey?"
"Yeah. Na-night daddy. Na-night mommy. Love you!" Darcy gav oss massa slängkyssar och hasade sedan ner i sängen så hon låg med huvudet på kudden.
"Goodnight sweetie", log jag och vinkade lite innan jag gick ut ur hennes rum, och Harry gjorde detsamma och lät sedan dörren glida igen bakom oss.
"I've missed you so much", sa jag och slängde mig runt hans hals när vi hade kommit in i vardagsrummet. Hans starka armar höll om mig, och han gömde sitt ansikte i mitt hår.
"There isn't words to describe how much I've missed you too." Harry släppte taget om mig och skopade mitt ansikte med sina händer, sedan placerade han en mjuk kyss på mina läppar. Men en liten kyss kunde knappast mätta min hunger efter att ha varit ifrån honom i över en månad. Våra läppar möttes igen, och denna gång i en lång och passionerad kyss. Jag drog honom tajtare intill mig, men var snart tvungen att sära på våra läppar för att hämta andan. Harry andades andfått i mitt öra, men jag kunde se hans leende framför mig, vilket också fick mig att le. Äntligen var vi tillsammans igen! Äntligen var familjen hel.
"Merry christmas", mumlade Harry och räckte fram ett litet paket inslaget i guldpapper som tidigare hade legat i hans byxficka. Jag kollade upp på honom och log, sedan tittade jag ner på det fyrkantiga lilla paketet och började försiktigt öppna. Nu låg där en svart liten sammetsask och vilade på min handflata.
"Erm, aren't you going to open it?" Harry log snett.
"Yeah, ofcourse..." Jag fifflade lite med asken och fick till slut upp den. Där i fanns en Infinity-ring med våra initialer ingraverade.
"I know that you're scared about the future, but this is a promise that I will stay by your side forever. And I want to be yours in every way I can, and you to be mine. You know that I want marriage, but I know that you don't want to rush things up, and we don't have to. I just want you to know that I-..."
Jag avbröt honom genom att placera mina läppar ovanpå hans. "Thank you, Harry. I love it. It's the best christmas present ever, thank you!" Jag kysste honom igen.
"I'm glad that you like it", mumlade han mot mina läppar.
"But you do know that it's not christmas today, huh?" Jag lät mina fingrar kittla honom i nacken.
"Well, in Sweden it is. So once again, Merry Christmas."
Jag skrattade lågt, för att inte väcka Darcy. "Merry Christmas." Jag satte på ringen på mitt finger och placerade sedan mina armar runt hans nacke. Han förde sina händer till min midja, och vi gungade lite fram och tillbaka i takt till John Lennon's So This Is Christmas samtidigt som snön fortsatte singla ner utanför fönstret.
Bästa julen någonsin, tänkte jag. Bästa julen någonsin...

Bestämde mig för att göra en julspecial med Harry, Denize & Darcy från Simple Thing Called Love, även om jag inte är sådär jättestolt över själva novellen då den är ganska slarvigt skriven och väldigt... Snabbgången? Men nåja, det är ju ändå kul att se tillbaka på hur man började, så än så länge låter jag den hänga kvar. Men vad tycker ni om julspecialen, mina vänner? Vet att över 50% av mina läsare inte har läst STCL, men jag hoppas att ni hängde med lite ändå. :)
God jul på er, mina finaste fina!
Kram // Vendela

~ OneShot ~ Kiss Me ~ OneShot ~

~ Tilda & Harry ONESHOT ~

Harry lägger en beskyddande arm om dina axlar och föser dig framåt genom folkmassan. Flera hundra människor har kommit för att se Ed Sheeran's julkonsert, men eftersom Harry är bästa kompis med Ed så har ni fått platserna längst fram helt gratis. På scenen står en pyntad julgran, och längs med scenkanten hänger en ljusslinga som lyser i olika färger. När alla kommit in och klockan börjar närma sig hel så släcks arenan ner. En spotlight tänds, och Ed Sheeran kommer gåendes in med gitarren på ryggen. Fansen börjar skrika, tjoa & applådera, och Ed håller upp händerna i luften som i en hälsning.
"Hello my friends, and Merry Christmas! Today I thought about starting with my song Drunk. So, here it goes..."
Han börjar sjunga, och Harry ställer sig bakom dig med armen runt din midja.
Tiden tickar iväg, och du har hur roligt som helst. Du älskar Ed Sheeran och hans musik, och att Harry drog med dig på det här var något av det finaste han gjort.
"The last song for today I want to dedicate to two friends of mine who's here today. This is Kiss Me."

"Settle down with me
cover me up
cuddle me in
Lie down with me
hold me in your arms

Your heart's against my chest
Lips pressed to my neck
I've fallen for your eyes
But they don't know me yet
And the feeling I forget 
I'm in love now"

Harry pressar sina läppar mot din hjässa och vaggar dig fram och tillbaka i famnen. Du ler för dig själv och gungar med i takten samtidigt som dina fingrar masserar Harry's armar. Allt är alldeles perfekt, och du önskar att du kunde stanna tiden just nu och här och leva såhär för evigt.
När Ed kommer in på refrängen för andra gången så vrider Harry runt dig så ni står öga mot öga. Sedan placerar han sin hand under din haka och lyfter upp ditt huvud så han kan nå dina läppar.
"This feels like I've fallen in love 
Fallen in love 
Fallen in love"
sjunger Harry med innan era läppar möts i en lång kyss.
"You look beautiful tonight, Tilda", mumlar han mot dina läppar, och du ler kärleksfullt mot honom.
"I love you, Harry."
"And I love you."


Whoopdiedoop, det var sista oneshoten! Hoppas ni alla blev nödja, hihi. Uppdateringen kommer vara lite seg nu precis runt jul då det är mycket och göra, och min syster, hennes man & barn kommer hit och är här några dagar. Men när dom åkt hem igen så kommer uppdateringen bli som vanligt, ni kommer få era önskade personbeskrivningar, och sen fortsätter jag på novellen. Har också gjort en julspecial till er som kommer upp på julafton (även om det kanske inte är så många av er som läser då, men i alla fall), och kollar ni inte bloggen då så kan ni ju läsa någon annan dag. :)
Hur som helst, God Jul på er! :) Xx


~ OneShot ~ Family Meeting ~ OneShot ~

~ Isabell & Louis ONESHOT ~

"I'm nervous", mumlar du när Louis parkerar bilen utanför sin mammas hus.
"Don't be", ler han och lägger sin hand ovanpå din.
"But what if they won't like me?"
"Ofcourse they will! You're stunning."
Du ler lätt mot honom, men känner fortfarande av oron i magen. Ni kliver ur bilen och går hand i hand fram till dörren. När ni har plingat på tar det inte ens en minut innan någon kommer och öppnar.
"Hi Boo!", skriker två tjejer glatt i kör och slänger sig runt halsen på Louis.
"Daisy? Phoebe? Is it Louis and his girlfriend?", hörs en äldre röst ropa ifrån ett annat rum.
Dom små flickorna kollar storögt på dig, och du ler nervöst.
"I like your hair", säger den ena.
"Yeah me too", instämmer den andra.
"Thanks", säger du och känner dig genast lite mer välkommen.
Kvinnan som hade ropat på tvillingarna kommer nu fram till dörren.
"Oh my BooBear! Come here, son!" Hon sträcker ut armarna och vaggar honom i famnen.
"This is Isabell", säger Louis och gör en presenterande gest mot dig när hans mamma släppt honom.
"Oh, I've heard so much about you. I'm Johannah." Hon omfamnar dig som om du varit en del av familjen sedan födseln.
"Nice to meet you, Johannah." Du kramar tillbaka.
"Come inside", hon flyttar sig så att ni båda kan kliva in i huset. "This is Phoebe", säger hon sedan och lägger handen på den ena flickans huvud. "And that's Daisy."
"No mum, I'm Phoebe", säger hon som just blivit utpekad som Daisy.
"Don't make Isabell confused now girls." Johannah ger dom en sträng blick.
"Okey, sorry Isabell", säger dom i kör och springer in i rummet intill.
"The dinner is almost ready", säger Louis mamma och föser in er båda i köket. Här hemma är inget överdrivet flådigt. Huset är helt normalt inrett och hur mysigt som helst.
"Hello son", säger en man som står och plockar vid diskbänken och rättar till glasögonen innan han sträcker fram handen mot dig.
"Mark Tomlindad", skämtar han och ler brett. "See what I did there?"
"Isabell", säger du och skrattar åt hans torra skämt.
"Mom? Can me and my friends go sho-... Oh, who's here?", säger en annan röst som kommer gåendes mot köket.
"Come and see", säger Johannah och ler mot dig & Louis, och snart kommer en tjej som ser ut att vara runt fjortonårsåldern in.
"Hi Louis", säger hon glatt.
"This is Isabell", säger Johannah.
"Yeah, I know. Hi Isabell." Hon nickar mot dig som i en hälsning.
"Hi", mumlar du generat. Du är jättenervös över middagen med Louis familj eftersom det är första gången du träffar alla.
"Tell Fizzy, Daisy and Phoebe that the dinner is ready", uppmanar Mark och skickar iväg Lottie som släpper ur sig en djup suck.
Snart därefter har alla samlats vid köksbordet, och du sitter mellan Louis och Daisy. Alla småpratar med dig, ställer några frågor, och snart har ni kommit varandra ganska nära. Du känner dig verkligen hemma i familjen, och alla verkar gilla att skämta.
När ni sedan har dukat av bordet så slår ni er ner i soffan i vardagsrummet. Phoebe springer iväg och hämtar ett gammalt fotoalbum och tjatar på Johannah att hon ska visa bilder från när Louis var liten.
"No, please don't", vädjar Louis och flinar generat.
"Oh come on, you were a little cutie", säger hon och ler brett innan hon öppnar albumet.
"So you're saying that I were a little cutie...? What am I now then?"
 "Now you're handsome."
Hon visar massa bilder, och du kan inte låta bli att falla in i skratt när Louis bara sitter där och ser generad ut.
"Is Louis your first boyfriend?", frågar Daisy försiktigt och klättrar upp i ditt knä.
"Yes, he is." Du ler mot henne.
"Then you're like a princess." Hon pillar med ditt hår och ser in i dina ögon.
"Yeah, Cinderella only had one boyfriend. SnowWhite only had one boyfriend, and..." Phoebe rabblade upp alla prinsessor hon kunde komma på, och Daisy nickade instämmande.
"Yeah, you're right girls. Isabell is a princess. My princess." Louis ler varmt mot dig, och du ler tillbaka.
Tiden flyger iväg, och snart har ni suttit och pratar och kollat på gamla bilder i över en timme, och det är dags att åka hem.
Du kramar alla hejdå, och dom ber er att komma tillbaka och hälsa på snart igen.
Med ett stort leende på läpparna sätter du dig i bilen igen.
"They weren't that scary, huh?"
"No, you're family is lovely, and I love your sisters."
"But you don't love them more than me, right?"
"Hmm..." Du kollade fundersamt på honom, fast egentligen var ju svaret självklart. "No, I think I love you a little bit more."
Louis ler brett, och era läppar möts i en passionerad kyss. Du är jättelycklig över det faktum att erat förhållande nu är hundra procent officiellt eftersom du nu har träffat hans familj och att dom välkomnade dig som om det var självklart att du skulle vara en del av familjen.
"I love you, Isabell", säger Louis och tar din hand efter att ha startat bilmotorn.
"I love you too."

~ OneShot ~ Apology Accepted ~ OneShot ~

~ Karolina & Niall ONESHOT ~

"Niall, are you sure about this?", frågar du och rättar till luggen under mössan.
"Ofcourse babe", säger han och räcker fram ett par hyrda skridskor som du, efter en stunds tvekande, tar emot. Solen har gått ner för länge sen, stadsvimlet hörs långt där borta, och ett lätt snötäcke har lagt sig till rätta på marken. Ni slår er ned på en kall bänk och drar på er skridskorna. Niall knyter vant sina egna och ställer sig sedan upp, redo för att skutta ut på isen. Du är dessvärre inte klar än och kämpar med dina snören som inte vill dras åt ordentligt för att skridskorna ska passa.
"Do you need some help?" Han ler lätt och hukar sig framför dig. Du nickar till svar och ser på medan han knyter dina skridskor med snabba fingrar. När han sedan är klar placerar han sina aningens kalla läppar på dina och ler återigen. Du drar på dig dina vantar och följer honom, på ostadiga ben, ner till isrinken.
Han hjälper dig av med skydden och tar sedan din hand och drar med dig ut på isen. Trots att du just klev ut på isen så är du redan påväg att halka, men Niall släpper snabbt din hand och tar ett stadigt grepp om din midja.
"Woh, easy there Karolina!"
"Thanks", skrattar du. "I told you, I suck at this."
"It doesn't matter. I'll teach you how to skate."
Du putar med underläppen och kollar avundsjukt på den lilla flickan som åker med sin pappa och ser ut att vara hundra gånger bättre än du någonsin varit.
"Come on." Niall sträcker ut sin hand, och du tar den men önskar för allt i världen att du fick gå och sätta dig på bänken igen.
"Right... Left... Right... Left", visar han och tar ett skär i taget i ett lugnt tempo.
Du försöker hänga med så gott det går, och efter ett tag klarnar allt och du vågar dig på att åka snabbare.
Du släpper Niall's hand, flinar retsamt och glider snabbt förbi honom. Han hajar vinken och drar iväg efter dig. Du bromsar in och tittar efter honom, men han syns inte till längre. Det ända du ser är barnfamiljer och vuxna par som glider runt tillsammans.
Du tar några skär och glider långsamt fram på isen, med blicken sökandes efter Niall.
"BOO!", säger en välbekant röst i ditt öra samtidigt som ett par armar tar tag i din midja. Du hoppar till, snavar över din ena skridsko och tappar balansen, vilket också leder till att du ramlar. 
"Fuck you, Niall", säger du, men kan inte låta bli att flina. Niall skrattar skadeglatt och sträcker ut sin hand för att hjälpa dig upp, och när du kommit upp på fötter så är du påväg att åka ifrån honom igen.
"Aren't you going to say a little thank you?", envisas Niall och stoppar dig.
"Nope, never", säger du, vrider på huvudet och låtsas vara tjurig.
"I'm sorry, Karro", säger han och försöker hålla masken. Allt för att inte börja gapskratta.
"Apology not accepted."
"Damn it." Niall putar med underläppen. "But maybe this can help?"
Han tar tag om dina handleder och drar dig mot sig så du glider fram till honom och står öga mot öga. Sedan lutar han huvudet lätt åt vänster och kysser dina kalla läppar.
"How about now?", säger han sedan och ler.
"Hm... Naaahh." Du skakar på huvudet. 
Han kupar dina kinder och kysser dig igen, men denna gång under en mycket längre stund. Hans tunga rör sig vant över dina läppar, och du spricker upp i ett leende.
"Okey, apology accepted."
Niall ler nöjt och placerar en hand runt din midja samtidigt som han håller din hand med den andra, och sedan åker ni sida vid sida på isen tills alla människor börjar dra sig hemåt eftersom tiden tickat iväg något så fasligt. Ni lämnar skrattandes tillbaka era skridskor och väntar in en taxi som sedan kör en extra tur runt i London's centrum. Oxford Street's julpynt speglas i taxins rutor, och du kan inte låta bli att le åt hur fint det är. Julen är absolut en av dom bästa högtiderna!

