Chapter 5 - Oh Boy

Jag hade berättat för Parisa att jag sett en av mina nya grannar. Dock hade jag inte berättat precis allt... Något inom mig ville att han skulle vara min egna lilla hemlighet. Jag stötte på honom överallt men låtsades alltid att jag inte såg honom. Varje gång jag fick syn på honom tänkte jag tillbaka på den där kvällen när vi fick ögonkontakt. Fy, det var så pinsamt!
Varje kväll brukade jag sitta lutad mot väggen med fönstret öppet för att lyssna på när den där killen spelade gitarr. Han var verkligen duktig! Det fanns inget bättre än att somna till hans musik. Dock visste han nog inte om att jag lyssnade. Eller så brydde han sig kanske inte. Vad vet jag?

"Du berättade aldrig riktigt hur den där killen ser ut?", sa Parisa och sörplade på sin milkshake från Starbucks.
"Vem?"
"Din granne?"
"Jaha. Eh... Han har blont hår som skiftar lite i brunt, blåa ögon... Det är typ allt."
"Är han snygg?"
Jag funderade lite. "Snygg är nog inte rätt ord. Han är mer... Vacker eller kanske söt. Jag vet inte. Jag har ju bara sett honom på avstånd."
Vi kikade i alla skyltfönster, och plötsligt kände jag hur jag stelnade till. "Oh boy. Där är han." Jag nickade mot skoaffären.

Parisa stannade upp.
"Stirra inte", sa jag och drog i hennes arm.
"Han var helt klart söt. Och såg du killen bakom eller? Jag tror jag dör, - så snygg!" Parisa gjorde en liten gest i luften och viftade med handen. 
Min granne hade visst bra smak vad det gäller skor. Jag bet mig i läppen och återvände till verkligheten.
"Jag skulle inte ha något emot att spendera en dag med dom", sa Parisa gillande. "Kan du inte fråga din granne om han har lust att göra nåt någon dag? Han kan ju ta med sig sin vän om han vill."
"Men jag känner ju honom inte ens? Vi har aldrig pratat." Jag skakade på huvudet och gick vidare.
"Men kom igen! Någon gång måste ju vara den första!"
"Men någon gång behöver inte betyda idag." Jag hade en pirrande känsla i magen. Visst, jag skulle mer än gärna prata med honom, om jag bara inte var så himla rädd för att göra bort mig. Jag hade fantiserat många gånger om hur vi sprang in i varandra och att han direkt fascinerades av min personlighet. Men jag vågade inte ens få fram ett ynka litet hej i verkligheten. Vanligtvis var jag inte alls så feg eller blyg när det kom till att prata med andra människor, men med just honom... Han var speciell. 


Jag vinkade av Harry och började gå mot närmaste tunnelbanenedgång. Harry hade erbjudit mig skjuts hem efter shoppingen, men jag sa att jag klarade mig. I vanliga fall var det väldigt svårt för oss att ta tunnelbanan då det alltid var smockat med folk och vi blev påhoppade av fans direkt. Men idag hade det varit rätt glest med folk på stan. Kanske beror det på att det är runt denna årstid som alla drar sig mot varmare länder? Jag drog på mig min täckjacka jag gått och burit på hela dagen och tog upp mitt oystercard ur fickan. När jag hade stämplat mitt kort tog jag rulltrappan ner och steg på första bästa tunnelbana. Tydligen var det ett gammalt tåg som fått ersätta ett av dom nya, för i denna vagn var det gamla skinnsäten och mycket äldre högtalare och annan teknik. I vagnen jag klev på satt det bara tre personer. En ung dam, en gammal farbror, och en ung tjej som såg ut att vara ungefär i min ålder. Jag satte mig på sätet på andra sidan gången, tvärs emot den där tjejen. När jag kollade lite noggrannare tyckte jag mig känna igen henne. Vänta, var det inte...?
Jag nickade för mig själv och kollade ner på min mobil för att inte vara oförskämd och stirra. Undrar om min granne också var påväg hem? Jag hade stött på henne lite här och var, men jag hade aldrig riktigt fått chansen att hälsa då hon alltid ignorerande min existens och kollade åt ett annat håll. Den enda gången jag riktigt hade fått ögonkontakt med henne var den där första kvällen i lägenheten... Hon hade troligtvis stått och kollat in mig i fönstret. Eller nej. Fast jo. Eller nej. Mitt utseende var väl inget märkvärdigt?
Wrong. Antagligen kollade hon in dig för att du är en av medlemmarna i ett av världens kändaste pojkband? Duuh. Fast... Borde hon inte fangirla nu då? Jag menar, så osynlig är jag väl inte i den här jackan?
Jag skakade bort alla tankar och tittade ut genom fönstret. Men naturligtvis kunde jag inte se något eftersom vi var under jorden. Smartass.

Här är kapitel 5, kära ni! c:
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! :)
Kram // Vendela

Chapter 4 - Blue Eyes


Det var äntligen fredag och vi hade just slutat skolan. Pappa hade kommit & hämtat upp mig och mina kompisar på skolan, och sedan kört hem Mircea och Jaclyn. Parisa skulle följa med mig hem idag, och ikväll skulle jag, Parisa, Jaclyn & Mircea ha en sleepover. Pappa parkerade bilen på gatan nedanför våran trädgård, och våra blickar drogs mot flyttbilen som stod framför våran bil.
"Jaha ja. Det ser visst ut som att vi fått nya grannar? Undrar vad det är för ena?", sa pappa och kliade sig på hakan. Jag vände mig mot Parisa och hon kollade tillbaka på mig.
Tumblr_m5zdim36tk1r26xavo1_500_large
Precis bredvid vårat hus låg ett radhus, och där hade en lägenhet stått till salu rätt länge. Damen som bodde där innan dog (på grund av ålder). Jag minns att jag och min bror brukade hälsa på henne, och vi fick godis varje gång vi kom dit.
Jag ryckte på axlarna och klev ur bilen. Parisa tog sin sportbag ur bagaget och följde efter mig in i huset. På vägen in såg jag några biffiga män bära in massa möbler i entrén.
Jag skulle vilja erbjuda dom hjälp med att bära, bara på grund av ren nyfikenhet. Då kanske jag skulle få se vilka våra nya grannar är? Men jag kan ju inte fråga, för det är ju dom där männens jobb att bära möbler...
Jag & Parisa gick upp på mitt rum, och jag stängde dörren om oss. Mamma var på jobbet, och Elliot var fortfarande i skolan så det var ganska tyst här hemma. Parisa la ifrån sig sin väska och slängde sig på min säng.
"Jag längtar sååå tills nästa fredag!"
"Vad händer nästa fredag?", sa jag och lyfte på ögonbrynen.
"Meh. Festen är ju då! På Club Fabric, du vet? Den Jaclyn pratade om i förrgår?"
"Jaha, den."
"Jag har hört att massa snygga killar från skolan ska komma", sa hon drömmande. Jag himlade med ögonen och flinade åt henne.
"Vad?"
Jag skakade på huvudet och gick fram mot fönstret. Flyttbilen var nästan tom nu, men det hade kommit en till som var fulllastad med flyttkartonger och andra grejer.
"Har du sett dom än?"
"Nope." Jag bet på en nagel och väntade på att någon från den nya familjen skulle visa sig. Men näe.

Det plingade på dörren.
"I'm coming!", ropade jag från vardagsrummet. Parisa satte på stereon här nere och hade tagit ner min Justin Bieber-CD. Mamma var ute på nån middag med sina väninnor, och pappa hade tagit med Elliot på bio så vi tjejer skulle få vara själv en stund. Parisa och jag hade hjälpts åt med maten, och även köpt snacks och sånt inför kvällen. 
Jag öppnade dörren, och utanför stod Mircea & Jaclyn.
"Hey!", sa jag och kramade om dom. Parisa stod nu bakom mig och gav dom också varsin kram. Dom ställde ner sina väskor och drog av sig skorna, och sedan gick vi alla in i vardagsrummet. Vi hade laddat upp med en hel del filmer som vi skulle se under kvällen/natten, men vi skulle börja med att käka middag. 

"Go and get the popcorn", sa Parisa och satte i The HungerGames i dvdspelaren. Jag gjorde som hon sa och gick ut i köket. Där tog jag fram läsken vi köpt, och även popcorn, godis och annat smått & gott. Sedan letade jag fram massa filtar och radade upp med kuddar i soffan så vi alla kunde mysa till max!
"Aww, Peeta", sa jag och sträckte mig mot teven.
"Shut up, M! Team Gale is the shit!", flinade Parisa och kastade en kudde på mig. "I mean, just look at him. His body... His hair... His face."
"Stop drooling, Prise", skrattade jag och vände mig mot teven igen. Parisa bet ihop och gav mig en låtsas-tjurig blick, och jag kunde inte låta bli att fnissa. 
"Can you bring me the candy?", sa Mircea som satt till höger om mig och var helt inne i filmen.
"Yeah, sure." Jag sträckte mig mot soffbordet och tog godisskålen. Den var full med godsaker, och jag kunde inte låta bli att ta några bitar själv innan jag räckte över skålen till Mircea.
När Rue dog satt vi alla och smågrät.
"I'll just go and get the other movies", sa jag och la ifrån mig alla filtar. Dom andra nickade och var fortfarande helt inne i filmen. Jag torkade mina tårar och gick upp för trappen. När jag kom in i mitt rum kunde jag inte låta bli att se ut genom fönstret för att kolla över mot lägenheten där våra nya grannar nu bodde. Det var mörkt i rummet som låg tvärs emot mitt, så jag vände mig om igen för att ta upp filmerna som låg slängda på sängen. Men plötsligt tändes en lampa i rummet. Jag vände mig tvärt om och fick syn på en kille i som kanske var någonstans mellan 17 till 20 år gammal. Han dumpade sin väska på golvet och ruffsade till sitt brunblonda hår. Sedan öppnade han fönstret och drog av sig sin t-shirt. Som i chock tappade jag en av filmerna jag snott åt mig, och tydligen hördes det väl för pojken i lägenheten tittade upp mot mig, och våra ögon möttes för bara några sekunder. Hur kunde ett filmfodral föra så mycket liv? Jag bet mig i läppen och slängde mig snabbt åt sidan så han inte skulle se mig i fönstret längre. Jag vågade knappt ens andas, fast att han inte skulle kunna höra det på så långt avstånd. Trots att vi hade stått en bra bit ifrån varandra och att det var mörkt ute, så hade jag kunnat se hans ögon. Dom där vackra, blå ögonen. Dom skulle jag aldrig glömma...

Här har ni kapitel 4, loves! Förlåt för att det dröjt så. :3
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 3 - Fight

Det hade varit en lång och seg skoldag, och efter skolan hade jag följt med Mircea hem en stund. När jag sedan kom hem hade jag gjort lite läxor och övat på några danssteg inför projektet vi håller på med i skolan. Nu var klockan nästan 10, och Elliot hade precis gått och lagt sig. När som helst skulle dagens vanliga tjafs börja. Mamma skulle sätta igång och klaga över något och sedan skulle det bli ett hejdundrande liv här hemma.
"Du vet, jag var ju på det där mötet med lärarna här om kvällen... Hennes betyg var fan hemska", hörde jag mamma säga nerifrån köket.
"Men vad mer begär du av henne? Det är väl nog jobbigt med att kämpa mot cancern?"
"Man kan inte skylla betygen på cancern förstår du väl?! Om hon inte la så mycket tid på den där jävla fotbollen skulle hon fan ha toppbetyg!"
"Sluta svära! Vi har faktiskt barn i huset. Och dessutom påverkar inte fotbollen hennes betyg på något sätt. Men om du var lite mer delaktig i hennes liv och kanske hjälpte henne med läxor när jag jobbar så skulle det minsann gå bättre för henne."
"Så det är mitt fel nu?!"
"Nej, det säger jag inte. Men du gör ju aldrig något med henne. Malin är faktiskt ditt barn också. - Inte bara mitt. Och varför haka upp sig på betygen? Vi kan ju ändå aldrig garantera att hon kommer leva för alltid..."
"Men när hon har gått ut skolan tänker inte jag försörja henne längre! Vet du hur mycket hennes mediciner kostar? Hon får snart börja skaffa jobb och tjäna ihop medicin-pengarna på egen hand."
"Hör du inte hur hemsk du låter, Veronica?! Hur kan du säga sådär om ditt eget barn?"
Jag satte mig på sängen med en suck och vilade händerna i knät.
Jag ville inte höra mer, för jag visste precis vart diskussionerna skulle ta vägen nu. För att slippa lyssna på bråket satte jag på min gamla stereo som spelade låtar med Justin Bieber. Sedan slängde jag mig på sängen och bara blundade och drömde mig bort.
Plötsligt plingade min dator till. Jag gick fram till den och såg att en liten chattruta på facebook hade ploppat upp. Trevor stod det. Jag log och bet mig i läppen. Vad ville han mig?

(Nästa dag...)
 
Jag knöt skorna och rätade till linnet och sprang sedan in i danssalen. Jag var 5 minuter sen, men som tur var hade dom andra inte satt igång med dansen än.
"Guess what?", sa jag glatt och skyndade fram till Parisa, Mircea & Jaclyn.
"What?", sa dom förvånat och kollade på varandra men vände sig sedan mot mig igen.
"Trevor asked me out for a date yesterday!"
Tumblr_m7oq0u0fqd1qdq5cn_large
"I knew it! Congratulations guurl!", sa Parisa och slängde sig runt min hals.
"Thank you! I'm so happy!" Jag kramde om henne, och fick sedan varsin kram av Mircea och Jaclyn också.
"Okey girls. Let's get started. Take your positions", sa dansläraren och klappade i händerna. Vi gjorde som hon sa och ställde oss på våra platser.
 
När danslektionen var slut gick jag in på toaletten och satte mig på toalocket. Jag rotade runt i väskan och drog upp min dagbok. Sedan öppnade jag en oskriven sida och började klottra ner en liten sammanfattning av allt jag tänkte på. Jag avslutade med att skriva några ord om Trevor.
"If this isn't real love. Then I don't know what is."

Här är kapitel 3, kära vänner! Kanske lite kort, men det får duga.
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 2 - Time For School

Jag vaknade av att väckarklockan började ringa. Ännu en skoldag... Jag suckade ljudligt och slog på knappen så klockan skulle tystna. Sedan klev jag ur sängen och gick fram till garderoben. Vad skulle jag ha på mig idag? Jag rotade runt lite och hittade till slut en svart skjorta med vita ränder och ett par svarta jeans. Jag la kläderna på sängen och gick in i badrummet för att fixa håret. Så fort jag var klar skyndade jag in i sovrummet igen och klädde på mig och packade skolväskan. Jag tvekade lite, men slängde ner dagboken i väskan också. När jag sedan var klar gick jag ner för att joina min familj vid frukosten. 
 
Den tredje lektionen för dagen var nu slut, och det var äntligen dags för lunch. Jag, Parisa och våra andra två tjejkompisar; Jaclyn & Mircea, lämnade våra böcker i skåpen och gick mot caféterian. Vi ställde oss i kön, tog varsin bricka och tog sedan för oss av maten. Jag brydde mig inte riktigt om vad det var vi åt, då all mat smakade ungefär likadant på den här skolan. Men jag var tvungen att äta, för annars skulle jag inte orka med övriga lektioner. Parisa valde ett ledigt bord och slog sig ner. Jag satte mig mitt emot henne, med Mircea bredvid mig, och Jaclyn satte sig bredvid Parisa. Jaclyn började babbla på om någon fest, och Parisa lyssnade uppmärksamt då hon älskade fester. Jag kom dock in i min egna lilla värld då jag fick syn på Trevor.

Trevor var skolans snyggaste kille, - enligt mig. Plötsligt vände han sig om och mötte min blick. Han gav mig också ett litet leende. Jag log som ett fån tillbaka och ångrade mig så fort jag hade gjort den lilla gesten. Jag hade kollat in honom enda sedan jag började på den här skolan. Men han var inte den typen av killar som brukar kolla in såna som mig. Nä, såna som han valde tjejer som Parisa eller kanske Jaclyn. Parisa var jätteomtyckt bland killar, men jag... Jag hade aldrig riktigt haft någon som gillar mig för mig. Eller jo, när jag var mindre, men det räknas inte. Men jag tror dom flesta drar sig undan från mig för att det inte är lönt att dejta mig, på grund av min sjukdom. Dom flesta drog sig undan från mig som om jag hade skabb eller led av något smittsamt, men cancer smittar inte. När jag var runt 7-8 år fick vi reda på att jag har ALL (- akut lymfatisk leukemi), men jag tog cellgifter i ca. 2½ år och sen var jag fri från den dumma cancern. Dock kom den tillbaka för nästan ett år sen. Men medicinerna och cellgifterna jag tar hjälper ganska bra, så jag mår helt okej. Men jag blir lätt sjuk, får huvudvärk, blir trött & blek, ont i leder & ben och får ibland svårt att andas.
"Mallan, who are you staring at?", sa Mircea som satt på min högersida och följde min blick. "Oh", sa hon kort när hon fick syn på vem det var. "Why don't you go and talk to him?"
"Yeah, she's right. You've been like all crazy about him for over a year now", instämde Parisa.
Jag suckade. "No, I don't think he likes me."
"What? He smiled at you, M", sa Jaclyn.
"Yeah, but smiling at someone doesn't mean that you're in love with that person." Jag tog en klunk juice och tittade bort mot Trevor igen. Han satt med sina killkompisar och snackade. Än en gång utbytte vi blickar och jag vände snabbt bort huvudet och låtsades att jag inte hade kollat på honom. "So, we were talking about a party...?"
"Yeah, next friday, at the club Fabric, there's a big party. My friend is having it. We must go!", sa Jaclyn och hoppade upp och ner på stolen.
Jag nickade gillande. "Okeydokey. I'll be there."
Vi åt upp maten och bar sedan iväg våra brickor och gjorde oss redo för nästa lektion.