Förlåt för att det inte kom upp nån oneshot igår, men jag hängde på stan med mina kompisar hela dagen, och på kvällen gick jag & min ena bästis på bio och såg Breaking Dawn Part 2. Var för lat för att skriva när jag kom hem, och jag hade inte hunnit skriva ihop något innan. Ska hur som helst börja skriva på den andra oneshoten nu, och hinner jag så läggs den också upp ikväll, och så kommer den sista imorgon! Xx

~ OneShot ~ Sweet Revenge ~ OneShot ~

~ Issa & Louis ONESHOT ~

Du vaknar av att det drar kallt och trevar efter Louis varma kropp, men utan större lycka. Efter några sekunder öppnar du försiktigt ögonen och ser dig om i sovrummet. Nepp, han är inte här. Din mobil som ligger på nattduksbordet piper till, och ett sms från din älskade visas på skärmen:
From: Lou<3
"Breakfast ready in kitchen soon, beauty xx"
Du ler för dig själv och sätter dig försiktigt upp i sängen. Sedan rättar du till ditt pyjamaslinne, reser dig upp och för stegen ut mot köket. Mycket riktigt står Louis där och fixar frukost, - pannkakor, en av dina favoriter!
Du går fram till honom och lägger armarna om hans bara överkropp, och han rycker till lite av beröringen. Sedan vrider han på huvudet och lyfter på ena armen så du kan sticka in huvudet under.
"Goodmorning." Han kysser dig snabbt och ler lite innan han återigen fokuserar på sina pannkakor.
"Goodmorning", gäspar du och ler stort. Sedan påpekar du; "It's early."
"Yeah, but I wanted to do something special for you. You always treat me special, so now I want to give back. And what's better than breakfast? A good start in the morning." Han ler stort och tar en klunk av sin varma oboy samtidigt som han vänder en pannkaka i stekpannan.
"Aw, I love you princess", säger du och ler.
"What did you call me?" Han lyfter ett ögonbryn.
"What? Do you mean princess?", säger du retfullt.
"Hey, you will regret that you said that!" Louis öppnar skafferiet och tar fram en nutella-burk, och du inser snart vad han tänker göra.
"No, Lou. No, no, no!"
"Oh, yes sweetie! You ain't callin' me a princess!" Han gör till nån slags ghetto-röst och knäpper med fingrarna i luften. Sedan tar han en stor klick nutella på fingret och rör sig mot dig. Du backar undan och försvinner snart ut i vardagsrummet. Men Louis ger knappast upp så lätt... Han jagar dig runt soffan, och innan du vet ordet av så ligger du på golvet med honom över dig och får ansiktet inkletat med nutella.
"I hate you, Louis!", säger du och slår honom lätt i magen men kan samtidigt inte låta bli att hålla dig för skratt.
"I know you don't", flinar han.
"You're evil." Du putar med läpparna. Han skakar på huvudet, fortfarande med ett flin på läpparna och hjälper dig upp. Sedan lutar han sig fram och kysser dig mjukt på läpparna. Eftersom han blundar så märker han inte att du drar bort nutellan från din ena kind och snart därefter också smetar in den i hans ansikte.
"What the-?!"
"Ahh, sweet revenge", skrattar du och pussar honom på näsan. Han är just påväg att kyssa dig igen då han kommer på: "The pancakes!"
Han rusar ut i köket med dig hack i häl.
"Aw man!" Han håller fram stekpannan och visar upp den brända pannkakan.
"Just forget it. We got lots! Now let's eat."
Ni dukar fram och lassar sedan upp pannkakor med frukter, bär, nutella & sirap, och sedan sitter ni där vid köksbordet i nästan en timme och bara pratar & äter...

OneCuteDirection.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)
Denna One Direction-novellblogg ägs av supersöta Parisa, och hennes pågående novell heter Just Saw You!

Handling:
Jobbletandet tar aldrig slut. Hela lägenheten är full av gamla tidningar som är lästa. Mina har letat på 1000 ställen i hela Orsa, men inget jobb tilltalar henne. Hon har såklart provat på massa, men hon får samma svar. "Vi ringer dig". Ingen har ringt, eller ens skickat ett mejl. Ibland undrar hon om hon var tällräckligt mogen för att flytta ut som 18 åring. Det är tufft. Lägenheten är aldrig ren och maten är alltid snabbmat, det känns som att hon gjorde ett dåligt val. Lägenheten är alltid tyst, hon har inte råd med en hund, snart inte ens med pizza.
Men dagen hon är ute med sina småbröder vänder plötsligt hennes otur.
Hennes nya jobb har dock några problem; hon absolut avskyr irlänningar.

Jag har läst lite av novellen, och den verkar toppenbra! Har inte läst någon novell med samma handling, så den är ju unik i sitt slag, hihi! c:
Ni borde genast kika in på hennes blogg, - Parisa är riktigt duktig på att skriva! Xx

~ OneShot ~ The Only Thing That Matters ~ OneShot ~

~ Sally & Harry ONESHOT ~

"You're being ridiculous!", skriker Harry och slår ut med armarna.
"Why don't you just date one of those girls instead? They're way hotter and you could get them in a heartbeat!", skriker du tillbaka och springer gråtandes in i sovrummet. Du smäller igen dörren efter dig och sätter dig på sängen. Harry har umgåts mycket mer med sina tjejkompisar än vad han umgåts med dig på senaste tiden, och du börjar nästan undra varför han inte lämnat dig än.
Du vilar ansiktet i händerna och gråter hysteriskt. Det här är bara för mycket! Du älskar Harry mer än allt annat, men han ser dig som något slags andra-val?
Det knackar försiktigt på dörren, men du svarar inte, och snart öppnas den. En ledsen Harry kliver in i sovrummet, kommer fram till sängen och sätter sig på huk framför dig.
"Listen..." Han lägger försiktigt sina händer på dina lår. "I'm sorry, Sally... I really am. I'm sorry for screaming at you, and I'm an idiot for starting this. It's killing me to see you sad, especially when I'm the one who's hurting you..." Han tar ett skälvande andetag. "You might think they're hot, but I don't care. The only person I really care about is you. You, you, and only you. I'll never leave you. You're the only thing that matters."
Harry tar tag i dina händer och för bort dom från ditt ansikte så du tvingas se på honom.
"I don't want anyone else but you. You're my everything."
"I'm sorry too", viskar du.
"You have nothing to be sorry about", säger han och ler lätt bakom tårarna. Sedan smeker han din kind och lutar sig framåt så era läppar möts i en passionerad kyss. Du placerar dina armar runt hans nacke och för honom närmare dig, och snart därpå lyfter han upp dig och bär ut dig i vardagsrummet.
"Let's watch a movie or something", mumlar han mot dina läppar, och du nickar instämmande.
Han ställer försiktigt ner dig på golvet och sätter på den mysiga filmen Love Actually. Sedan läggar han sig i soffan och klappar på sin mage att du ska komma och lägga dig. Du släcker i taket och snappar åt dig en filt i förbifarten. Sen lägger du dig så du har huvudet på hans bröstkorg. Han lägger filten över er och pussar dig på hjässan, och du ler för dig själv och lyssnar på Harry's hjärtslag och djupa andetag. Allting är fullständigt perfekt.

~ OneShot ~ A Walk To Remember ~ OneShot ~

~ Wilma & Niall ONESHOT ~

"Babe, are you coming?", frågar han och sträcker fram sin hand mot dig när du just stannat för att rätta till halsduken. Du och Niall har just varit på en underbar dejt på en flådig restaurang i London's stadskärna. Du tar hans hand och följer med honom ut i kylan.
"Shall I call a taxi, or?"
"No, it's okey. I wanna walk", säger du och ler lätt. Niall nickar och krokar i sin arm i din för att kunna hålla sig närmare dig, och ni spatserar tillsammans runt bland London's gator. Snön singlar ner från himlen och glittrar i julpyntets sken, och i mörkret syns dom vita små flingorna ännu tydligare. Vägarna är kantade med snö, och trotoarerna är nästan helt vita.
Ni drar er bort från centrum och fortsätter ner mot vattnet, och ju närmare ni kommer desto kyligare blir det. Vinden drar tag i ditt hår så att det flyger fram i ansiktet, och du stryker försiktigt bak några hårslingor för att återfå synen igen. Niall's kinder är lätt rödrosiga av kylan, men ett litet léende sprider sig över hans läppar.
"Why are you smiling?", frågar du nyfiket.
"Because I'm having a great time. I love to hang out with you, Wilma." Hans léende blir ännu större, och du kan inte låta bli att lé tillbaka. "I love to hang out with you too."
Ni går över bron, men du stannar upp mitt på. Niall kollar frågandes på dig, och du frågar om ni inte kan stanna här en stund. Han rycker på axlarna och ställer sig bredvid dig och blickar ut över London. Restaurangbåtar ligger och guppar i vattnet, och en och annan liten båt glider förbi under er.
"It's so beautiful", andas du och tittar beundransvärt ut över staden. Det berömda parisehjulet, London Eye, och Big Ben lyser i mörkret och omringas av byggnader prydda med ljusslingor. Längs med räcket på bron går också en lång ljusslinga, och man kan verkligen känna att julen är här.
"Yeah, it really is. But not as beautiful as you", påpekar Niall och ler mot dig.
"Na-ah. Stop it", säger du tvivelaktigt och skakar lätt på huvudet.
"No, I mean it." Han omfamnar dig bakifrån och vilar sina händer på din mage, och du placerar dina ovanpå hans. "I remember when I first saw you. You were smiling so big and your eyes sparkled... And then I realized, my princess had finally arrived."
Du släpper taget om hans händer och vrider dig i hans famn.
"I love you, Niall."
Han drar dig närmare sig och viskar i ditt öra: "I love you too". Sedan pussar han dig på kinden, längs med käkbenet och placerar sedan sina läppar på dina och kysser dig mjukt. "I'm so happy that I have you", säger han mitt i kyssen och ler glatt, och léendet smittar av sig på dig. Du kan riktigt känna hur varm du blir inombords, trots att det är rätt kallt ute. Tänk så underbar den här julen kommer bli! Du kommer få ha Niall helt för dig själv, och han ska inte iväg någonstans! Ni kommer kunna hitta på precis vad som helst, precis när som helst. Vad ni än känner för att göra.
"What are you thinking about?", frågar Niall plötsligt och ler varmt mot dig.
"About you... Me... And what a wonderful christmas we're going to have." Du ler tillbaka.
"It will be so much more than just wonderful, Wilma. It will be perfect."
Du är just påväg att kyssa honom igen då du plötsligt hoppar till av att musik börjar spelas ur högtalarna från en av byggnaderna intill. Både du & Niall faller i skratt, och han sträcker fram sin hand.
"May I?"
"Sure", säger du och tar den. Sedan placerar du din andra hand på hans axel, och ni börjar dansa runt på bron och sjunga med till Let It Snow.

"Oh the weather outside is frightful
but the fire is so delightful
And since we've no place to go
Let it snow, let it snow, let it snow!"

Tiden flyger iväg, men kvällen kunde knappast ha slutat bättre...

Chapter 9 - Full Of Secrets

Previously:
"Are you girls coming? It's lunch, you know", log Nathan som nu hade dykt upp bakom oss.
"Yeah, right", log Ruby tillbaka.
"We don't eat", inflikade Macey snabbt.
"What?" Jag lyfte på ögonbrynen.
"Come on. Why not?", sa Ruby.
Macey's blick gick från mig till Ruby, och sedan kollade hon på Nathan och så tillbaka på Ruby igen. "Well, okey... I can join you by the table, but I'm so not going to eat that crap."