Jag & Parisa satt ensamma i korridoren. Mircea och Jaclyn hade franska på schemat, medans jag och Parisa väntade på att engelskan skulle börja. När det bara var vi två så brukade vi oftast prata svenska, men var våra andra vänner med så pratade vi engelska för att dom också skulle förstå och inte tro att vi snackar skit.
"Har du med dig din dator?", sa jag flinande och skakade på huvudet när jag såg Parisa dra upp sin laptop från väskan.
"Mamma har börjat bli så arg över mitt nätshoppande, men jag kan inte sluta, så jag får väl helt enkelt shoppa på skoltid istället." Hon ryckte på axlarna och flinade. Hon klickade sig in på första bästa klädsida och satt och beundrades av alla fina kläder.
"Blir inte du sjukt sugen på att fylla på garderoben när du ser allt det här?" Hon kollade storögt på mig.
"Nej, jag har kläder så det räcker."
"En tjej kan aldrig ha nog med kläder", sa Parisa och skade på huvudet.
Jag lutade huvudet mot väggen. "Du är knäpp."
"Jag vet. Du också. Det är därför vi passar så bra ihop."

Här är kapitel 2, kära ni! Förlåt för att ni fått vänta så, men har ju haft musikalträning hela helgen & sådär. Men men. :3
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 1 - Broken Family

Jag slog upp den första sidan i dagboken jag hade fått av pappa för några dagar sedan. Han sa att med så mycket som alltid far runt i mitt huvud så skulle det bli en avslappning för mig att skriva av mig. Kanske skulle han ha rätt? Kanske inte. Jag drog åt mig en blyertspenna och började skriva...:

"Jag vet inte vilken typ av hälsningsfras jag bör börja med, så jag struntar i det. Mitt namn är Malin, och jag är 17 år gammal. Jag bor i London, fast jag är 100% svensk. Vi flyttade hit från Sverige när jag var ungefär 10 år, bara för att mamma ville det. Vi består av mamma, pappa, mig & min lillebror Elliot. Min familj är trasig. Men när jag säger trasig så menar jag inte att vi skrapat upp knäna eller gått i två delar, utan trasig som i... Ja, - trasig. Jag kan inte komma på något bättre ord att använda som förklaring. Men i alla fall. Mina föräldrar bråkar jämt och ständigt. Pappa jobbar mycket, - för att vi ska ha råd & bo här, och för att ha råd med alla operationer jag gjort och alla mediciner jag måste ta. Trots jobbet är han ändå ledig gaaanska mycket. Och hans lediga tid spenderar han oftast med mig. Pappa är en av mina bästa vänner. Han tar alltid med mig ut på roliga utflykter och spännande äventyr, eller bara är med mig och gör absolut ingenting. Mamma jobbar också mycket, men ändå mindre än vad pappa gör. Hennes lediga tid spenderar hon dock för sig själv, med sina väninnor eller tillsammans med Elliot. Jag kan inte minnas den dagen då mamma & jag sist gjorde något tillsammans. Vi umgås inte alls. Det ända vi gör är att bråka, så vi undviker helst varandra. Hon skäms över mig. När jag, mot min vilja, följer med mamma någonstans så känner jag mig äcklig och oönskad. Ibland undrar jag om jag bara var ett misstag. Jag vet att mamma mer än gärna vill byta bort mig mot en normal unge. - Visst, det är väl så många i min ålder känner när dom går igenom tonårsfasen, men jag säger det inte för att jag mår dåligt, utan för att det är sant. Pappa har märkt av det också. Det är en av sakerna mina föräldrar bråkar om varje kväll. Det, pengar, jobb, operationer & mediciner. Ibland önskar jag att jag var den där normala ungen som mamma önskar sig... Jag vill också vara omtyckt! Alla tjejer i min klass har mammor som tar ut dom på shoppingrundor, reser med dom, men jag & mamma... Vi gör ingenting. Skulle min mamma läsa detta, så skulle hon bli förbannad, även fast både hon & jag vet att allt jag skriver är sant."

Jag blev avbruten i mitt skrivande.
"Mallan, middagen är klar!", ropade pappa glatt nerifrån köket. 
"Jag kommer!", ropade jag tillbaka. Sedan suckade jag och skrev några sista rader i dagboken:
 
"Men nu måste jag gå. Det är middags-dags, och mamma blir nog inte så glad om jag inte kommer. Fast vid närmare eftertanke skulle hon nog inte ha något emot om jag svalt ihjäl."

Jag gick ner för trappen och såg min familj sitta samlad vid middagsbordet. Jag blängde på mamma och satte mig på min plats mitt emot pappa.
"Hur var det i skolan idag då?", frågade han och log mot mig.
"Bra", svarade jag kort och petade i maten. Jag trivdes mycket bättre på skolan än vad jag gjorde hemma, men tyvärr var det ingen skola man kunde bo på. Annars skulle jag lätt gjort det! Fast jag skulle saknat pappa och Elliot förstås...
"Är Parisa frisk nu?"
"Japp. Hon hade bara feber. Inget allvarligt." Parisa var min allra bästa vän. Hon förstod mig bättre än någon annan! Dessutom var hon också svensk, precis som jag.
Pappa nickade och hällde upp lite juice åt mig.
"Vad säger du, ska vi kolla på lite sport sen?"
"Visst", sa jag och nickade glatt, men då kom mamma med sin snäsiga kommentar:
"Det går inte. Jag ska ha teven ikväll. Ni har den ju nästan varje dag, och det ända ni gör är att kolla på biffiga killar som springer efter bollar." 
"Men älskling, det är en viktig match", sa pappa och kollade menande på mamma.
"Jaha. Då ska jag ha teven imorgon då."
Mamma betedde sig som en tonåring ibland. Fast värre.
"Tack för maten", sa jag och reste mig från bordet, tog min tallrik och ställde den i diskmaskinen.
"Varsågod, kompis", sa pappa medans mamma himlade med ögonen. Min mamma kanske låter lite överdriven, men hon är trött på att allt bara ska handla om mig hela tiden. Men det är ju inte precis så att jag har valt att allt ska kretsa kring mig. Jag har inte valt mitt liv. Jag bad inte ens om att bli född? 
Jag gick upp för trappan igen och in på mitt rum. Där slängde jag av mig kläderna, tog en handduk och gick vidare mot badrummet. Jag vred om kranen så det började spolas varmvatten från duschslangen. Jag gillade vattnet som bäst när det var riktigt varmt. Medans jag väntade på att vattnet skulle bli tillräckligt varmt så speglade jag mig i våran väggspegel. Jag vände mig om så jag stod med ryggen mot spegeln och inspekterade mitt stora blåmärke som aldrig försvann. Det var jättepinsamt när vi skulle byta om efter danslektioner i skolan. Jag stod alltid i hörnet med ryggen mot väggen så ingen skulle se blåmärket. Det hade hänt en gång att en elev såg, och hon frågade vad jag hade gjort, men då hade jag bara svarat att jag gjort mig illa. Men det här blåmärket har kommit dit av sig själv, och kommer nog aldrig försvinna. Inte än på ett bra tag i alla fall. Jag har haft det nästan så länge jag kan minnas. 
Det började ryka från vattenstrålarna, och jag hoppade in i duschen. Vattnet brände mot min hud, men jag var van så det gjorde inte så ont. Jag hade varit med om värre. Efter ett tag började jag nästan svettas, och vred då om vattnet till ljummet, och till sist nästan lite kallt. När jag hade duschat klart drog jag på mig ett par mjukisbyxor, som jag aldrig skulle bära utanför hemmet, och en stor t-shirt. Sedan gick jag ner och satte mig bredvid pappa i soffan för att kolla på fotboll.

Här är första kapitlet av Everything About You! I hope you liked it! ;)
Niall & killarna kommer inte komma in direkt, för jag vill att ni ska lära känna Malin och hennes familj/kompisar lite först. Men dom kommer väl om några kapitel, haha. c:
Kommentera gärna vad du tycker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

+ Everything About You +

17åriga Malin, även kallad "Mallan", bor i den norra delen av London tillsammans med sin familj bestående av mamma, pappa & lillebror. Hon går på Academic Arts tillsammans med sina bästa vänner, med inriktning dans, och på fritiden älskar hon att spela fotboll, löpa, fotografera, spela piano och även att sjunga. Att ständigt behöva stå ut med familjebråk om pengar & jobb, allt drama inom kompiskretsen, och att behöva ta sprutor och mediciner i stort sätt varje dag är nog inte så lätt. Men bortsätt från allt det så har hon det ganska bra.
 