Jag & Nancy hade just lagt upp mat på varsin bricka, och nu var vi påväg att sätta oss vid det enda lediga bordet i den smockade cafeterian.
Bianca, Macey & Lisa satt på ena sidan, och jag & Nancy satt mitt emot. Nathan & Jamie hade försvunnit iväg på en jakt efter en extra stol, så nu satt bara vi tjejer vid bordet, och det var bara jag & Nancy som åt.
"Why aren't you eating?", frågade jag och virade nudlarna runt gaffeln.
"Euw, don't you know how fat you become if you eat that shit?", klagade Macey och kollade äcklat på min tallrik.
"I've been eating in school since I were little? Do you think that I look fat?"
"No, not you but..." Hon kollade diskrét på Nancy, och jag blev alldeles kall inombords. Det var väl inget fel på Nancy's kropp? Hon hade ju världens mest perfekta former? Hon var ju bara något bredare än mig, men absolut inte tjock. Jag led av anorexi när jag var runt fjorton-femton, så därför såg jag aningen smalare ut, men nu var våra kroppar ända ganska lika igen. Istället för att tänka mer på det, - dom var ju trots allt bara blåsta små dockor som inte hade så mycket att tänka med, så bytte jag ämne.
"Why aren't we sitting with the rest of the class?" Jag hade lagt märke till att alla satt utspridda, som i små grupper. Det påminde mycket om en av mina gamla favoritfilmer, - Mean Girls.
"Because we don't want to sit with the losers." Hon nickade menande mot ett bord som stod en bra bit ifrån oss. Där satt en stor skara olika människor som inte såg ut att njuta av varandras sällskap. Vissa pratade stelt med varandra, medan andra satt och läste en bok och hängde i sin egna lilla värld.
"This is our table. No one can sit here without our permission", fortsatte Macey och pillade med sina naglar.
"And they are the sporty ones?", frågade jag och nickade mot bordet bakom oss där ett gäng killar satt, och alla bar college jackor.
"Yup", instämde hon, utan att vända sig om.
Bianca pekade också ut några av de andra elevernas placeringar, så som musiknördarna, dramaklubben, bokmalarna, the nobodys, och så vidare. Det var som om alla hade sina egna små fandoms, fast att det mer var som om dom hade fått en stämpel i ansiktet och inte kunde gå ur sitt lilla gäng, även om dom så ville.
"I like your clothes, girls", sa Macey plötsligt och nickade mot mig & Nancy.
"Thanks", sa vi i kör, och Nancy log lätt.
"Is it Meredith Davies brand?", frågade Lisa fascinerat.
"Yeah, that's right. Meredith is our aunt."
"No way?!", sa Bianca chockat och kollade storögt på oss.
"Cool", nickade Macey. "But what have you done to your arm?"
Jag kollade snabbt ner på min arm och la instinktivt den andra armen över. "Eh... Nothing."
"Really? It didn't look like nothing?"
"Hi girls!", sa Nathan & Jamie och slog sig ner vid bordet. Jag pustade ut och vilade händerna i knät. Fan att jag inte hade tänkt på att ta en långärmad tröja idag! För en gångs skull så hade jag faktiskt glömt dom bleka ärren som prydde min arm och skulle finnas kvar där för alltid som hemska minnen.

Lunchen var slut, och det var dags för nästa lektion. Under just denna lektion så skulle inte jag & Nancy befinna oss på samma ställe, för nu hade vi olika "tillval", och Meredith hade valt det hon trodde passade oss bäst. Det som fanns att välja på var teater, musik och konst & design. Jag hade blivit tillvald musik, vilket passade mig väldigt bra, och Nancy skulle ha konst & design.
"Wait for me at the lockers", sa jag till Nancy och klappade henne lätt på axeln, och hon nickade och försvann sedan iväg för att leta reda på sin sal. Bianca & Lisa skulle ha teater, så nu gick jag tillsammans med Macey, Nathan & Jamie bort till musiksalen.
"Hello students", hälsade musikläraren som stod på den lilla scenen som kanske var en decimeter hög och visade med händerna att vi skulle sätta oss ner på stolarna som var utplacerade framför honom. Jamie, Nathan, Macey & jag satte oss längst bak, och de andra eleverna strömmade in och fyllde stolsraderna.
"First, I want to welcome our new student; Ruby Jay! Can you please come up, Ruby?", sa han och letade efter mig med blicken. Macey knuffade till mig lite lätt, och jag reste mig sakta och gick fram till scenen.
"Hi Ruby! Welcome to Sunset Valley High", sa han och log välkomnande. "I'm Mr T. Wheatley, but you can call me Thomas."
Jag nickade kort och kollade diskrét på hans gräsliga hår som stod åt alla håll och kanter. Det såg ut som att han hade fått en rejäl stöt och att hans hår tagit Einstein's form. Fast Thomas hår var brunt och lite lockigt, och han såg ut att vara i kanske fyrtioårsåldern.
"Tell me a bit about yourself."
"I don't know what to say...", sa jag och kollade på mina klasskamrater som satt och kollade på mig med ögon som såg ut att när som helst ploppa ur skallen.
"Where are you from? I can tell that you aren't from here. Your accent is a bit funny." Thomas fnissade.
"I'm from Wolverhampton..." Jag fick ögonkontakt med Nathan och mimade "help".
"Oh, interesting! I would love to hear more about you. I've actually been in Wolverhampton once! But now we have to start the lesson, or else I'll get fired." Han pekade att jag skulle gå och sätta mig igen, och jag gjorde som jag blev tillsagd.
"Did you hear about that party at Funky Buddha I was talking about this morning?", frågade Macey tyst, så att Thomas inte skulle höra att vi pratade.
Ja.
"Uhm, no?" 
"Oh, erm... I was wondering if you and your sister wanted to go with me, Bianca and Lisa?"
"Yeah, sure. That would be fun." Nancy skulle säkerligen bli jättesur när vi kom hem och jag berättade att vi skulle på fest och hon var tvungen att följa med, men nåja. Vi ska inte göra några misstag så att vi blir outsiders.
"Cool!"
"Today we're going to work in small groups. We're going to start with a projekt were you write your own songs. Exciting, huh? I'll let you make your own groups, because I know that you won't let anyone work alone", sa Thomas högt för att kunna överrösta klassen.
"Ruby, Nathan, Jamie. We're a group", sa Macey utan att fråga vad någon av oss tyckte om saken, men vi alla nickade instämmande.
Hon reste sig och drog med en stol bort i andra hörnet av musiksalen. "Are you coming?"
Vi nickade och tog varsin stol vi också.
"So, Nathan, - you'll play drums. Jamie, you can play bass..." Macey vände sig mot mig. "And what do you play?"
"I can play drums, guitar and a little bit on piano..." Jag var den som hade ärvt pappas musikaliska sida, men jag hade å andra sidan inte rört ett instrument sedan Liam flyttade, så jag tvivlade på att alla mina inlärda kunskaper fanns kvar.
"Okey, you'll play guitar, and I'll play the piano."
"Sounds good", nickade jag.
"I can sing too", sa Macey och nickade ivrigt, och i ögonvrån kunde jag se hur Nathan & Jamie himlade diskrét med ögonen.
"Can you sing?", frågade Nathan försiktigt, och Macey gav honom en sur min.
"Uhm, yeah...", sa jag osäkert. Vem är jag? Jag känner ju knappt igen mig själv längre? Ända sedan vi flyttade så har jag blivit nästan raka motsatsen mot hur jag var förut. För första gången på väldigt länge så vågar jag visa att jag är osäker? På min gamla skola skulle det blivit ett bestämt 'nej' bara för att jag skulle få slippa sjunga, men nu...?
"Can you sing something for us?"
"I'm... I'm feeling kind of sick so-..."
"Maybe another time then", log Nathan förväntansfullt. 
"Yeah, right. Another time."
"Let's start with the lyrics instead", sa Jamie som nu hade snappat åt sig penna och papper.
"Art and design, 213", läste jag tyst för mig själv för hundrafemtionde gången.
"Hey there! You look lost", sa en kille som stannat upp framför mig och flinade brett. Men han såg ändå vänlig ut. Jag betraktade honom diskrét. Han var brunblond, hade blågrå ögon och var klädd i en ljusblå skjorta med en röd fluga, samt beiga chinos. Över axeln hängde en snygg väska, och hela han kunde stämplas som snygg.
"Can I help you?" Han log snett, men hans röst lät någorlunda snobbig.
"Uhm, yeah... I'm going to have Art & Design, and I can't find the-..."
"Oh, so you're in my class? Well, come with me." Han krokade i sin arm i min och drog med mig genom korridoren och uppför en trappa. Jag kollade förvirrat på honom, och efter ett tag insåg han att han inte hade presenterat sig själv och stannade upp.
"Oh, how silly of me! I'm Ricky." Han sträckte fram sin hand.
"Na-..." Jag sträckte fram min hand för att skaka hans samtidigt som jag presenterade mig, men blev avbruten innan jag ens hunnit säga klart mitt förnamn.
"Nancy Jay. Yeah, I know."
"How did you know that?" Vi började gå igen.
"First, - rumours. Everyone's talking about you and your sister. And for the second, we're in the same class. But I guess you just didn't see me at the biology, english class, and so on?"
"Oh, I'm sorry... I guess I didn't."
"It's okey. I'm used to it. It's not that easy to notice me. I used to be the guy who was talking all the time, but since I got my label I just stopped."
"What kind of label?", frågade jag försiktigt.
"Don't pretend that you haven't noticed. It's not funny." Han öppnade dörren, som jag antog ledde till Konst&Design-salen, och klev in.
I salen stod massa bord, så man satt tydligen i grupper.
"You can sit with us", nickade Ricky när han såg hur osäker jag kände mig.
"Thanks", sa jag när jag satt mig ner på platsen bredvid honom.
"I didn't mean to be so... Mean. I'm just tired of this label-thing", sa han ursäktande.
"It's okey."
"Hi Nancy! I'm Kira", sa tjejen som satt mitt emot Ricky. Hennes rosafärgade hår hängde i fina lockar runt hennes ansikte, och hennes stora, chokladbruna ögon glänste. Jag avundades hennes utséende till tusen. Jag hade många gånger funderat på att färga håret i någon sådär extrem färg, men ofta tvekat på grund av all skit jag skulle få för det i min gamla skola.
"Hi", svarade jag och log försiktigt.
"You said that... Everyone's talking about me and Ruby... What are they saying?" Jag vände mig mot Ricky, förundrad över att också Kira kunde mitt namn utan att jag själv yttrat det.
"Naahh, nothing special really. Just that you girls must be really... Special, since your best friends are the coolest girls at this school." Han ryckte på axlarna.
"Do you think they're cool?"
"Not really. Macey is a bitch who thinks she owns everything and everyone and put labels on the students she doesn't like. Bianca is stupid, and pretty boring... And Lisa pretends that she's stupid, and she's so quiet!"
"Wow, you're the first one I've heard today who's talking shit about my friends."
"It sounds like you don't like them either."
"Well, I don't. They're not the kind of friends I would've chosen." Jag rättade till en lock som hade fallit ner för ansiktet.
"But you're hanging with them anyway? But I understand. You don't want a label, - you want to be popular. Everyone wants that."
 "That's not really what I'm looking for... I just want to hang with my sister, and I guess she wants to hang out with them, so... As long as she's happy, I'm happy."
"Well, I promise that you won't be happy for long... It's not that easy when you're hanging with Macey & co. I've been there, so I know how it is."
"You have?"
"Yeah. I used to be one i Macey's crew, but after a while I got tired of all the bullshit. She's so mean to everyone, and I couldn't stand going around and just watching her hurt people. So... I told her to stop, she got mad and kicked me out, and... Yeah. But now she's mean to me too, but I don't really care. I like to be a nobody. It's better than being a cruel bitch. And now I'm not alone. I have Kira." Han nickade mot sin söta vän. "And I can see that you're still wondering about my label... I thought you knew, but you're going to find it out anyway so... I'm gay."

Here you go! Hoppas det duger! Vet inte hur många gånger jag skrivit, suddat, skrivit något annat, suddat, osv. Men nu ligger inspirationen på topp igen! Men verkar något osammanhängande så är det som sagt jag som missat att sudda ut något eller glömt rätta till det, osv.
I nästa kapitel kommer Liam in, precis som jag lovat. Stay tuned!
Några åsikter om Ruby & Nancy's nya vänner; Macey, Bianca, Lisa, Nathan, Jamie, Ricky & Kira än, btw? 
Kraaam! Xx

Update: Säg till om ni skulle vilja ha en karaktärspresentation om någon av karaktärerna som är med i storyn ifall ni känner att ni vill fördjupa er i någons liv, hihi. Och det gäller då alla karaktärer i storyn, - det måste inte just vara någon av dom nyaste. :)

myyonedstorys.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Handling:
Madison Tomlinson 17år, är en helt normal tonåring, dock är hon kusin med Louis, i bandet One Direction.
Maddie blir misshandlad hemma av sin pappa och hennes mamma bryr sig inte.
En dag bestämmer hon sig för att rymma, och hon vet bara ett ställe hon kan åka till. Hem till Louis. Madison träffar Lou's "bandkamrater" och hon träffar Harry Styles med de söta lockarna.

Har läst lite av novellen, - och den verkar riktigt bra, så klicka er genast in på hennes blogg! Hihi c: Xx

Chapter 8 - Sunset Valley High School

Previously:
"Goodmorning girls", hälsade Meredith när vi kom in i köket. Hon satt vid bordet och läste tidningen, samt tuggade på en nygräddad baguette med alla möjliga sorters pålägg. Hennes hår var stramt uppsatt i en knut, och hon var hårt sminkad. Jag & Ruby hade bara markerat ögonen lite, men när man betraktade henne så var ens första reaktion 'hjälp'.
Vi slog oss ner vid bordet och började fixa i ordning varsin macka, och Maggie fixade te och hällde upp juice i två glas. Om vi skulle få en sån här frukost varje morgon så skulle vi ju bokstavligt talat kunna rulla till skolan. Men jag skulle då inte klaga. Jag log diskrét mot Ruby, och hon log varmt tillbaka. Det här skulle nog bli en ganska bra dag i alla fall...

 Maggie stanande bilen bakom den lokala skolbussen som släppte av eleverna vid den stora byggnaden som gick under namnet Sunset Valley High School. Skolan var byggd av rött tegel och såg mycket välkomnande ut. På skolans framsida fanns det två stora gräsplättar med en grusgång emellan. Stora träd växte lite här och var på gräsmattorna, och solen fick dom nykomna löven i trädkronorna att glittra.
"Have a great day in school, girls! I'll pick you up at four", log Maggie och rättade till sin sneda lugg. Jag nickade kort till svar och öppnade bildörren, men Maggie stoppade mig.
"Kiss first." Hon pekade menande på sin kind.
"Maggie, we're not little kids anymore...", mumlade jag generat.
"Can I at least have a hug?"
Jag himlade med ögonen, lutade mig framåt och la armarna om henne. Innan jag lutade mig tillbaka igen så pussade jag henne snabbt på kinden, och hon log nöjt. När Nancy hade böjt sig framåt i baksätet och gett Maggie en puss på kinden hon också så klev vi ur bilen och vinkade hejdå. Så fort hon hade startat bilen och kört iväg så började vi gå mot skolbyggnaden. Det var kallt ute, men jag kunde ändå med gott samvete påstå att våren var påväg. Jag pillade lite på min väskas axelrem och log lätt mot Nancy som kollade nervöst på mig. Många av eleverna stannade upp och glodde på oss som om vi var några slags ufon medan andra bara sprang förbi oss som om det inte var någon big deal att vi var nya. Men jag kunde inte låta bli att störa mig på några av eleverna. Tre tjejer stod samlade vid ett träd och kollade på oss med dömande blickar. Dom bar högt skurna jeans, tunna jackor som inte ens dolde hälften av deras överkroppar och var sminkade som porslinsdockor. Deras frisyrer låg perfekt, dom var smala, varav en av dom nästan benig, och såg ut att ha kommit överens om vad dom skulle bära just idag. Tjejen som stod i mitten la armarna bestämt i kors och gav mig & Nancy en ogillande blick, och just när jag var påväg att vrida bort huvudet och låtsas att jag inte såg så förflyttade hon blicken till någon annan. Jag vred på huvudet jag också för att se vem som nu fångat hennes uppmärksamhet och fick se en svarthårig, blek, - men ändå rätt snygg kille. Han hade ögonen på mig & Nancy, precis som de flesta andra, men jag kunde inte tyda hans blick. Jag kollade bort mot dom där tjejerna igen och såg den sura tjejen viska något till dom andra två, med blicken fortfarande fäst på killen.
Vi nådde fram till dörren, och jag höll upp den åt Nancy, samt några andra elever som nickade tacksamt. Sedan rotade jag upp alla papper och vårat nya schema som vi hade fått av Meredith imorse. Vår första lektion för dagen var biologi med Mr C. Buckeridge. Det stod också vart biologisalen fanns, och vi läste förvirrat på alla dörrar för att hitta rätt. Som tur var så hade vi blivit lite tidiga, för tio minuter senare hade vi hittat salen, men det var med nöd och neppe eftersom vi nu började.
"Okey, let's do this", sa jag tyst, så bara Nancy kunde höra, och drog med mig henne in i salen.
"Oh, hello girls! Welcome to Sunset Valley High! I'm Mr C. Buckeridge, and I will be your biologyteacher", log han och sträckte fram sin hand.
"Ruby Jay", log jag svagt och skakade hans hand.
"Nancy Jay", presenterade sig Nancy och tog i hand hon också.
"Here are your books." Han räckte fram varsin tjock textbok, samt två skrivblock, pennor och sudd.
"Thanks Mr Buckeridge", nickade vi och gick med nervösa steg fram till våra platser som våran lärare så snällt hade pekat ut. Som tur var så fick jag och Nancy sitta bredvid varandra, men mitt emot oss vid samma bänk satt den där svarthåriga, bleka pojken tillsammans med någon annan kille jag aldrig hade sett innan. Hela klasse kollade på oss, och jag harklade mig försiktigt. Okej Ruby, stay cool...
"Okey... Let's start." Mr Buckeridge klappade i händerna. "Look at page 67, please."
"Hi", viskade den svarthåriga killen.
"Hey", viskade jag tillbaka.
"I'm Nathan. And this", han pekade på killen bredvid. "Is Jamie."
Jamie nickade lätt och placerade händerna ovanpå textboken.
"Ruby", log jag. "And this is my sister, Nancy."
"Hi", viskade hon och tittade sedan generat ner i bänken.
"So you're twins, right?"
"Well yeah. Isn't that obvious?" Jag flinade.
Nathan la huvudet på sned. "Yeah maybe...", sa han efter en stund och ryckte på axlarna. Jag var van vid att människor direkt konstaterade att jag & Nancy var tvillingar när vi syntes tillsammans. Ett tag kunde nästan ingen se skilldnad på oss, utvändigt, men ju äldre vi blev, desto större blev skilldnaderna. Jag hade alltid burit något sportigare eller pojkaktigare kläder, och Nancy hade alltid varit lite mer feminin. Fast nu, just idag, hade vi ju i stort sätt samma klädstil. Vi brukade också sminka oss olika, och Nancy var vitblond, och jag brunblond. Bortsett från det var det bara smådetaljer som skillde oss åt utvändigt. Som till exempel så blev mina ögon smalare när jag log, och vanligtvis hade jag något mer putande läppar. Fast när Nancy gjorde sig till och putade med läpparna så var det lättare att blanda ihop oss.
"Ms Jay?"
Jag återvände till verkligheten. "Mm, yeah? Or I mean, yes Mr Buckeridge?"
"I thought you were sleeping. Sorry for making you so bored at your first lesson here."
Eleverna fnissade.
"No, no... I was just thinking", sa jag och skakade på huvudet.
"Oh, so that's why it smells so bad in here?", sa den så kallade porslinsdockan som hade gett oss sura miner när vi anlände imorse och flinade retsamt.
"Burn!", sa den andra i hennes gäng som hade brunt hår uppsatt i en hög hästsvans och flinade mot mig hon också, innan hon sedan vände sig mot den första för att få bekräftelse på att det hon just sagt var bra.
Nathan vände sig mot dom och himlade med ögonen, sedan blev vi avbrutna av magistern som nu skulle gå igenom något nytt arbetsområde.
 
När det sedan var dags att packa ihop och vi hade blivit tilldelade våra skåpsnycklar så kom porslinsdockorna fram till vår bänk. Tjejen med hästsvansen klängde sig genast fast runt halsen på Jamie, och han placerade en arm runt hennes midja.
"Hey! Nathan!" Tjejen som hade gett mig många obehagliga blickar trots att dagen bara hade börjat petade ivrigt på Nathan's axel. Han snurrade runt med böckerna i famnen som om han inte hade märkt att hon kommit. "Oh, hey Macey."
"You know, someone's having a big party at Funky Buddha this friday. Are you going?" Macey log överdrivet och gjorde allt för att hålla kvar ögonkontakten med Nathan.
"Naahh... I don't think so."
"Why? We could go together?"
"I'm sorry, but I'm kind of... Busy this weekend."
"What are you going to do then?" Hon gav honom en granskande blick. Var hon någon slags översittare eller? Det var väl hans ensak om han inte kunde dra och festa? Och vad hade hon och göra med hans privatliv?
"Erm... Family-thingys... You know." Han kliade sig i nacken med sin lediga hand. "Well, I have to go now. Gonna catch up with Drew. Bye Macey." Han vände sig om och log brett mot mig & Nancy. "Bye girls. See yah in class."
Han skyndade sig ut ur klassrummet med Jamie hack i häl. Macey snörpte ogillande på munnen och kollade sedan fundersamt ut i luften. Jag nickade åt Nancy att vi skulle gå för att göra oss redo för nästa lektion, då vi blev stoppade av den lilla trion.
"Hey girls!"
Jag vände mig om, och plötsligt satt där ett påklistrat léende på Macey's läppar. De andra två kollade förvirrat på henne, och sedan på oss.
"I think that I forgot to introduce myself. I'm Macey, and I rule this school." Hon slängde med håret så det hamnade på hennes rygg. "And this is Bianca and Lisa."
Jag uppfattade det som att Bianca var tjejen med hästsvansen som just hade klängt på Jamie, och att den lätt rödhåriga var Lisa.
"Come on. We'll show you around", log Macey, men precis som förut så kändes det inte helt äkta.
"Okey, thanks I guess", mumlade jag och hakade i Nancy's arm. Hon hade småpratat lite med Jamie & Nathan, men bortsett från det hade hon varit tyst i stort sätt hela tiden. Kanske kände hon sig illa till mods i Macey's sällskap? Jag fann det bara en gnutta underligt, då hon nyss hade gett oss mördarblickar och nu behandlade oss som vänner.
Dagens andra lektion, engelska, började närma sig sitt slut och snart var det dags för lunch. Under engelskan hade jag inte fått sitta tillsammans med Ruby, utan istället blivit placerad bredvid Jamie. Det var väl helt okej det med, men jag kände mig hemskt osäker utan Ruby vid min sida. Jag visste inte vem jag skulle se som vän eller vem som var min fiende. Allt var så förvirrande, men kanske skulle det lite bättre när jag lärt känna alla?
Jag lät blicken glida bort mot Ruby, som hade fått platsen bredvid Macey, och Macey verkade vara uppe i en het diskussion om kläder. Med sig själv. Hon verkade inte vara någon typ som tyckte att andra hade något att säga till om, utan istället skulle sitta där snällt och lyssna på hennes tankar och åsikter.
"So... Do you like it here?" Jamie stödde upp sitt huvud med armbågen.
"Yeah. It's pretty nice." Jag nickade. Egentligen hade jag väldigt svårt för att förklara mig kortfattat, men jag tog för givet att ingen här skulle orka höra på allt mitt pladder. Då kanske jag skulle bli utelämnad redan första dagen, och hur kul var det?
Vår lärarinna, Miss A. Simpson, sa åt Jamie att repetera det hon just sagt då hon trodde att vi inte lyssnat, och medan han började förklara så passade jag på att granska honom. Han hade ljusbrunt hår som låg i en typisk pojkfrisyr, vackra ansiktsdrag och blåa ögon. En perfekt tandrad skymtades när han öppnade munnen, och han kunde kort och gott bedömas som söt. Han måste ha märkt att jag tittade på honom, för nu vred han på huvudet och log mot mig. Jag log generat tillbaka och tittade ner på mina händer som vilade i knät. Förbannade jävla kinder. Varför måste jag bli så generad över att en kille faktiskt ler och pratar med lilla mig? Över att han faktiskt inte skäms över att vara i min närhet? Å andra sidan så har han väl inget val, men ändå.
Ms Simpson plockade ihop sina saker och sa åt oss att springa på lunch, och stolar som skrapade mot golvet samt ett högljutt pladder fyllde klassrummet. Jag banade min väg fram till Ruby, och precis som förut så hakade hon i sin arm i min. Det kändes tryggt. Nu var vi tillsammans, och då kunde inget stoppa oss.

Vi hade slängt in våra böcker i skåpet, och nu stod vi bredvid Macey och väntade medan hon granskade sig i sin lilla fickspegel.
"Are you girls coming? It's lunch, you know", log Nathan som nu hade dykt upp bakom oss.
"Yeah, right", log Ruby tillbaka.
"We don't eat", inflikade Macey snabbt.
"What?" Jag lyfte på ögonbrynen.
"Come on. Why not?", sa Ruby.
Macey's blick gick från mig till Ruby, och sedan kollade hon på Nathan och så tillbaka på Ruby igen. "Well, okey... I can join you by the table, but I'm so not going to eat that crap."

Here you go, lovies! Förlåt förlåt förlåt för att ni fått vänta så, men ni skulle bara veta hur mycket jag har haft att göra varje dag efter skolan. Fattar inte hur lärarna tänker när dom trycker ihop alla läxor, prov och inlämningsuppgifter till näst sista veckan? GAAAH! Men nu är det äntligen över, och jag är back on track. 
För er som väntar på att Liam ska dyka upp i storyn så kan jag ju avslöja att han bara är 1-2 kapitel borta... (;
Men jag hoppas det var värt väntan och att ni inte tycker att jag är en usel människa för att inte ha uppdaterat, haha. Xx

bieberstorysbyme.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Gillar du Justin Bieber så bör du genast klicka dig in på denna novellblogg!

Chapter 7 - Bad News

Previously:
"Maggie! The bags first", sa Meredith högt så att Maggie kunde höra eftersom hon befann sig i ett annat rum.
"Ofcourse madame." Hon kom småspringandes tillbaka, lyfte upp våra väskor och försvann upp för trappen framför oss. Jag förstod inte hur hon orkade. Och då menade jag inte bara att bära väskorna upp för trappen, utan hela grejen... Meredith körde ju verkligen med henne?
"Come on, girls. I'm going to show you around. And tomorrow, Maggie will show you a bit of London."
Vi nickade och följde efter vår moster längre in i huset.