En dag får Malin en ny granne. En söt, blond & blåögd kille flyttar in i lägenhet bredvid Malins hus. Dock är hon för blyg för att ens våga hälsa på honom. Hon stöter på honom överallt, och för varje gång hon ser honom så börjar hon gilla honom mer och mer. Vad hon inte vet är att pojken som är hennes nya granne är en medlem i ett av världens kändaste pojkband, vid namn One Direction...

Jag har valt att döpa novellen till Everything About You av lite olika anledningar, men ni kommer säkert förstå själva när ni läser novellen. Jag hoppas att den låter intressant nog för er att vilja stanna kvar och läsa!

Jag ber om ursäkt för att detta inlägg inte kommit upp tidigare under dagen, men när jag kom hem efter lagdagen så var jag så trött och sliten så jag duschade och la mig sedan och glodde på Glee. Efter det var jag tvungen att öva på repliker, sånger och försökta memorera danssteg då jag har musikal-träning hela helgen.
 
Kapitel 1 av Everything About You kommer troligtvis upp senare ikväll, men sen kommer jag nog inte hinna skriva förrän på söndag kväll, p.g.a musikalträningen.
Kram // Vendela

Låt mig presentera vinnarna av KaraktärsTävlingen...:

  • Malin (huvudperson)
  • Parisa
  • Alice
Stort grattis till er, tjejer! :D
Det var riktigt svårt att välja, måste jag säga. Men ni som inte vann behöver inte vara ledsna, jag lovar att det kommer komma fler noveller och karaktärstävlingar efter denna novell. c;

Info om den nya novellen kommer som sagt imorgon eftermiddag/kväll! Har lite smågrejer jag måste fixa innan. ^^
Glöm förresten inte att skriva en recension i en kommentar på epilogen för Simple Thing Called Love, så jag vet vad jag ska bättra mig på, och för att denna novell ska bli så grym som möjligt!
Kram // Vendela

EPILOG: ~ Simple Thing Called Love ~

(Ca. 8 månader senare...)
"Uhm, Harry?!", ropade jag från vardagsrummet. "I think my water broke..."
Harry kom utrusandes från köket.
"Oh god. Okey keep calm, take a deep breath. I'll go and get the bag." Han skyndade in i sovrummet och hämtade den redan färdigpackade väskan. Det värkte i magen något så otroligt, men jag försökte trösta mig själv med att allt skulle gå bra. Okej, andas lugnt och djupt nu Denize...
Harry var tillbaka och hjälpte mig försiktigt ut till bilen. Jag stönade och svor för att det gjorde så ont, men jag visste att det inte skulle bli bättre för att jag klagade. När vi väl satt i bilen och var påväg mot sjukhuset kändes det redan mycket bättre, men varför skulle det behöva göra så ont?
"Everything will be just fine. Soon we'll get to meet or little kid", sa Harry och tog min hand. Vi hade inte en aning om det var en tjej eller kille, för vi ville att det skulle bli en överraskning. Ändå sa något inom mig att vi skulle få en liten pojke. En mini-Harry. Hur gulligt vore inte det?
Jag började tänka på smärtan igen, och jag tog ännu ett djupt andetag.
"It's okey. It's okey. As soon as we're there, everything..."
"Will be just fine. I know", avbröt jag och stönade. 
 

Jag hade fått ett rum, och det var inte alls långt kvar tills bebisen skulle ut. Nu gjorde det ondare än någonsin, och jag kände för att bara skrika. Men istället höll jag tyst och svor för mig själv då & då.
"Try to focus on things that makes you happy", sa Harry som satt på min vänstra sida. Jag satt och kramade om hans hand, och hans lediga hand drog undan mitt hår från ansiktet. "I can't wait to meet our new family member!" Han log.
"I can't fokus. It. Hurts. So. Freaking. Much!" Jag bet ihop och smekte min mage.
"Okey, I think it's time now", sa en sköterska som kom gåendes in i rummet. Hon hjälpte mig med hur jag skulle ligga, och sa sedan åt mig att pusha. Jag tog ett djupt andetag och gjorde som jag blev tillsagd. Sedan ännu en gång. Och en gång till. Och ännu en.
"Okey, one last time", sa sköterskan och log brett. Jag kunde höra ett illvrål från det lilla miraklet jag och Harry skapat. En sista push, och sen kunde jag andas ut. Jag kände mig lät illamående, och hur trött som helst. Jag drog med armen över min svettiga panna och lutade mig sedan tillbaka.
"It's a little girl. What a little beauty", sa sköterskan som pysslade om vårt barn efter att hon hade klippt av navelsträngen. Både Harry och jag hade tårar i ögonen, och log brett mot sköterskan som kom gåendes mot oss med vår dotter. 
"What's her name?"
"Darcy", sa jag bestämt. Harry och jag hade inte diskuterat så många tjejnamn, men jag visste precis vad Harry ville att hans dotter skulle heta om han någonsin fick någon, så så skulle det bli. Jag tyckte också att namnet var väldigt vackert, och det kändes så unikt på något sätt. Harry kollade chockat på mig, men övergick sedan i ett leende och vände sig stolt mot sköterskan. "Yes, Darcy it is."

"You're gorgeous, just like your mother", viskade Harry till Darcy som vilade tryggt i hans armar.
Hon gnydde lite, men tystnade snabbt. Jag flyttade mig lite åt sidan i sängen, och Harry kom och satte sig bredvid mig. Jag tog emot Darcy, och Harry la armen om mig.
"It feels like I'm dreaming when I'm looking at her. She's so beautiful, like it's too good to be true." Jag bet mig i läppen och kände hur mina ögon vattnades. "And I'm having this crazy feeling... I can't describe it or tell how it feels", sa jag förvirrat.
"It's a simple thing called love." Harry log och kysste min panna, sedan vände han sig mot Darcy och tog hennes lilla hand. Jag hade aldrig känt mig så lycklig, och den här stunden skulle jag aldrig glömma...


Då var Simple Thing Called Love officiellt avslutad!
Glöm inte att kommentera och säga vad du tyckte om hela novellen! Vad var bra? Vad var mindre bra? Tyckte ni om att jag skrev "previously on STCL" högst upp i varje inlägg? Tyckte ni det var med för lite musik/bilder/gifs eller annat? För lite beskrivningar? Var det något ni inte förstod för att jag var för otydlig i mitt skrivande? Vilket var ert favoritkapitel?
Skulle bli så glad om ni lämnade en liten recension (eller den får ju vara stor också såklart, haha x))!
 
Vinnarna i karaktärstävlingen kommer troligtvis upp senare ikväll, men infon inför kommande novell och 1:a kapitlet kommer inte upp förrän imorgon.
Kramis // Vendela

Och förresten, TACK SÅ HEMSKT MYCKET FÖR ATT NI STANNAT KVAR OCH LÄST DENNA NOVELL. JAG ÄLSKAR ER! :)
 

Chapter 38 - We Are Family

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize ringde Harry på skype och ljög om att hon skulle på en affärsresa nästa dag, för egentligen skulle hon åka och hälsa på Harry, men hon ville att det skulle bli en överraskning. Och nog skulle ha få en överraskning alltid! Denize har ju inte berättat att hon är gravid! 
Harry verkade väldigt glad när han fick se henne, men kommer han fortfarande vara lika glad när han får höra nyheten? Hur kommer han ta det? Vi får väl se... Här är kapitel 38!