Jag slängde mig på sängen med en djup suck. Vi hade sprungit runt på alla möjliga ställen i London tillsammans med Maggie, och även fått se våran nya skola, och nu hade jag helt ont i fötterna så jag orkade inte stå upp i en sekund till.
"I'm exhausted", suckade Nancy och borrade ner huvudet bland dom fluffiga kuddarna.
"Me too", instämde jag och sträckte mig efter mobilen som låg på nattduksbordet mellan våra sängar. Där fanns fortfarande inget sms eller missat samtal från Duncan. Jag hade inte pratat med honom sen i förrgår. Jag gav min telefon en besviken blick och var påväg att kasta iväg den då ett sms från Kimmie poppade upp. 
"No way...", mumlade jag för mig själv när jag läste.
"What is it?", frågade Nancy nyfiket och tittade storögt på mig.
"It's Duncan..." Jag mumlade fortfarande, men jag visste att Nancy hade hört vad jag sagt.
"Oh, did he finally text you?"
"No... It's... It's about Duncan." Jag var riktigt ilsken inombords, men samtidigt kände jag mig djupt sårad och försökte förgäves kämpa emot gråten.
"But what is it then?" Hon kollade frågandes på mig. "Tell me, please!"
Jag langade mobilen till henne och lät henne läsa själv.
"No... I knew he was an asshole!" Nancy la försiktigt ner mobilen på nattduksbordet. "No, don't cry. He's not worth your tears. He's an idiot."
"I can't believe that Amber did this to me... Why? I thought we were friends", snörvlade jag och rullade runt så jag låg på rygg. "And if Kimmie knew... Why didn't she tell me before?" Jag hade just fått veta att Duncan hade gått bakom ryggen på mig tillsammans med min bästa vän, Amber, och att Kimmie hade vetat om det hela under en lång tid men inte sagt något. Varför? Varför, varför, varför?
"Just... Forget them. The world is full of idiots. Tomorrow we'll start a new school and find new friends. Better friends. You deserve someone who's much better than any of them", tröstade Nancy.
"It's not that easy. I can't just pretend that it never happened! You can't even imagine how I feel right now! You've never even had a boyfriend?" Jag drog ilsket handen under ögat för att torka tårarna som aldrig ville sluta rinna.
"Schh schh", hyssjade hon och reste sig upp. "I know that it's hard, but please try. They're not worth your thoughts. They're not worth to be a part of your life anymore." Hon satte sig på min sängkant. "Everything will be just fine. I'm sure there is many good guys at our new school. Don't you think?"
"But none of them is Duncan", hulkade jag.
"Ruby, is he the one you actually want? I've seen you go to bed with tears in your eyes, crying in your sleep and wake up crying... Is that because of him?"
Jag svarade inte utan kollade bara upp i taket.
"Because I don't think it is..." Hon lät sin hand åka in under mina kuddar och drog fram fotot på mig och Liam, som jag i smyg hade placerat där, och höll upp det framför mig. "I think it's because of this. - Because of him."
Min blick fastnade på fotot istället, men jag förblev tyst.
"You miss him. I know that, Ruby. So why even think about Duncan? He's not even half as nice as Liam was to you."
"But he never called me. Should I just sit here and wait untill I die?"
"The phone works both ways." Hon lyfte upp min mobil och viftade lite med den. "You should call him."
"Don't you think I've tried? He has changed his number. And what should I say? Hi Liam, do you remember me? I used to be one of your best friends, but when you moved to London you probably forgot me."
Nancy tystnade och kollade på fotot hon höll i handen. "You know what? Let's forget about boys for a while? Let's just focus on our new school. Our new life. Don't you see? No one here knows who we are, - or who we've been. You can be anyone you want! We can start a new life, this is like a second chance. Now we got the chance to live our lives right."
Jag snörvlade och drog med tröjärmen över kinderna. "You're right..."
"Bedtime girls!", sa Maggie högt och knackade på dörren.
"Okey, goodnight!", ropade vi tillbaka. Jag kollade på klockan, och den visade bara halv elva. Så tidigt la jag mig aldrig i vanliga fall. Oftast la jag mig inte förrän in på småtimmarna, men efter den här dagen var jag helt slut, så varför inte lägga sig i tid för en gångs skull? Inte ville jag väl komma som en zombie redan första skoldagen?

Efter att ha bytt om till pyjamas och ha borstat tänderna så bäddade vi ner oss i våra sängar. Men trots att jag & Nancy delade rum så kände jag mig så otroligt ensam. Inte fysiskt, men psykiskt. Nu hade jag ju inte Duncan längre, och inte Amber heller. Och jag tänkte inte prata med Kimmie mer efter att hon hållt inne med den hemska nyheten. Leeroy hade säkert varit med på ett hörn han också, så han kunde jag ju också bara glömma. Nu hade jag ingen. Bara min familj. Eller hade jag ens dom? Inte kunde dom väl tycka om en sån jobbig bråkstake till unge heller? En som röker, festar, skolkar och skaffar nya killar hela tiden. En som skriker åt sina föräldrar och får sin egna syster att framstå som ett mobboffer... Fast det sistnämnda visste dom ju faktiskt inte om.
"Nancy?"
"Mhm?", mumlade hon trött i mörkret.
"I'm sorry..."
Hon vred på huvudet, och trots mörkret så kunde jag urskilja hennes ögon. "What? Why?"
"I'm sorry... For everything." De sista orden kom ut som i en viskning.
Nancy kröp upp i sittande ställning. Sedan tittade hon på mig ett tag, reste sig och kom fram till min säng. Jag makade mig åt sidan och lät henne krypa ner under mitt täcke. Nu låg vi bredvid varandra och såg in i varandras ögon, sådär som vi gjorde när vi var små och någon av oss hade svårt att sova eller drömt en mardröm. Eller när vi bara kände för att dela med oss av våra tankar.
"I've been such an idiot. You must hate me", viskade jag, men rösten skar sig ändå.
"I don't hate you, Ruby. Even if I say it sometimes I never really mean it. You're my wonderful sissy, and you'll always be." Hon log lätt och placerade en slinga av mitt brunblonda hår bakom mitt öra.
"But you should hate me. I've been so mean to you, calling you stupid things, ignoring you in school and let my friends bully you... You really should hate me. Cuz I do."
"It doesn't matter what you've done, because I know who you really are and how nice you can be."
"We used to be best friends... I miss that."
"Me too." Hon letade efter min hand och tog den i sin. "So let us try again."
Jag gäspade och nickade ivrigt. Sedan drog jag täcket tätare omkring oss och lutade min panna mot hennes. Hennes blonda lockar kittlade min kind, och jag kunde inte låta bli att le när jag såg in i hennes ögon. Efter ett tag orkade jag inte hålla mina egna öppna längre, så jag viskade godnatt och lät sömnen ta över.
"Goodmorning!", tjoade Maggie och drog upp rullgardinen så att solen träffade mig & Ruby rakt i ansiktet. Ruby gnydde och begravde ansiktet i kudden och la sin arm beskyddande över huvudet.
"Come on, sunshines! You'll be late for breakfast if you don't get up now." Maggie log ett bländande léende. Så vadå, passade man mattider här också?
"We're coming", sa jag och gäspade.
Vi reste oss långsamt och letade efter passande kläder inför dagen i våra resväskor.
"No... No no no no no", sa Maggie och skakade på huvudet när vi höll på att klä på oss.
"No, - what?", sa jag förvirrat.
"You can't wear that! There is a whole wardrobe waiting for you in the room next door."
"Okeey..." Jag utbytte förvirrade blickar med Ruby, och vi gick tillsammans in i rummet bredvid vårat. Mycket riktigt fanns där en stor walk-in-closet med kläder i hundratals olika färger, samt en hel vägg fylld med skor.
"I helped Meredith to choose clothes for you. It's from her collections, and this wardrobe is yours", sa Maggie som hade dykt upp bakom oss.
"But... But... What about her clothes then?"
"Ah! She has her own walk-in-closet. Now choose something nice! I'll fix some breakfast."
Ruby var redan framme och kollade runt bland plaggen, och jag följde hennes exempel och letade lite jag med. Efter en stund hade hon plockat åt sig en vit topp, ett par svarta byxor och USA-mönstrade Jeffrey Campbell-skor.
Jag själv valde en svart, långärmad tröja med coola detaljer, ett par svarta byxor som liknade Ruby's, plus ett par röda Jeffrey Campbell. Jag lovar, nästan hela väggen bestod av Jeffrey Campbell skor och coola pumps. Men jag var inte helt säker på att jag skulle orka trippa omkring i mina nya älsklingar en hel dag, så jag skulle ta med mina converse också.
"Goodmorning girls", hälsade Meredith när vi kom in i köket. Hon satt vid bordet och läste tidningen, samt tuggade på en nygräddad baguette med alla möjliga sorters pålägg. Hennes hår var stramt uppsatt i en knut, och hon var hårt sminkad. Jag & Ruby hade bara markerat ögonen lite, men när man betraktade henne så var ens första reaktion 'hjälp'.
Vi slog oss ner vid bordet och började fixa i ordning varsin macka, och Maggie fixade te och hällde upp juice i två glas. Om vi skulle få en sån här frukost varje morgon så skulle vi ju bokstavligt talat kunna rulla till skolan. Men jag skulle då inte klaga. Jag log diskrét mot Ruby, och hon log varmt tillbaka. Det här skulle nog bli en ganska bra dag i alla fall...

Here you go! Förlåt för att ni fått vänta så, men jag har ju som sagt mycket läxor, har mejlat med många av mina söta läsare och varit på Lucia i simhallen då min ena vän var med och deltog! Collaget till inlägget hinner jag förhoppningsvis fixa senare ikväll. Måste städa rummet & marsvinsburen, + fortsätta plugga. Gaaah, så mycket läxor! Man missar verkligen mycket fast att man bara är bara är borta från skolan i några dagar... :o
Hur som helst, sorry för att det blev lite mellan-kapitel-aktigt, men det kommer bli mer spännande snart. Håll ut! Hur som helst, några tankar/teorier om vad som hänt?
Vi hörs snart. Puss!

~ A Little Message To You ~

Hej finisar!

Det blir inget kapitel ikväll tyvärr. Håller på och jobbar på massa "jul-projekt", eller vad jag nu ska kalla det. Men jag ska se till att fixa så ni får ett kapitel imorgon. Vill inte behöva ägna mig åt plugg hela dagen, haha.

Bjuder på en Oh-så-seriös egobild bara för att inlägget inte ska bli allt för segt. Voilá!
Hoppas att jag inte skrämde iväg er nu, haha!
~ Btw, tänkte göra några "OneShots/Imagines" inför julen också. Något önskemål om vilken kille som ska vara med? Eller kanske någon som vill ha en "personlig" oneshot? Alltså att ditt namn, killen du vill ha & platsen du valt är med? Eller ska jag bara ta en random kille, välja en random plats helt själv och skriva *ditt namn* när det ska nämnas i oneshoten? It's up to you, my love! ~

Om du är intresserad av en "personlig" OneShot (alla kommer ju som sagt få läsa den, men den handlar om DIG & killen, - som jag just sa) så mejla mig på directionery@hotmail.com eller DM:a/mentiona mig på twitter eller helt enkelt lämna en kommentar här på bloggN!
Älskar er. Puss!

AboutOneDirectionn.devote.se

(Klicka på bilden, eller HÄR, för att komma till bloggen!)

Behöver du hjälp med att hålla koll på vart killarna befinner sig? Vill du höra dom senaste, smaskigaste nyheterna och se roliga bilder & youtubeklipp som har med One Direction att göra? Då bör ni genast kolla in Ellens superfina blogg! Bloggen är hyfsat ny, och hon uppdaterar så ofta hon kan (jättebra uppdatering om ni frågar mig!)! Har ni frågor så finns det många sätt att ta kontakt med henne på också. T.ex. twitter, mail, osv. Toppen ju!
Länken till hennes blogg kommer ni nu också finna bland mina länkar i menyn till höger.
Klicka er in på hennes blogg genast, - det är en order! Haha c:
Ni kommer inte att ångra er Xx

Vill du också göra ett länkbyte? Eller kanske ett bloglovin-byte eller är det något annat du har på hjärtat? Bara släng iväg ett mail till directionery@hotmail.com eller lämna en kommentar! Jag är öppen för förslag. c:

Chapter 6 - New Home

Previously:
Jag borde egentligen inte spara på det, för Liam hade säkert gått vidare för länge sedan. Han hade säkert glömt våran första kyss, kanske till och med glömt hela mig. Kanske hade han en ny tjej nu?
Hur som helst så samlade jag in alla korten i en hög och la dom i det lilla facket på resväskan. Jag var inte redo för att släppa taget om oskyldiga, lyckliga lilla Ruby än, och det skulle jag nog inte bli förrän jag blev hon igen.

"I can't believe that they're sending you away just like that! What kind of parents are they?", klagade Kimmie förfärat och kramade om mig.
"Yeah, what are we going to do when you're in London? Our gang is not complete unless you're here", instämde Amber och snodde en kram hon också.
"But you're not the ones who'll have to start a new fucking school and get in a new fucking gang." Jag kollade sorgset på mina två bästa tjejkompisar.
"What if it's a private school? So you have to wear school uniforms and stuff?", sa Leeroy och tog ett bloss från sin cigg med ett flin på läpparna.
"Then I'm so not gonna go."
"Hey! Ruby!"
Jag vände mig om och såg att Duncan kom joggandes mot mig.
"I heard that you're moving. Are you just going to leave me like that?" Han kollade förolämpat på mig.
"Well, I didn't choose to leave. I don't want to go to my fucking aunt. She's freaky!"
"But do you really have to go? You can always hide at my house?"
"I'd love that, but I can't." Jag gick fram till honom och la mina armar runt hans hals. "But we can talk on skype and text each other everyday. And maybe I can come and visit you on the weekends?"
"Yeah, sure", sa han något frånvarande. Jag suckade och borrade in mitt ansikte i hans bröstkorg. Det kändes som att det här med att säga hejdå började bli en vana.

(Nästa dag...)
Vi parkerade bilen på tågstationens parkering och klev ur. Solen lyste starkt på himlen, men det var fortfarande kyligt ute trots att vintern var påväg att glida förbi.
Allting kändes så himla bekant på just den här platsen. Wolverhamptons tågstation. Det kändes som att jag hade varit här över hundrafemtio gånger, fast det hade jag ju i och för sig... I mina drömmar då alltså. Det var precis samma väder som den där dagen då Liam lämnade oss. Det var den sista gången jag såg honom, och nu stod jag här, på samma plats som honom och väntade på precis samma tåg. Fast jag var i alla fall inte ensam. Jag hade ju Nancy. Fast det var kanske inte precis det sällskapet jag önskat mig. Vi hade knappt pratat med varandra sedan bråket mellan henne, Duncan & mig.
"Your train will arrive in five minutes. Do you have everything you need?", sa mamma stressat.
"Yes mom", sa jag & Nancy i kör som om vi var två robotar.
"Call me when you get there so I know that everything went well", fortsatte hon.
"Brianna, calm down. Everything will be just fine. They're big girls now", lugnade pappa.
"Oh, yeah. You're right, Spenc. I'm sorry."
"Have a great time in London now. There's much to see. Such a wonderful place to be!" Pappa slog ut med armarna och log brett.
"Yeah. And we're going to miss you so so much!" Mamma kramade om både mig och Nancy, och pappa gjorde detsamma.
Tåget rullade in bakom oss med ett tjut, och Nancy pussade våra föräldrar på kinderna innan hon följde efter mig in i vagnen.
"Bye girls, love you!", hörde jag mamma ropa bakom oss, men jag svarade inte.
Jag lyfte upp min resväska och ställde den på den speciella hyllan som var gjord för just resväskor. Sedan tog jag ett bättre grepp om min sportbag och axelremsväska och gick längs med den smala gången mellan sätena. Till slut hittade jag ett ledigt fyra-säte där jag & Nancy kunde slå oss ner och lägga upp fötterna på sätena mitt emot med väskorna under oss. Mamma vinkade ivrigt utanför fönstret, och jag bannade mig själv för att inte ha valt sätet på andra sidan så jag slapp se dom. Jag var fortfarande sur för att dom skickade iväg mig från mina vänner, och speciellt från Duncan. Duncan skulle egentligen varit här och vinkat av mig idag, men han hade plötsligt kommit på något som han behövde göra istället. Något väldigt viktigt. Amber & Kimmie kunde heller inte komma, och Leeroy var på något tråkigt släktkalas. Så här satt jag, med endast två pinsamma föräldrar som vinkade av mig och min syster. Kul liksom.
Tåget knakade till, och snart rullade vi ut från perrongen i ett lugnt tempo. Nancy var helt inne i sin bok, så det var ju ingen idé att ens försöka konversera med henne. Istället tog jag upp min ipod och pluggade in hörlurarna i öronen. När jag ännu en gång stack ner handen i jackfickan för att ta upp mobilen så fann jag också något annat hårt. Inte alls i samma form som en mobil. Nej, det här var något runt och ganska tjockt, med en kedja. Just det...
Jag tog upp det och kollade på vad som nu vilade i min handflata. Det var halsbandet jag hade fått av Liam precis innan han åkte. Jag bar det oftast med mig överallt. På framsidan var halsbandet vackert mönstrat i silver,- i samma färg som resten av halsbandet alltså. Precis i mitten fanns en rund plastbit som gjorde så att man kunde skymta klockans visare som fanns på insidan. Jag öppnade amuletten försiktigt och strök med tummen över ordet som fanns ingraverat i locket. Forever. Klockan hade stannat på tre minuter över tolv, och hur mycket jag än skruvade på den lilla knappen så rörde visarna sig inte ur fläcken. Klockan hade stannat sedan ett år tillbaka, men jag hade inte orkat bry mig om att få den fixad. Tiden gick ju ändå, men det var inget jag märkte av. I min lilla värld hade tiden stannat när Liam stack.
 Hounslow Central, läste jag på en skylt när tåget rullade in på perrongen. Så vitt jag visste så skulle Meredith hämta upp oss här på stationen så att vi inte skulle gå vilse redan första dagen i London.
Vi tog våra väskor och klev av tåget. Hounslow påminde lite om Wolverhampton, men det var ändå så annorlunda. Lukten var annorlunda, omgivningen var annorlunda, tjaa i stort sätt allt var annorlunda. Jag förvånades lite över att det faktiskt fanns helt vanliga hus såhär i det någorlunda centrala London. Jag hade inte varit här sedan jag var cirka fem år, och det ända jag minns av London var höghus och den galna trafiken. Kanske var jag lite besviken över att vi inte skulle bo i en lägenhet mitt i centrum med stora panoramafönster med utsikt över staden, då jag fann allt kaos en aning charmigt... Nåja, det skulle säkert bli bra hur vi än bodde
Våra resväskor klapprade mot asfalten medan vi småsprang längs med perrongen i jakt på stationens parkering där det var sagt att vi skulle möta våran moster. När vi väl hade hittat den så fanns där ingen Meredith som väntade på oss. Hon brukade fira jul tillsammans med oss, så det skulle väl inte vara allt för svårt att hitta henne på den nästan ödelagda stationen? Fast å andra sidan så hade mamma berättat att hon gått igenom en hel del skönhetsoperationer, bara för att se yngre ut (40års-kris skulle jag tippa på...), men jag visste ändå på ett ungefär hur hon såg ut.
"Ruby? Nancy?", sa en mörkhyad kvinna som nyligen dykt upp framför oss med en spansk brytning.
"Yeah?", sa jag och kollade aningens förvirrat på henne.
"Oh, mama mia! I can't believe it! You girls are so beautiful!" Hon slängde upp armarna runt våra axlar och kramade om oss, och Ruby gav mig en frågande blick.
"Don't you remember me? ... Oh, how stupid of me! I'm Maggie", sa kvinnan och la handen på hjärtat samtidigt som hon firade av ett bländande léende. Då kopplade det äntligen, och både jag & Ruby sken upp.
"Maggie!" Vi lät våra väskor falla till marken och omfamnade henne i en kram. Maggie var Meredith's hushållerska, och hon hade varit som en storasyster åt oss när vi var mindre. Vi hade älskat att leka med henne, och hon berättade alltid massa spännande historier när vi skulle sova då Meredith hade lovat våra föräldrar att passa oss.
"Let me help you with those bags." Maggie lyfte upp så många väskor hon kunde bära och gick bort till bilen.
"Where's Meredith? I thought she would be here?", frågade jag lätt.
"Oh, no no no. She's working. But everything is going to be just fine. She's so excited for you to come!"
Maggie började prata om huruvida Meredith lät två av husets rum renoveras om för att bli våra sovrum, men att vi till en början skulle få dela på det flådiga rummet uppe på vinden.
Maggie startade bilen och körde världsvant fram på gatorna och svängde i helt vilda korsningar. Efter ungefär tjugo minuter stannade vi bilen mitt på gatan.
"Why are we stopping?", frågade Ruby och kollade förvirrat på Maggie.
"Because we're here." Hon nickade åt höger, och vi vred på våra huvuden. Till höger om oss fanns ett stort, flådigt hus med blå fasad och vitmålad balkong och terrass. Huset var omringat av ett fint, svartmålat stängsel, och innanför fanns en stor och välskött trädgård.
"Are you kidding me?", mumlade jag & Ruby i mun på varandra med ögonen fastklistrade på huset.
"Come on. I'm sure that Meredith's waiting for us", sa Maggie och stängde bildörren efter sig.
När vi hade fått ut alla väskor ur bilen gick vi längs med gången och upp för den blänkande stentrappan. Maggie knackade lätt på dörren och öppnade sedan åt oss. Jag kände hur min haka slog i golvet när jag fick se husets innanmäte, och jag & Ruby utbytte chockade blickar. Nog visste vi att Meredith hade gott om pengar, men att hon... Jag ruskade på huvudet och langade mina väskor till Maggie som ställde ner dom mitt på golvet i den stora hallen. Sedan tog jag av mig skorna och ställde dom försiktigt nedanför skohyllan, och Ruby sparkade sina skor åt sidan. Jag blängde på henne, och Maggie var snabbt framme och ställde våra skor prydligt på hyllan bredvid Meredith's miljontals exemplar.
"Maggie! Why haven't you...", hördes en ilsken röst säga påväg in i hallen. "Oh, hello girls. I didn't know that you would come so early...?" Meredith log brett, men léendet kändes inte riktigt äkta. "Would you like some tea? Or coffee? Juice? I've got everything." Hon gav mig en tafatt kram och var sedan påväg att ge Ruby en också, men ändrade sig i sista stund när hon upptäckte hur Ruby var klädd. Inte direkt Meredith's smak kanske... Jag granskade henne diskrét från topp till tå, och hon såg verkligen inte ut att vara över fyrtio med tanke på alla skönhetsoperationer. Hon hade brunt, volymigt hår, - sådär som i reklamer för olika hårprodukter, som nådde henne till brösten. Hennes ögon var bruna, - precis som mammas, och hennes läppar stora och fylliga. Hon var klädd i en svart blazer med en vit skjorta under, och till det bar hon en kjol i samma nyans som blazern tillsammans med ett par höga klackar. Hon såg ut att vara tagen direkt ur en film. En kärleksfilm med en tråkig, ensam kontorsråtta som försöker finna den sanna kärleken men inte lyckas förrän framåt slutet. Fast för Meredith's del så finns det nog inget lyckligt slut... Om ingen dejtar henne för pengarna och berömmelsen förstås.
Jag insåg snart att Meredith stod och väntade på ett svar, och svarade snabbt och osäkert att te blir bra.
Meredith nickade och gav sedan Maggie en menande blick, och hon mumlade något innan hon försvann in i valvet till vänster som jag antog ledde till köket.
"Maggie! The bags first", sa Meredith högt så att Maggie kunde höra eftersom hon befann sig i ett annat rum.
"Ofcourse madame." Hon kom småspringandes tillbaka, lyfte upp våra väskor och försvann upp för trappen framför oss. Jag förstod inte hur hon orkade. Och då menade jag inte bara att bära väskorna upp för trappen, utan hela grejen... Meredith körde ju verkligen med henne?
"Come on, girls. I'm going to show you around. And tomorrow, Maggie will show you a bit of London."
Vi nickade och följde efter vår moster längre in i huset.

Förlåt för att ni fått vänta så, mina fina, men jag har varit sjuk under större delen av veckan och därför inte orkat skriva. Hur som helst så hoppas jag att detta duger!
Vad tycker ni om Meredith föresten? Och om Maggie? Hur tror ni det är på Ruby's & Nancy's nya skola? Hur tror ni det kommer gå till när dom stöter på Liam? Några teorier? Let me know! Xx

Onedirectionovels.blogg.se

(Klicka på bilden, eller HÄR för att komma till bloggen!)
Smakprov på novellen:
"It has been a blast. I loved it." fnittrade jag när jag och Zayn stratserade fram på gatorna. Han hade insisterat på att följa mig hemåt, så jag lät honom. Ingen idé att protestera, man visste ju inte vad som föresiggick här ute om kvällarna.
"I'm happy you thought so. The boys were kinda... crazy, as I warned you." log han vänligt.
"They weren't that bad!" försvarade jag hans bandmedlemmar. Han lade huvudet på sned i en instämmande gest.
"Okey, you're right. So, are we here?" undrade han och nickade upp mot den stora byggnade som tornade upp framför oss. Jag lät blicken glida upp för fönstrena, upp till högsta våningen. Belysningen var på, vilket betydde att George var uppe förmodligen med sällskap. En kompis eller sin mysteriska pojkvän?
"Thanks for walking me." log jag och kramade lätt honom. Till min förvånelse kramade han tillbaka. Det pirrade i ryggraden, ett leende sken upp på mina läppar. Jag lutade tillbaka huvudet och placerade en kyss på hans kind innan jag gick in i porten och mot hissen.
Hissresan kändes som hundra år, men det var förmodligen bara för att mina tankar var förflyttade till Zayn. Det plingade till och jag klev ut ur hissen, rakt fram och halade upp den stora silvernyckeln ur fickan. Jag vred in den i hålet och tog ett steg in i lägenheten. När mina skor var avsparkade fortsatte jag in i vardagsrummet, där jag fann en naken snubbe ligga ovanpå George, flåsandes. Snabbt slog jag en hand för ögonen men kunde inte stoppa flämtet som lämnade min mun.

Bloggen ägs av två tjejer vid namn Selma & Liv, och den pågående novellen heter Bleeding Love. Den verkar riktigt spännande & mysig, och den är välskriven! Klicka er genast in på bloggen och läs. Ni kommer inte ångra er, vill jag lova!
Länken till deras blogg kommer ni från och med nu också finna bland mina länkar i menyn till höger. (:

Rant: HAYLOR

 
Fick denna fråga angående Haylor igårkväll, och jag tänkte passa på att svara i ett inlägg! 

~ HAYLOR-RANT ~
Till en början var jag väldigt skeptisk till deras dejtande. Jag liksom bah: "WAAAAT?!?! ... Jaha ja."
Jag tyckte inte alls om att Harry dejtade Taylor, men jag har aldrig haft problem med att någon av killarna dejtat någon innan (förutom när Harry dejtade Caroline Flack...). Jag har aldrig varit något speciellt stort fan av Taylor, för jag är inte så jätteförtjust i hennes musikgenre, men jag har ju å andra sidan ingen aning om hur hon är som person. Hon har ju dejtat en hel del killar, och det slutar nästan alltid med en låt om hur hemska dom var, - vilket gör en ännu mer skeptisk till Haylor. Men samtidigt så vet jag ju inte hur hennes tidigare förhållanden har varit, så vem är jag att döma?
Men jag gick och tänkte på Haylor nästan en hel dag, och på kvällen kom jag fram till varför jag inte shippar dom.
- THEY'RE TO PERFECT TO FUNCTION. Yes, jag sa det. Jag menar, kolla på dom!:
Dom ser så perfekta ut tillsammans, vilket gör att man helst ryggar undan och bara "neee....".
Men nu stör det mig faktiskt inte lika mycket längre. Okej, jag är fortfarande ingen Haylor-shipper, men jag accepterar att han dejtar henne. För det första så har inte jag, - eller någon annan, med att göra vem han dejtar och inte, och för det andra; Det är miljontals flickor som har en crush på Harry, så vem han än väljer så kommer alltid någon bli ledsen och sårad.
Och faktiskt så kan jag stå vid att så länge Harry är glad, så är jag glad.
Att det finns tjejer som hatar på Taylor och hotar henne, samt hela den här "Harry-Stahp-grejen" är helt patetiskt.
Men bara för att trösta mina Jag-Har-En-Crush-På-Harry-läsare så kan jag ju ställa er frågan; Hur länge brukar de flesta av Harrys förhållanden hålla egentligen? Och bara för att han dejtar/är ihop med Taylor så betyder det ju inte att dom ska gifta sig och leva tillsammans tills dom dör? Dom är ju fortfarande unga och har större delen av sina liv framför sig. (;

Så min slutsats är att jag inte shippar dom, men jag accepterar dom. Kanske börjar jag gilla dom en vacker dag? Jag kan medge att jag var någorlunda skeptisk till Zerrie till en början, men bara några dagar senare så tyckte jag att dom var perfekta tillsammans, hihi.
Men till alla som skickar dumma tweets och hotar Taylor bara för att hon dejtar Harry; MIND YA BUSINESS.
Okej, det var allt för mig. Tack & hej.