"Heey! What are you doing here? Weren't you supposed to go on a business trip today?", sa jag förvånat och gav Denize världens bamsekram. "I've missed you so freaking much, and I've just been gone for a couple of weeks." 
"I've missed you too! And no, I'm not going on a business trip. That was just a trap so you wouldn't call me while coming here and ruin the surprise." Hon flinade och kysste mig. Fjärillar fladdrade runt i min mage och jag blev alldeles varm inombords. "But... There's also another reason for why I came." Hon såg ner i golvet.
"Harry, you need to get ready!", sa Zayn och drog av sig sin t-shirt och tog på sig en annan.
"Oh, yeah right!" Jag nickade häftigt. "Come here, Denize!" Hon tog min hand och vi sprang in i rummet där vi gjorde oss i ordning. Jag började dra av mig byxorna och kollade sedan upp på henne.
"So, what's the other reason you had?"
"Uhm... We can talk about that later, you need to get ready for going out there again." Hon nickade mot sceningången.
"No, I listen. Now tell me." Jag bytte tröja och snörade på mig mitt andra par converse.
"No, I'll tell you later..."
Jag reste mig upp, gick fram till henne och tog hennes händer.
"You can tell me anything. You know that, right? Now please tell me. We have a few minutes." Jag log varmt.
"Okey, but uhm... Promise me that this wont ruin your performance."
"No ofcourse not. Or wait... Are you breaking up with me?" Jag kollade chockat på henne.
"No, no! I would never do that! I came here to tell you that..." Hon blundade och tog ett djupt andetag. "I'm pregnant." Hon öppnade försiktigt ögonen för att se mitt ansiktsuttryck.
"Are you serious?" Jag var i chock.
"Yes. And I need to know, do you want to keep the baby or not?" Hon bet sig i läppen och kollade oroligt på mig.
Jag kände hur ett leende spred sig på mina läppar. "I'm going to be a daddy..." Jag kunde knappt tro det. "I'm going to be a daddy!" Jag tog ett skutt upp i luften och gav Denize en jättekram. "Because you want to keep the baby, right?" Jag hade händerna på hennes axlar och såg henne rakt i ögonen.
"Ofcourse I do." Hon sken upp och kysste mig.
Dom andra hade hört oss och stod nu och stirrade.
"Oh my god! Congratulations!", sa Liam glatt och kramade om oss.
"Okey, I would love to stay here and talk about babies, but we have to go out there. NOW, GO GO GO GO GO!", skrek Zayn och försökte knuffa oss mot sceningången.
"I love you", sa jag och gav Denize en slängkyss. Hon fångade den och önskade mig lycka till.
Vi kom ut på scenen igen och fansen jublade, skrek och visslade. På scenen var det i ordninggjort inför vårat lilla medley med favoritlåtar, men jag gick fram till våra övriga bandmedlemmar och frågade om dom kunde vänta lite med att börja spela nästa låt. Dom nickade, och jag gick fram på scenkanten.
"You know that I love you all. Right?" Jag gav fansen ett stort leende.
"We love you too!", skrek dom tillbaka.
"Yeah, and we're family, and that's why I want to tell you... And you guys in here are the first ones to hear it!" Jag kollade ut i publikhavet. 
"I'm going to be a daddy!" Jag gjorde ännu ett skutt och hade en obeskrivlig känsla inom mig. Jag kände mig som den lyckligaste killen på jorden.Visst, jag var kanske lite väl ung för att bli pappa redan, men jag skulle inte sluta leva mitt liv för det. Jag skulle lära mitt barn allt jag kunde och bli den bästa pappan någonsin. Alla applåderade, skrek grattis och började gråta av lycka. Det var faktiskt inte reaktionen jag hade väntat mig först. För några sekunder hade jag varit orolig över att Denize skulle få massa hat och dumma kommentarer för att hon bar mitt barn. Men nej då, min stora familj var betydligt snällare och respektfullare än så!
"Congratulations mate. I can't wait to meet that little fetus." Louis gav mig en varm kram och log brett.
"Now let's sing a song. What do you say about... Payphone with Maroon 5?" 
Vi började sjunga, och fansen sjöng glatt med.
 
"I'm at a payphone trying to call home
All of my change I spent on you
Where have the times gone
Baby it's all wrong, where are the plans we made for two?"

Det kanske blev lite kort, men nästa kapitel kommer bli en epilog för den här berättelsen, så jag måste avsluta här. Öhöh.
Glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela
 

Chapter 37 - "Business Trip"

Previously on Simple Thing Called Love:
Danielle, Emma & Denize hade en liten tjejkväll hemma hos Dani, och käkade kinamat, såg på filmer, åt glass & godis och bara pratade. Några veckor senare så hängde Denize med sin väninna, Cat, och berättade då att hon gått och blivit gravid. Men hur ska hon berätta för Harry? Hur kommer han ta det? ... Vi får se! Här är kapitel 37.

"Hello Denize! Harry's eating right now, but I'll give him the computer", sa Liam och log mot mig.
"Harry, you need to check your computer more often. Look who's calling?" Han pekade in i webbcamen
Harry vred på huvudet, och när han såg mig på sin datorskärm så sken han upp.
"Hi gorgeous!"
"Hi", sa jag och log brett tillbaka. "How are you?"
"I'm fine, thanks babe. And you?"
"I'm good."
"Great", sa Harry och tog en tugga av sin smörgås. "So whats up?"
"I'm just packing and talking to you."
"Packing? Where are you going?", frågade han förvånat.
"I'm going on a business trip tomorrow, apparently." Det var egentligen inte ett dugg sant. Jag skulle ta flyget till Harry imorgon, men jag ville att det skulle bli en överraskning. Jag hade pratat med Louis, och han skulle hämta upp mig på flygplatsen imorgon eftermiddag innan kvällens konsert.
Vi fortsatte prata i ungefär en timme, men sedan var han tvungen att lägga på för att göra sig i ordning inför ännu en konsert.

(Nästa dag...)
 
 
Cat skjutsade mig till Heathrow och gav mig sedan en stor kram och ett lycka till innan hon åkte hemåt igen. Jag tog min lilla rullväska och gick till bagageinlämningen. Sedan fortsatte jag mot kontrollerna. När jag hade kommit igenom forsatte jag till taxfree'n och tog en latte på ett fik innan det var dags att gå till gaten.
Jag satte mig ner mellan en gammal farbror och en ung kvinna med en liten 1-åring. Ungen tittade på mig med stora ögon, och jag log mot honom. Han började sträcka sig efter en hårslinga, men kvinnan stoppade hans hand.
"No no, Cameron."
"It's okey. I like kids", sa jag och log snällt mot kvinnan. Hon gav mig ett kort leende och sträckte fram handen.
"Theresa." 
"Denize." Jag vände mig mot den lilla pojken. "Hi Cameron." Jag sträckte fram två fingrar, och han greppade dom hårt och förde dom mot munnen men stannade sedan upp och bara lekte med dom.
"So cute!"
Dom ropade ut i högtalarna att det var dags för oss att stiga på planet, och jag hälsade kvinnan med pojken en trevlig resa innan jag gick fram till passluckan.
"Here you go, Miss Huxley", sa den långa mannen i luckan och lämnade tillbaka mitt pass efter att ha stämplat min flygbiljett.
"Thank you, sir." Jag log och började gå genom den lilla tunneln som ledde till planet. På planet hamnade jag bredvid en gammal farbror som slumrade till nästan direkt när vi hade satt oss. Jag drog upp mina hörlurar ur min handväska och pluggade in dom i mobilen. Klockan var runt 10, men jag var fortfarande trött så jag lutade mig tillbaka och blundade. 
 
"Hi!", sa Louis och gav mig en enarmad kram när jag hade hoppat in i framsätet.
"Hi Lou", sa jag och kramade tillbaka. "He doesn't know that I'm coming, huh?"
"No, he doesn't." Louis log och backade ut bilen. Jag hade inte berättat för Louis om gravid-delen. Jag hade bara sagt att jag ville överraska honom och hälsa på i några dagar. På vägen till arenan där konserten skulle hållas funderade jag på hur jag skulle berätta för Harry, och när...
Introt till What Makes You Beautiful började spela, och jag & killarna hoppade runt och peppade varandra backstage. Man kunde höra fansen skrika, vissla, jubla & applådera på långa vägar! Musiken tystnade, och i högtalarna ropade en mörk mansröst i högtalarna: "Are you ready? Because here is One Direction!"
Vi sprang ut på scenen, skuttade runt och sjöng Na Na Na och Stand Up.
Jag kollade ut över publikhavet och tyckte plötsligt att jag fick syn på ett par ögon jag kände igen. Dom såg precis ut som... Vänta, var det inte?... Jag fortsatte förvirrat att sjunga och började gå mot scenkanten. Dom bekanta ögonen kom gåendes mot mig också. Jag nöp mig i benet men upptäckte snart att jag inte alls drömde. Hon var här! Denize var här!
Stand Up tog slut och vi började på I Wish. Jag bröt inte ögonkontakten med Denize, och log mot henne medans jag började sjunga min del och sedan kom in på refrängen. 
När delen kom då vi lät fansen sjunga med skyndade jag mig längst ut till kanten och petade på en av vakterna och viskade till honom att bära ut Denize backstage. Han gjorde som jag sa, gick fram till Denize och viskade i hennes öra. Hon nickade glatt och lät sig bäras upp. Så fort I Wish var slut så skulle vi få en snabb paus för att byta om, dricka och så vidare, och då skulle jag kanske få chansen att hälsa på Denize!

Får avbryta här, hehe. Det kommer nog inget nytt kapitel förrän imorgon kväll. Hade en lång skoldag idag, och har lite grejer som behövs göras. 
Men enjoy! Och glöm inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela

Chapter 36 - Secrets

Previously on Simple Thing Called Love:
Harry & Denize tog farväl på flygplatsen, och sedan åkte Denize hem till lägenheten igen. Där hittade hon en jättenalle som Harry hade köpt åt henne, som nu blev hennes nya rumskamrat, haha. Efter många om och men åkte Denize hem till Danielle för att ha en liten tjejkväll tillsammans med henne och Emma. Dom käkade kinamat, såg på romantiska filmer och twittrade sina pojkvänner. Men hur ska det gå med att vara utan dom i ett halvår? We'll see...

Danielle, Emma & jag hade käkat upp kinamaten, hunnit se klart 2 filmer till, och även käkat glass. Nu låg vi nerbäddade under våra täcken med godisskålar i knäna och lugn musik i bakgrunden på låg volym.
Låten Moments med One Direction började spelas, och vi alla började gunga i takt till den.
"I love this song", sa Danielle och stoppade in en godisbit i munnen. Emma instämde, och sa sedan: "When I were younger, I was bullied in school. My friends ignored me, because it was uncool to be smart, and I was smart so... Yeah." Hon flyttade ner blicken och började pilla med sitt täcke. "But then I started to watch x-factor, and I saw Louis and the boys... They made me so happy. They kind of saved my life." Hon lyfte blicken igen och log. "And this song means so much to me."
"Oh", sa Danielle och gav Emma en sorgsen blick.
"It's okey. I couldn't be happier today, thanks to Louis and the boys." Hon stoppade in en godis i munnen. Jag själv gjorde detsamma och ställde sedan ifrån mig godisskålen.
"Let's sleep." 
Danielle och Emma nickade, och jag gav ifrån mig en gäspning.
"Goodnight girls", sa Danielle.
"Goodnight", sa Emma och jag i kör.
Jag vände mig om och la mig på mage, sedan drog jag upp täcket till axlarna och la huvudet på kudden. Precis bredvid min kudde satt min jättenalle. Jag pillade med den lurviga pälsen bara för att sysselsätta mina fingrar som vanligtvis brukade vandra på Harrys mage eller ryggtavla. Jag började plötsligt tänka på våran sista natt tillsammans innan han åkte. Maten han lagade, filmen vi såg, badet han hade fixat, på våra meningslösa diskussioner och allt. Hans hesa sleepy-voice, hans glittrande ögon och fina lockar. Jag började gråta tyst för mig själv och gömde ansiktet i nallen. Sedan tog jag ett djupt andetag och andades in doften av Harry. Undrar vad han gjorde just nu? Kanske låg han och tänkte på mig också? Mest av allt hoppades jag på att han inte gjorde det sistnämnda. Jag ville inte att han skulle vara ledsen. Jag ville att han skulle få vara glad och njuta av att stå på scenen, hänga med sina bästa vänner och bara leva livet. Om jag visste att han kunde, så skulle kanske jag också kunna?

(A few weeks later...)

Jag slog mig ner bredvid Cat på den soliga ängen. Jag gick klädd i vit skjorta och vita shorts och kände mig extremt somrig. Det var också skönt att få vara ensam med Cat för en gångs skull. Vi brukade oftast bara hänga på jobbet eller sitta på ett café annars, och då blev vi alltid förföljda av fans eller paparazzis. Men här i skogen var det bara hon och jag. Vi hade haft mycket tid till att komma varandra närmare dom senaste veckorna, vilket var riktigt kul. 
"Cat?... I need to tell you something", sa jag och tog av mig mina solbrillor.
"Okey, go on", sa Cat och gav mig en allvarlig blick. Jag kisade mot solen och kollade sedan ner i mitt knä.
"Uhm... I don't know how to say this, so I'm just going to tell you straight away." Jag tog ett djupt andetag. "I'm pregnant."
"Is it Harry's or...?", frågade hon oroat.
"Yes, ofcourse. But I'm worried. I don't know what to do?"
"What do you mean with what to do?"
"Like... What if Harry doesn't want a baby. Maybe he's not ready, or don't want anyone at all..."
"Why don't you ask him?"
"But how should I ask him? I can't just say; Hey honey, I'm prego. Do you want to keep the baby or not?" Jag vilade huvudet mellan knäna.
"If I were you, I would take a plaine and go visit him, and then just tell him."
"Yeah, maybe I should..."
"But you need to do it as soon as possible."
Jag nickade förstående. "Thanks for the help, Cat."
"Anything for you, Denize. I see you like my sister." Hon lät mig krypa upp i hennes famn och kramade om mig.

Here's the next chapter guurlies! c;
Glöm inte att kommentera vad du tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 35 - Being Without You Is Awful

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry gjorde sig i ordning och åkte till flygplatsen för att ta farväl då Harry och killarna skulle på turné och vara borta i ett halvår. Danielle hade frågat om Emma & Denize ville komma över och ha en liten tjejkväll senare samma dag, och båda var på. Dock trodde inte Denize att det skulle bli så kul för Danielle och Emma när hon bara satt där i ett hörn och var ledsen... Harry gick snörvlande ombord på planet, och Denize började gå mot bilen igen... Hur ska det gå för dom att vara ifrån varandra en sån lång tid? Vi får väl se. Här är kapitel 35!

 

Jag satte mig i bilen och la min väska på sätet bredvid för att rota runt efter mina solbrillor. Det småregnade ute, men jag ville ha mina solbrillor på ifall att det skulle komma några paparazzis på vägen. Jag ville ju inte se mina rödsprängda ögon i alla tidningar nästa dag. Parkeringen var full med bilar som försökte hitta platser, så medans jag väntade på att det skulle bli ledigt för att backa ut så försökte jag torka bort alla tårar och dra på mig brillorna. Jag granskade mig i backspegeln, men jag såg fortfarande hemsk ut. Bilen bakom mig flyttade sig och jag kunde backa. Så fort jag hade kommit ut på stora vägen igen så överväldigades jag av alla känslor. Jag såg perfekta kärlekspar gå och hålla handen utanför caféer, och jag hade bara lust att skrika åt dom att sluta vara så himla perfekta. Varför skulle jag behöva bli ifråntagen just det? Mitt eget lilla perfekt. Jag upptäckte att det var rött ljus och bromsade in jättesnabbt. En man som gick över vägen skrek åt mig att se mig för.
Jag vevade ner rutan och ropade hest: "I'm sorry!". Sedan när ljuset hade blivit grönt igen så gasade jag på och körde hemåt.

Så fort jag var innanför dörren låste jag om mig och slängde av mig alla smycken och kläder, och satte istället på mig ett par jeansshorts, ett linne och en mysig, grå tjocktröja. Jag vände mig om och såg en jättenalle sittandes på sängen. I nallens knä låg en lapp, och jag rynkade pannan och tog upp lappen.
"So you can cuddle with me, even when I'm on tour. xx Harry"
Jag försökte torka mina tårar än en gång, hoppade upp på sängen och kramade om nallen. 
Den luktade nästan precis som Harry! Jag tog upp mobilen och gick in på twitter.
"@Deezys: @Harry_Styles Thanks so so much for the teddybear! Love you xx", skrev jag och svarade sedan på några tweets från Directioners. Jag förväntade mig inget svar från Harry då jag visste att han nu satt på planet och att internet inte funkar där uppe i det blå.
Jag tog fram en sportbag och packade ner lite kläder, min laptop och annat smått och gott som jag kunde tänkas behöva under tjejkvällen. Sedan gjorde jag ett spontant beslut och satte ut teddyn i hallen också. 
 