Men nu är jag väldigt nyfiken. Vad tycker NI om Haylor? Om ni absolut inte shippar dom så vill jag gärna höra varför, - bara på grund av ren nyfikenhet. Det är inte så att jag kommer konfrontera er för vad ni tycker och står för, haha. x) :)

Kapitel 5 finner ni här under ifall ni missat!

Chapter 5 - Happy, Innocent Little Ruby

Previously:
"Maybe we should... Send the girls to Meredith?", föreslog pappa, och där slutade jag lyssna.
Vadå skicka oss till Meredith? Inte fan vill jag väl bo där? Hur ska det då bli med mig & Duncan? Och om vi flyttar kommer jag ju inte få träffa Kimmie, Amber & Leeroy på evigheter ju? Räcker det inte med att lilla fröken perfekt flyttar eller? Jag försvann in på mitt rum och smällde igen dörren efter mig.

"Girls? Can you please come down?", ropade pappa nerifrån köket. Jag återvände till den gråa och trista verkligheten och slängde ifrån mig The Hobbit. När jag var arg och ledsen försvann jag alltid in i fantasivärlden eller försökte drömma mig bort, allt för att slippa behöva tänka på hur hemskt mitt eget liv är.
"Nancy? Ruby?", ropade han igen.
Jag satte mig upp i sängen och gick bort till dörren. I hallen mötte jag Ruby, och vi kollade snabbt på varandra, men sedan vände vi bort våra ansikten från varandra. Ruby försvann först ner för trappen, men jag kom strax därefter.
"Sit down, please", sa pappa och gjorde en gest med händerna mot stolarna mitt emot honom & mamma. Mammas ögon var alldeles röda, och det såg ut som att hon hade gråtit. Men jag skulle inte klaga på hennes utséende, för jag såg väl inte mycket bättre ut själv heller.
Ruby & jag drog ut stolarna och satte oss ner på kommando.
"Okey, I think we all agree with that... This", pappa gjorde en gest med händerna runt om i rummet. "Has gone too far." Han tittade på mamma för att få det bekräftat, och hon nickade svagt. "So, we've been talking a bit..."
"...And we concluded that you two are going to your aunt, Meredith", avslutade mamma hans mening.
Jag satt tyst och kollade ner i bordet. Jag kunde inte komma underfunn med om jag faktiskt gillade det dom just sagt eller om jag var helt emot det. Jag vill ju lämna den här hålan, eller tjaa, skolan är väl mitt största problem, för Wolverhampton är ju rätt mysigt rent allmänt. Men samtidigt är jag rädd för att starta ett nytt liv i London. London är ju grymt mycket större än Wolverhampton, och tänk om jag inte blir accepterad där heller...?
"I don't want to go to aunt Meredith", sa Ruby kallt.
"We have already spoked to her. You're going to London in two days. I said that you needed one day for packing and saying goodbye to your friends", sa pappa och knäppte ihop sina händer som vilade på bordet.
"But... She can go!" Ruby pekade på mig. "I have my friends here, I can't just say goodbye and leave?"
"I think that it will be good for you to get away for a while, and Meredith is a good woman, so maybe she can learn you girls a lesson?"
"A good woman?", fnös Ruby. "She's a bitch."
"What do you think, Nancy? Don't you want to go?", frågade mamma och log lätt. Allas blickar var på mig, och jag harklade mig osäkert.
"For how long... For how long will we stay in London?"
"We don't really know. That's up to you and your behaviour. But at least for... A few months? You're going to start in a school nearby. Meredith said she would fix that."
"A few months...", ekade Ruby och stirrade in i väggen bakom mamma & pappa.
"It will be fun, girls", försökte pappa övertala oss och log brett. "Now go and start with the packing and then call your friends and tell them how mean we are." Han skrockade och reste sig från stolen. Sedan passerade han oss och ruffsade om våra frisyrer innan han gick ut ur köket.
"This months will go fast if you just behave", mumlade mamma, och jag & Ruby reste oss upp och lämnade henne i köket utan att säga så mycket som ett ord.
Så fort vi kom upp för trappen stack Ruby in på sitt rum och smällde igen dörren efter sig, och snart därefter hörde jag henne kasta något i golvet som landade med en duns. Jag försvann in på mitt eget rum och letade fram min resväska. Sedan började jag packa ner kläder, böcker och annat smått & gott som jag kunde tänkas behöva.
Jag hade slängt upp resväskan på sängen och fyllt den med kläder och skor. Mitt rum luktade instängt, men jag ville inte öppna dörren, så istället öppnade jag fönstret för att vädra ut lite. Jag gick tillbaka till sängen och stannade vid nattduksbordet för att kolla mobilen. Jag hade berättat om flytten för både Amber & Kimmie, och det var bestämt att jag skulle träffa dom, plus Leeroy, ikväll.
 
 
Gardinen rörde sig när en kylig vindpust svepte genom rummet, och i ögonvrån såg jag hur ett av alla foton som satt på väggen ovanför min säng singlade ner och landade på huvudkudden. Jag la ifrån mig mobilen och tog upp kortet i handen. Det var ett foto av Liam, som liten. Liam fullkomligt hatade det fotot. Eller... Hade hatat. Han var utklädd till cowboy och höll i sin favoritdocka, Woody, som också var en av karaktärerna från hans favoritfilmer Toy Story. Jag flinade för mig själv åt fotot och satte mig ner på sängen. Liam's leende var verkligen charmigt! Jag rättade till min ställning och vred mig så att jag hade väggen med bilder framför mig. Sedan började jag ta ner bilderna, ett för ett, inspekterade dom och la dom framför mig.
På dom flesta foton var det jag & Nancy eller hela familjen, men det fanns också många foton som involverade Liam. Varje bild förde med sig så många minnen, men jag tvingade mig själv till att inte kolla på varje bild i mer än två sekunder, för då skulle mitt hjärta gå i tusen bitar. Men just ett foto gick inte att slita blicken ifrån...

(~ 27 Juni, 2009 ~)
Mamma, pappa & Nancy hade åkt in till stan för att handla, men jag var inte så pepp på att följa med, så jag hade valt att stanna hemma ensam. Jag satt framför teven och zappade mellan olika kanaler, i brist på annat att göra, då det plingade på dörren. Snart därefter hördes en välbekant röst och snabba steg i hallen.
"Hello! Is anyone home?"
Haha, dummer. Vi skulle ju inte lämnat dörren olåst om ingen var hemma.
"Hello Ruby", hälsade han och kom in i vardagsrummet.
"Hi", log jag och tittade på honom när han flög ner på soffan bredvid mig.
"Where's Nancy, Brianna and Spencer?" Han såg sig om i rummet.
"At the grocery store", sa jag och ryckte på axlarna.
"Aah." Han nickade förstående. "So you're home alone?"
"Yup."
"Wanna go somewhere? It's really hot outside. Maybe we can go swimming?"
"Yeah, sure", log jag och lät mig dras upp ur soffan. När vi båda hade bytt om till badkläder, hämtat handdukar och allt som kunde behövas så bar det av mot stranden. Liam skjutsade mig på sin cykel, och vi var framme efter ungefär tjugo minuter.
"Last one in smells like poo!", sa Liam och krånglade av sig sin t-shirt innan han skyndade ner mot vattnet.
"No, that's not fair! I wasn't ready!", ropade jag efter honom och slängde av mig shortsen. Sedan småsprang jag ner mot vattnet med händerna för magen då den lätta brisen gjorde så det kittlades. Självklart hade Liam redan hoppat i innan jag ens hade hunnit fram, men jag skulle ändå förlorat. Vattnet var inte jättevarmt, men å andra sidan var det ju bara förmiddag. Jag tog små steg ner i vattnet, doppade bit för bit av huden, men rätt som det var så var lyfte Liam upp mig i sin famn och sprang längre och längre ut. Jag skrek högt när det kalla vattnet rörde min rygg, och strax där efter blev jag ikastad.
När jag kom upp till ytan igen hostade jag febrilt på grund av kallsupen jag just hade fått och försökte ge Liam onda blickar emellanåt.
"Are you okey?", flinade Liam och klappade mig på ryggen. Jag nickade och stod stilla i några sekunder. Japp, hostan var borta. Liam vände sig om för att gå in mot land, - kanske skulle han hoppa från bryggan? Men jag lät honom inte komma undan så lätt, utan hoppade istället upp på hans rygg.
"Heyy, what'chu doin guuurl?", sa han och skrattade.
"I want revenge", flinade jag och försökte brotta ner honom i vattnet, men till ingen nytta. För det första så var Liam cirka två år äldre och därför även större. För det andra så gick han på gym, och för det tredje var han lång och bredaxlad.
Helt plötsligt hade han fått tag på mig igen och kastade iväg mig ännu en gång, men den här gången han jag hålla för näsan och stänga munnen. När jag kom upp igen strök jag bak håret och drog bort vattnet som droppade vid ögonen. När jag tittade igen så stod Liam precis framför mig, med sitt ansikte bara några få centimeter ifrån mitt. Hans bruna ögon var hypnotiserande, det var omöjligt att kolla bort. Det var som om någon bäddade med varma, gosiga täcken i min mage, för hela jag fylldes av en varm känsla trots det kalla vattnet. Samtidigt kändes det som om en hel drös med fjärillar flög runt i kroppen, strömmade genom blodet. Jag vet inte vem av oss det var som gjorde så att tomrummet mellan oss försvann, men våra läppar möttes i en mjuk kyss. Hans läppar var som gjorda för mina, och jag ville inte att det skulle ta slut. Känslan, kyssen, stunden, ja allt! Jag kände Liam's léende mot mina läppar, och det smittade genast av sig. Han vilade sin panna mot min och sökte efter mina händer i vattnet.
"Ruby, I-..." Jag kunde se hur han sökte efter rätt ord. "I'm in love with you."
Hans ögon såg in i mina igen, forskandes och förväntasfulla, men samtidigt oroliga inför svaret.
"I... I love you too", stammade jag, och Liam sprack upp i ett léende.
Fotot var taget samma dag, och på bilden stod vi på bryggan och kysstes. Det var våran första kyss. Min första, riktiga kyss över huvud taget, för att pussa på pojkar när man gick på dagis räknades väl inte. Fotot betydde otroligt mycket för mig, och hela jag fylldes med både glädje och sorg när jag kollade på det. Jag borde egentligen inte spara på det, för Liam hade säkert gått vidare för länge sedan. Han hade säkert glömt våran första kyss, kanske till och med glömt hela mig. Kanske hade han en ny tjej nu?
Hur som helst så samlade jag in alla korten i en hög och la dom i det lilla facket på resväskan. Jag var inte redo för att släppa taget om oskyldiga, lyckliga lilla Ruby än, och det skulle jag nog inte bli förrän jag blev hon igen.

Here you go, mina fina! Några tankar/åsikter/funderingar om kapitlet? Let me know!
Kramiis Xx // Vendela

One Direction - Little Things [Fast Version ]

 

Aw, man nästan faller för låten på nytt (fast att jag redan är totalt nerkärad i Little Things)! Nu vet vi ju hur dom skulle låta i Chipmunks-versioner, hihi! c:
Var bara tvungen att visa. x)

För er som missat så finner ni kapitel 4 här under! (:

Chapter 4 - Well, Fuck It

Previously:
Jag hade fått många sms, bland annat från Amber & Duncan. Amber klagade på sin bakfylla och undrade vart jag försvann igårkväll. Jag svarade kort att jag hängde med Duncan och sedan drog hem. Duncan hade skrivit att han & hans polare skulle städa huset men att han skulle komma över när han mådde lite bättre. Jag log åt sms:et och la sedan undan mobilen igen. En timmes extra sömn skulle väl inte skada?