Klockan var nu ca. halv 7, och jag hade spenderat i stort sätt hela dagen framför teven. Danielle hade sms:at mig och sagt att jag kunde komma vid 7, så jag fixade håret, bytte till mjukisbyxor och lastade in alla saker i bilen.
På vägen hem till Danielle & Liam blev jag bara mer ledsen, då jag förställde mig att Harry dök upp från ingenstans hela tiden. Till exempel att han gömt sig i baksätet och bara hade skämtat om att han skulle på turné, att han kom och gick på gatan, att han skulle vara hemma hos Danielle och bara ville överraska mig. Jag vet inte, men jag saknade honom så mycket så det var inte klokt. Skulle jag ens överleva det här?
"Hey guurl", sa Danielle hest och kramade om mig när jag kom in i hallen. Jag såg på henne att hon också hade spenderat större delen av dagen gråtandes.
"Hey." Jag försökte mig på att le, men det gick väl inget vidare.
"Emma is coming soon. She said she'd fix some chinese food."
Jag nickade och bar in mina saker i vardagsrummet. Danielle hade bäddat upp med massa täcken, filtar och kuddar framför teven, och där skulle vi antagligen sova inatt. Det såg rätt mysigt ut faktiskt.
"Who's that?", flinade Danielle och pekade på min jättenalle.
"Oh, I got him from Harry. I saw it when I came home from the airport. He sat on my bed, with a little note." Jag flinade och skakade på huvudet.
"Aww, how cute", sa Danielle och log varmt.
Det plingade på dörren och Danielle sprang ut i hallen för att öppna.
"Did someone order some chinese food?", sa Emma glatt och kom in med famnen full av kartonger och påsar.
"Yummy", sa Danielle och smidde sina händer. Vi dukade upp på golvet, satte på någon kärleksfilm och började äta. Min mobil plingade till, och jag tog upp den från golvet. Harry hade tweetat mig.
"@Harry_Styles: No probs. Being without you is so awful @Deezys I miss my kitten :("

Okej, får stoppa här tyvärr. Kanske lite tråkigt kapitel, men hoppas det duger. Det kommer säkert upp ett till kapitel senare idag! ^^
Glöm inte kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela 

Sämre Uppdatering När Skolan Börjar

Sedan jag startade Directionery (nu i somras), har jag ju försökt uppdatera 2-3 gånger om dagen, men imorgon börjar jag skolan, årskurs 9, och då kommer jag inte kunna uppdatera så mycket. Det här betyder inte alls att jag kommer lägga bloggen bakom mig, absolut inte, men jag kanske inte kommer kunna uppdatera varje dag.
 
Nu, den första veckan, kommer ni nog inte märka av något, då skolan liksom inte startat "på riktigt". Men längre fram kommer jag behöva tampas med läxor, prov, fritidsaktiviteter (så som teater, musikal & sånglektioner), träning (springa), vänner och nationella. Men jag kommer försöka uppdatera varje dag, men jag kan inte garantera er ett kapitel om dagen. Har jag tur kan jag kanske få in 3 kapitel i veckan och sedan några fler på helgerna?

Ville bara säga det så ni inte tror jag lämnat bloggen för att jag inte uppdaterar någon dag! 
 
Och förresten, ni är bäst! Älskar er.
Kram // Vendela

Chapter 34 - You're My Home

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize hade haft en lång dag på jobbet, och när hon kom hem överraskades hon av Harry som hade gjort i ordning världens myskväll. Han hade fixat middag, tänt ljus, gjort i ordning ett bad, fixat fram en film, och så vidare. Dock slutade deras sista kväll på ett helt annat sätt än väntat. *fniss*
Men hur ska det nu gå när dom ska ta farväl av varandra och inte ses igen på ett halvår? Ja, vi får väl se... Här är kapitel 34!

"Denize?"
Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade.
"Denize?" Harry strök mig över håret. "Denize, you have to wake up. We need to get ready. You can sleep when you're coming home. Or do you want to stay here?"
Jag skakade snabbt på huvudet och tittade på Harry. Allt var suddigt för några sekunder, men sedan återfick jag synen. "No, I'm coming with you."
"Okey, babe." Han sträckte på sig och klev sedan ur sängen. Jag låg kvar och drog mig i några minuter till, men hoppade sedan in i duschen, åt frukost och klädde på mig.
"Wow, you don't have to be so dressed up when we're going to say goodbye. Then it'll just be harder to leave you", flinade Harry och kysste mig. Sedan tog han sina väskor, och jag låste dörren bakom oss. Medans Harry lastade in allt i bagaget stod jag och väntade på att han skulle låsa upp på min sida. Jag började tänka på vilket långt och urtrist halvår det här skulle bli. Usch.
 
 
Vi satt i bilen med radion på, och jag kollade ut genom fönstret. Jag följde alla höghus med blicken, granskade alla möjliga sorters människor som gick på gatorna, tittade på barnen som lekandes sprang ifrån sina föräldrar i parken... Inget skulle känna sig likt när Harry var borta. Våran lägenhet skulle inte kännas som hemma. Hemma  för mig är vart i världen än Harry är. Han är mitt hem. Nu var jag påväg till Heathrow Airport än en gång för att säga hejdå. Hejdå var nog ett av dom värsta orden som fanns, speciellt när man behövde säga det till dom man älskar mest i hela världen.
 
"Heey guurl, heey", sa Liam och gav mig en enarmad kram.
"Hey! Where's Danielle?"
"Oh, uhm. She didn't want to come. We're always getting so emotional when we say goodbye, so we did it at home."
"Oh, okey." Jag nickade förstående. Sedan kollade jag runt lite och såg Louis & Emma stå en bit bort.
"Hey, Denize!", ropade hon och vinkade till mig att komma. Jag skyndade fram till henne och hälsade på både henne och Louis.
"Danielle wonders if we want to come over tonight and have a girl-night. Like talking, watching movies and stuff. Maybe a group crying session with ice cream? Haha."
"Yeah, sure. I'll be there." Jag log blekt. Jag ville hemskt gärna hänga på, men skulle jag verkligen vara något roligt sällskap? Jag skulle bara sitta där i ett hörn och vara deprimerad...
"Oh, we need to go now", sa Louis och kollade besviket på sin klocka.
"No,not already", klagade Emma.
"I'm sorry, but I have to. I love you, and I'll call you as soon as I'm off the plaine." Han gav henne en snabb kyss och en kram.
"Okey, but Lou?"
"Yeah, sweetie?"
"Take care of yourself. I don't want to lose you. You're my first love." Hon gav honom en kyss till, och jag kände att jag inte ville störa och letade reda på Harry. Jag fann honom snabbt. Han stod vid en automat med drickor och plockade åt sig någon sorts mineralvatten.
"So I guess this is it?" Harry vände sig mot mig och jag såg att hans ögon var röda och att han när som helst skulle börja gråta... Han var inte ensam. Jag slängde mig in i hans famn och andades in doften av hans tröja.
"I'll call you on skype eveyday, and we can dm on twitter, and...", mumlade Harry och snörvlade.
"I love you so so much." Jag snörvlade jag också. "Go rocking those stages. Make me proud", log jag.
"I will." Han tog mitt ansikte i sina händer och gav mig en lång kyss.
"I'm sorry, but we have to go now", sa Zayn och klappade Harry på ryggen. Vi nickade, och jag backade undan. "I'll miss you", viskade jag och försökte mig på ett leende igen.
"See you soon", svarade Harry och vände sig snörvlande om och följde med dom andra. Jag började gå mot bilen och kände hur tårarna forsade ner för kinderna. Det här skulle bli ett hemskt halvår.
Vi gick ombord på planet, och jag slog mig ner på min plats. Jag drog upp mina hörlurar ur fickan och pluggade in dom i mobilen. Sedan suckade jag och lutade mig mot fönstret. Niall kom och satte sig på sätet bredvid mitt.
"Don't be sad. You'll see her again. This 6 months will go fast. And you can talk to her on skype like everyday?"
Jag sänkte volymen på mobilen så jag kunde höra honom ordentligt.
"I know, but... It's just so hard. It's the first time I'm without her. And for so long... I don't know how to handle it?" Jag gnuggade mina kliande ögon. Undrar vad Denize gör just nu?

Here ya goo!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. 
Kram // Vendela
 

Chapter 33 - A Night To Remember

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry hade varit nere på stan och shoppat, och när dom kom hem lyssnade dom på 90's kids-music och dansade runt i vardagsrummet. Senare samma dag kom Tina & Zayn på besök, och medans Denize visade Tina sina nya inköp så pratade Harry & Zayn om turnén. Harry hade fortfarande inte berättat något för Denize, men hon råkade höra dom då Zayn pratade liiite för högt. Hon blev klart upprörd då hon inte hade fått veta något innan, och killarna skulle åka om knappt två veckor. Harry & grabbarna skulle ju vara borta i ett 6 månader. Denize skulle få vara ensam i ett halvår!