Jag hade äntligen stigit upp ur sängen, klätt på mig och fått i mig lite lunch. Klockan var runt halv tre, och det plingade på dörren.
"It's Duncan!", ropade jag och rusade ner för trappen för att komma först. Jag ville ju inte att mamma skulle göra bort sig genom att tilltala honom med fel namn.
"Hey", log han.
"Hey", sa jag och granskade hans utséende. "You look pretty."
"Pretty? I hope you mean sexy, because no guy wants to be called pretty."
Värst va han var trögfattad då? Jag ville ju bara ge honom en komplimang?
"Sorry, I meant sexy ofcourse." Jag gav honom ett léende som jag kände inte riktigt nådde ögonen, men han märkte inget. Istället tog han ett kliv in i hallen och sparkade av sig skorna efter att ha gett mig en puss på kinden.
"Are you home alone?"
"No, mommy's in the kitchen, and my sister is upstairs I think."
"What about your dad then?"
"He's working", svarade jag ointresserat och drog med honom in i vardagsrummet.
"Hey Mrs.Jay", hälsade han kort med en vink när vi passerade köket där mamma satt och läste tidningen. Hon han inte ens svara innan vi hade gått förbi, fast Duncan verkade inte bry sig.
"What do you want to do?", frågade jag och lutade mig mot soffans ryggstöd.
"Did I tell you that you look hot in that outfit?", sa han och ignorerade min fråga. Jag log mot honom och placerade mina händer på hans bröstkorg. Han tryckte min kropp närmare sin och lät sina händer ligga kvar runt min midja och mötte mina läppar i en kyss. Mina armar gled ner för hans bröstkorg och stannade vid hans mage, samtidigt som jag ställde mig på tå för att nå hans läppar bättre.
Tumblr_mbs632vxv31qjuevro1_500_large
"Wanna watch a movie?", frågade jag mellan kyssarna.
"Sure, but no disneymovies. I hate disney."
"Me too", sa jag och kysste honom igen. Det var vad jag sa till alla som pratade om disneyfilmer. Att jag hatade disney. Fast egentligen hatade jag inte alls disney, - jag älskade det. Men jag kollade sällan på det, för allt som hade med disney att göra påminde mig om honom. Och allt som påminde om honom rev upp alla sår inom mig gång på gång, och det klarade jag bara inte av.
Jag backade undan från Duncan, tog hans hand och drog med honom till filmhyllan för att låta honom välja något. Som vanligt blev det någon tråkig actionfilm. Jag hade egentligen inget emot actionfilmer, men Duncan's filmsmak var verkligen dålig.
(Nästa dag...)
Jag öppnade ögonen och kollade bort mot vägguret som satt ovanför dörren. Nio, visade den. Våra föräldrar gick inte upp förrän tidigast tio på helgerna då dom alltid behövde gå upp så tidigt på vardagar, och Ruby kunde ju sova hela dagen om hon så kände för det. Jag var nog mer utav en morgonmänniska. Jag såg inte meningen med att sova, - det var ju bara kul när man drömde? Fast man sover väl egentligen inte för att det är kul... Jag skakade på huvudet för att bli av med alla konstiga tankebanor och satte mig upp med en gäsp. Magen kurrade, och jag bestämde mig för att gå ner och fixa frukost åt mig själv.
När jag kom ner för trappen hörde jag ett tondövt nynnande, och jag smög förvirrat in i köket. Där stod Ruby's pojkvän helt naken, med bara en handduk runt midjan, och rotade i vårat kylskåp. När han snurrade runt var han nära på att tappa smöret i golvet, men sprack sedan upp i ett flin.
"Goodmorning."
"Hi", sa jag känslokallt och gick fram till skafferiet.
"I thought that everyone was sleeping so I didn't get dressed before I went down here, sorry. I'm boiling some eggs for me and Ruby by the way, do you want some?"
"No thanks", svarade jag, lika känslokallt som jag hade hälsat. Jag hittade bröd och letade fram brödrosten.
"Cute outfit", sa han och nickade mot mig, men jag kunde inte tolka nickningen som om han verkligen menade det eller bara skämtade. Men mest troligt det sistnämnda eftersom jag var klädd i mina rosa-rutiga pyjamasbyxor och ett vitt linne.
Jag svarade inte utan fortsatte med att fixa min egen frukost.
"Want some tea?", frågade han och höll fram tekokaren som var fylld med varmt vatten.
Jag skakade på huvudet och svarade surt: "I don't need your help. I can do my own breakfast."
"I'm sorry!", sa han och ställde ifrån sig tekokaren för att hålla upp händerna i luften som i försvar. "Wow, you're as weird as people says..."
Jag bet ihop och tryckte ner brödet i brödrosten samtidigt som jag ställde ner ett glas på bänken med en duns.
"I were actually going to give you a shot, because your pretty hot. I mean, you look like Ruby, and she's hot. But you seem pretty fucked up..." Han skakade på huvudet för sig själv.
"You seem pretty fucked up too, Jordan", sa jag och blängde surt på honom.
"My name is Duncan, not Jordan", log han falskt.
"I don't care. Jordan... Seth... Duncan? You're just another one in her little collection." Jag ryckte på axlarna.
"You're seriously fuc-..."
Jag avbröt honom. "Fucked up? Yeah, you said that."
"Stupid little-..."
"Can't you just shut up?"
"You're the one who started", fnös han.
"You're the one who started", häramde jag. "What are you? Five?"
 "What the fuck is going on?", frågade Ruby som nu stod i dörren med armarna i kors och huvudet på sned.
"You're boyfriend is an idiot", sa jag surt och kunde höra mamma & pappa komma klampandes i trappan.
"Don't talk shit about Duncan! You don't have to care about him anyway", sa Ruby ilsket och ställde sig intill honom.
"So I don't have to care? He said that I was fucked up, and you're saying that I don't have to care?"
"Yeah, because you are fucked up!"
"Yeah? But you're fucked up too! Your relationship is freaking fucked up! It's only made of lies and real bullshit."
"At least I'm not bullied."
"Ruby? Nancy?", sa mamma och kollade fram och tillbaka på oss. "What's going on?"
"I hate it here! I hate him, and I hate her!", sa jag ilsket och pekade på Ruby & Duncan. "I hate this house, and I hate Wolverhampton!" Jag kastade ilsket tallriken i golvet så den gick sönder och stegade sedan ut ur köket så jag knuffade till både mamma & pappa på vägen och skyndade sedan upp för trappen.
"I hate you too, whore!", hörde jag Ruby ropa bakom mig.
"Duncan, I think it's the best if you get dressed and go home", sa mamma och tittade allvarligt på honom.
"Ruby? Go to your room. Now", sa pappa surt och pekade mot trappen.
"Fuck you", sa jag och knuffade till dom innan jag försvann upp.
När Duncan hade gått smög jag ut i hallen och lyssnade på mammas & pappas samtal som pågick nere i köket.
"I can't stand this anymore", grät mamma.
"Don't cry, Brianna", tröstade pappa. "We'll figure something out."
"I can't believe it, they're fighting everyday!"
"They're teenagers, darling. And that's what teenagers do. They're just like every other kid in this town."
"No, they're not. You know, I spoke to their principal the other day... Do you know how much Ruby's absence? And he said that she's still smoking, and you know... I think that she sneaked out the other night, that's why she was so tired yesterday. She seemed a little hung over..."
Jag hörde mamma dra efter andan.
"And Nancy... It's like she's in her own little bubble. In another universe. She's not present. I've tried to talk to her, but..."
"Maybe we should... Send the girls to Meredith?", föreslog pappa, och där slutade jag lyssna.
Vadå skicka oss till Meredith? Inte fan vill jag väl bo där? Hur ska det då bli med mig & Duncan? Och om vi flyttar kommer jag ju inte få träffa Kimmie, Amber & Leeroy på evigheter ju? Räcker det inte med att lilla fröken perfekt flyttar eller? Jag försvann in på mitt rum och smällde igen dörren efter mig.

Here you go, loves! Xx

T A C K <3

Oh my god, guys! Kolla här!:


Jag var en av vinnarna, woooh! Tack så jätte jätte jättemycket för att ni röstat på mig, mina vänner! Kan inte beskriva hur glad jag är! Det var första gången någonsin som jag ställde upp i en Blog Award... Och så vann jag?! GALET, I TELL YOU. GALET!
Ville bara göra detta lilla inlägg för att tacka er alla. Ni är så fina, jag älskar er! Xx

Btw, om ni missat så finner ni kapitel 3 under detta inlägg. (:
Å förresten, jag har en liten fråga till er:
Skulle ni vilja att jag gör OneShots till er fram till julafton? Och isåfall, skulle ni helst vilja ha "personliga" oneshots, alltså att alla som vill får en där jag skriver just den personens namn, har med utséende, personen får välja kille & plats, å lite sånt, eller oneshots som passar precis alla? Eller tycker ni inte att det är någon bra idé alls och att jag bara ska ägna mig åt novellen? Tell me! Xx 

Chapter 3 - Party

Previously:
Efter ännu ett titt på klockan tog jag mina klackar i handen och smög ner för trappen. Så fort jag var utanför dörren klev jag i mina pumps och skyndade ner till gatan. Leeroy, Kimmie & Amber väntade i en bil några hus bort, och när jag klev in dunkade dom mig i ryggen och tjoade glatt. Det stank av alkohol och cigarettrök, och jag vevade ner en av rutorna på Leeroy's gamla skrotkärra för att få lite frisk luft. Sedan bar det av mot Duncan's hus... 

Leeroy hade ställt bilen precis utanför Duncan's hus, och nu var vi påväg fram till dörren. Ett gäng tjejer som jag hade mött på ett antal andra fester stod och rökte utanför och vinkade till sig Leeroy. Dom var överdrivet sminkade och försökte se flirtiga ut. Leeroy nickade åt oss, slängde bak sina dreadlocks och gick fram till tjejerna som genast kramade om och pussade honom på kinden. I ögonvrån såg jag Kimmie's äcklade min. Hon hade en liten tjing på Leeroy, fast egentligen hade hon aldrig sagt det till någon, men man märkte det på hur hon var i hans närhet.
Jag öppnade dörren, och festen var redan i full gång. Musiken dunkade ur högtalarna och basen var uppskruvad till max, vilket fick det att kännas som om hela huset rörde sig. Längs med väggarna stod ungdomar i alla möjliga åldrar och småpratade, och resten rörde sig på det så kallade dansgolvet som bestod av soffor, fotöljer, bord och övrig yta. Min blick svepte över alla människor och sökte efter endast en person, och snart fann jag honom. Han fick syn på mig och vinkade. Sedan hämtade han tre röda muggar som var fyllda med någon slags vätska, - mest troligt alkohol, tryckte sig in mellan alla människor och kom fram till oss.
"Hey, here you go", sa han och räckte över muggarna till mig, Kimmie & Amber.
"Thanks", log jag och förde muggen till munnen utan att bry mig om vad som faktiskt fanns i. Det smakade beskt och starkt, men trots det så tog jag en klunk till. Inte kan man väl ha kul utan alkohol?
"Let's dance." Duncan drog med mig in i folkmassan, och vi dansade tätt. Då och då kom någon utav Duncan's polare fram och hälsade, men försvann snabbt så fort dom hade hittat sig en egen danspartner.
Jag stannade upp i dansen och tog ännu en klunk av drickan som nu visade sig vara slut.
"Want some more?", frågade han, och jag nickade lätt till svar. "Give her another one!"
Duncan's bästa kompis stod och hällde upp ännu ett glas åt sig själv, och när han fick order av Duncan att ge mig ett också så nickade han snabbt och kom fram med muggen.
"Thank you." Jag tog en klunk av drickan. Och en till. Och ännu en. Det var som om ett moln av dimma hade lagt sig runt mitt huvud. Musiken dunkade högre, men ibland lät det som om någon fångat in ljudet i en burk och skruvat på locket. Golvet lutade och det vart svårare att stå stadigt.
Jag slängde upp mina armar runt Duncan's nacke, och han drog mig närmare intill sig. Våra läppar möttes, och han kysste mig hårt. Jag kände mig lätt illamående, och huvudet dunkade i samband med musiken, men jag ville inte lägga av. Istället pressade jag min kropp ännu närmare hans.
"I want you", sluddrade han.
"Huh?" Jag försökte överrösta musiken och allt prat & tjoande runt omkring oss.
"I said that I want you", upprepade han, men denna gång lite högre. Jag log brett och drog mig ifrån honom. Sedan tog jag hans hand i min och drog oss ut ur folkmassan. Trappstegen rörde sig under mina fötter, och det var kämpigt att ta sig uppför trappan till hans rum, men till slut klarade vi det. Ingen hade hittills kommit på att Duncan's rum var ett bra ställe för att få vara ensamma, men i alla andra rum kunde man hitta omaka par som satt och hånglade. 
Duncan stängde dörren bakom oss och förde mig snabbt mot sängen. Så fort jag hade trillat ner så la han sig över mig och pressade sina läppar mot mina ännu en gång...
Jag vaknade av att mobilen började ringa, - jag hade tydligen glömt stänga av ljudet igår kväll. Displayen visade RUBY och en bild av oss som små.
"Hello?", svarade jag trött och gäspade.
"Open up, I forgot my...", sluddrade hon.
"Forgot what? Where are you?" Jag lyfte på täcket och klev ur sängen.
"Home... I forgot my keys... Now open!"
Jag smög ner för trappen och låste försiktigt upp dörren, och Ruby snubblade in.
"Are you drunk?", viskade jag. Visst, Ruby kom hem full nästan varje helg, men det var lika äckligt varje gång.
"What?", sa hon utan att titta på mig, som om hon var i sin egna lilla värld, och kastade sina pumps åt sidan. Jag tog ett djupt andetag och suckade. Ruby's klänning satt på sniskan, tightsen hade stora hål och trådar hade gått upp, och hennes frisyr såg inget vidare ut den heller.
"Come here", mumlade jag och placerade hennes arm runt mina axlar. Sedan drog jag med henne upp för trappen och in i hennes rum, hjälpte henne av med kläderna och slängde åt henne en t-shirt från hennes garderob som hon snabbt drog på sig.
"Goodnight Ruby", sa jag och släckte lampan när hon hade kommit i säng.
"NaNight", mumlade hon och drog täcket hårdare omkring sig. Jag skakade på huvudet åt henne och försvann sedan in på mitt eget rum. 
(Några timmar senare...)
"Maybe I should go upstairs and wake her", sa mamma och kollade på vägguret.
"Naah, let her sleep." Jag ryckte på axlarna.
"But then she has to do her own breakfast..." Mamma snörpte på munnen. "I don't understand how she can sleep for so long... She went to bed before me yesterday! Can you believe it?"
"Teenagers, you know...", mumlade pappa och skakade på huvudet. "They need sleep."
Jag nickade instämmande och snodde åt mig en av mackorna som nyligen hade poppat upp från brödrosten.
Jag återvände långsamt till verkligheten och upptäckte att jag låg hemma i min egen säng. Jag lyfte försiktigt på huvudet men hela kroppen stretade emot, så jag lät huvudet falla ner på kudden igen. Det dunkade, och jag kände mig oerhört seg.
Solen lyste in genom fönstret och bländade mina ögon. Jag kisade bedrövat och satte handen för ögonen. När och hur hade jag kommit hem egentligen? Allt jag minns var att jag & Duncan försvann upp på hans rum och... Ja... Jag log för mig själv åt det suddiga minnet.
Jag fumlade efter mobilen på nattduksbordet, greppade den och drog den till mig. Jag hade fått många sms, bland annat från Amber & Duncan. Amber klagade på sin bakfylla och undrade vart jag försvann igårkväll. Jag svarade kort att jag hängde med Duncan och sedan drog hem. Duncan hade skrivit att han & hans polare skulle städa huset men att han skulle komma över när han mådde lite bättre. Jag log åt sms:et och la sedan undan mobilen igen. En timmes extra sömn skulle väl inte skada?

Kapitel 3, mina vänner!
Ni har ju inte lärt känna tvillingarna så bra än, men har ni någon "favorit" än så länge? Xx



RSS 2.0