Jag var påväg hem efter en lång dag på jobbet. Vi hade haft många kunder, och paparazzis hade samlats utanför och ville ha reda på vad jag tycker om att Harry och killarna ska på turné och vara borta i ett halvår. Jag hade försökt ignorera dom så gott jag kunde, då jag visste att vad jag än sa så skulle det förvrängas till något som lät fel.
När jag nästan var hemma hade solen gått ner, så det var rätt mörkt ute. Jag låste upp dörren och upptäckte att det var mörkt även inomhus. 
"Welcome home, gorgeous", sa Harry och mötte mig i dörren med en kyss. Jag besvarade den och sa sedan: "Thank you". När jag såg mig om i lägenheten upptäckte jag att Harry hade tänt massa levande ljus som lyste upp, sprett ut blomblad och dukat jättefint på bordet. Jag sniffade och kände lukten av nylagat mat, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
"Have a seat", sa Harry och drog ut en stol åt mig.
"What a gentleman. Have you done all this?"
"Yeah. This is our last night, and I want it to be a night to remember." Han log snett och försvann ut i köket. En stund senare kom han tillbaka med en form med köttfärspaj. Den såg riktigt smarrig ut! Han serverade mig och la sedan upp åt sig själv. Jag tog en tugga, och pajen var godare än väntat!
"It's delicious", sa jag och nickade medans jag tog en tugga till. 
"I'm glad you like it!" 
Vi åt upp, och sedan hjäptes vi åt att duka undan och diska.
"Come here, I need to show you something", sa han sedan och tog min hand. Han drog mig in i badrummet, och där såg jag att han hade fyllt badkaret med vatten och fixat ett bubbelbad. På ena kanten av badkaret stod det massa ljus som luktade jättegott, och när Harry släckte i taket och satte på den lilla stereon så blev det hur mysigt som helst.
"Enjoy your bath, and don't rush. I'll go and fix with the movie we are going to see later."
"Thank you", sa jag och log brett. Så fort han hade lämnat badrummet klädde jag av mig och sjönk ner i badkaret. Vattnet var alldeles lagom varmt, och jag lutade mig tillbaka och blundade. Jag skulle kunna sova här, så skönt var det.

När jag hade badat klart svepte jag om mig en handduk och gick in i sovrummet. Jag rotade runt i garderoben och bestämde mig till slut för ett par mjuka, jeansblå shorts och en vit, stor t-shirt med svart mönster.
Harry hade satt The Notebook, som var både en av hans & mina favoriter.
"I'm going to miss you", sa jag och andades in doften av hennes hår. Hon halvlåg lutad mot mitt bröst, och jag hade ena armen runt hennes axlar. Denize tittade upp på mig och såg mig i ögonen.
"I'll miss you too. I miss you already, and you're not even gone yet." Hon snörpte på munnen i någon form av en ledsen min. 
Plötsligt koncentrerade sig ingen av oss på filmen. Vi såg bara in i varandras ögon. Jag lutade mig framåt så jag bara var några centimeter ifrån hennes ansikte, och kysste henne. Men denna gång blev det ingen kort kyss. Jag hungrade efter mer, och hon verkade inte backa. Det var en som om en eld flammade upp inom mig, och jag började andas snabbare och snabbare och kunde inte slita mig från hennes läppar. Hon drog av mig min t-shirt och la sina händer runt mina axlar medans jag lyfte upp henne och bar in henne till sovrummet. Vi nästan slet av våra kläder och omfamnade sedan varandra. Det här var den bästa kvällen någonsin och jag ville inte att den skulle ta slut. Den här kvällen var vi, jag & Denize, som en person. En enhet. Vi liksom hörde ihop, som två pusselbitar. Och vi passade perfekt.
Harry rullade av mig och vi båda låg bara stilla och andades anfått i några minuter. Sedan vände jag på mig och makade mig tätt intill Harry. Han var lite svettig, men ändå kunde jag inte förmå mig att flytta.
"Come here", sa Harry och klappade på sin mage. Jag la mig ovanpå honom och vilade huvudet mot hans bröst. Jag kände hur hans bröstkorg flyttades upp och ner i en lugn takt, och började sedan andas i samma takt som honom. Han lät sina fingrar vandra längs med min rygg samtidigt som jag vilade mina händer vid hans nyckelben. Han hade verkligen lyckats! Den här var en kväll jag aldrig skulle glömma.

Here you go, loves! 
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

Chapter 32 - I'll Be Missing You

Previously on Simple Thing Called Love:
Emma's överraskningsfest hade blivit en succé! Hon hade verkligen gått på att alla glömt bort hennes földesedag, och blev väldigt överraskad när hon fick se att alla var samlade i hennes föräldrars hus. Men för några dagar sedan så undrade ju Niall om Harry berättat för Denize om turnén, men det hade han ju dock inte... Hur och när ska han göra det? Hur ska det gå? Det är ju inte långt kvar tills dom åker nu...

Harry och jag hade gått på stan, och nu var vi precis hemkomna.
"It's so good to be home", sa Harry och slängde av sig skorna.
"Yeah", sa jag och gjorde detsamma. Sedan svepte jag in i vardagsrummet och satte på stereon men ställde in den på radio.
"And now, we're going to play some old songs. Hold on, 90's kids! This is for you."
 

Jag satte händerna för munnen. Den här låten att jag inte hört sen jag var liten! Jag nickade i takt till låten och började sjunga med. Harry lyfte på ögonbrynen och gick fram till mig.
"May I?" Han sträckte fram sin hand.
Jag nickade och lät honom greppa min hand, och sedan la jag min andra på hans axel. Vi började sakta röra oss från sida till sida.
"You're a good dancer", sa Harry och log brett.
"I used to dance to this song with my dad. But then I was standing on his feets", skrattade jag. Harry stämde in i skrattet och släppte sedan min hand och la båda sina runt min midja. Den här låten bar med sig så många minnen! Jag blundade och såg hur pappa och jag dansade runt hemma i vardagsrummet. Sedan öppnade jag långsamt ögonen igen och log mot Harry.
"I love you", sa han.
"I love you too." Jag kysste honom lätt. Sedan fortsatte jag sjunga med i låten igen, och Harry kunde tydligen också låten, så han sjöng med han också.

"Looking back on where we first met
I cannot escape and I cannot forget
Baby, you're the one
You still turn me on
You can make me whole again..."
Denize och jag hade dansat runt i vardagsrummet till gamla låtar hela eftermiddagen, och nu var Zayn och Tina hemma hos oss.
"Come here, I need to show you the things I bought today", sa Denize och drog in Tina i vårat sovrum.
"So, how did she take it?", frågade Zayn och kollade på mig.
"Take what?"
"You know, about the to..."
"Yeah, right", avbröt jag honom. "Uhm, I haven't to..."
"You haven't told her yet?", sa Zayn högt.
"Ssschh."
"Told me what?"sa Denize som stod i dörren in till sovrummet. Hennes ögon var blanka och hon verkade upprörd, vilket jag ändå kunde förstå...
"Erm, we are going on a tour in two weeks..." Jag såg ner i golvet.
"In two weeks? When were you going to tell me that? The day before you leave?", sa hon argt och torkade bort en tår från ena kinden.
"No, I were going to tell you! I just..."
"Just what, Harry?" Hon gick in i sovrummet och smällde i dörren.
"What's going on?", hörde jag Tina fråga oroligt.
"I'm sorry", sa Zayn tyst.
"It's okey. I should have told her before. I'll be right back." Jag gick mot sovrummet och öppnade försiktigt dörren. Denize satt tyst på sängen och försökte torka bort sina tårar, och Tina satt bredvid och masserade hennes rygg. Jag gick fram till Denize och satte mig på huk på golvet.
"Denize, I promise. I were going to tell you. It's just... You were so happy, and there's always so much drama in our way. I just wanted you to feel free and happy for once. Not just over a day. I thought you couldn't take it right now. But I really were going to tell you. Please don't cry, baby." Jag tog hennes fria hand i båda mina och försökte få ögonkontakt med henne.
"I love you, you know. And I wish I could take you with me, but I can't. Life is not that fair..."
"For how long will you be gone?", frågade Denize sorgset och tittade upp.
"...6 months." Jag svalde ljudligt. 
"6 months?", viskade hon.
"Yeah, I know, it sucks. But you can come and visit me, baby. Just please don't cry." Jag kände hur tårar började rinna ner för mina egna kinder. 
"I'm going to miss you so much." Hon slängde sig runt mina armar, och jag kramade om henne hårt.
"I will miss you too", snörvlade jag.

Here you go! 
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. :)
Kram // Vendela

Chapter 31 - "Surprise!"

Previously on Simple Thing Called Love:
I förra kapitlet var Denize & Harry hemma hos Niall. Denize visade sin dolda talang som var att spela gitarr och sjunga, och Harry & Niall blev helt klart överrumplade. Denize fick också reda på att kommande fredag skulle det vara en överraskningsfest för Emma som skulle fylla 21. Dags att dra ner på stan kanske? När Denize sedan hade somnat på soffan så frågade Niall om Harry berättat att dom ska på turné om tre veckor, men han hade ju förstås inte gjort det... När och hur ska Harry berätta för henne? Här är kapitel 31!

Jag satt i vardagsrummet och slog in presenterna Emma skulle få av mig & Harry medans Harry stod i duschen. Så fort han var klar och påklädd så skulle vi åka hem till Cordelia & Owen, - Emmas föräldrar, och börja fixa i ordning inför kvällens grillfest!
"BABY BABY BABY OOOH
LIKE BABY BABY BABY NOOO
LIKE BABY BABY BABY OOOH 
I THOUGHT.."
"Harry, shut up and stop screaming. You'll wake our neighbours!"
"I KNOW YOU LOVE ME!", skrek Harry tillbaka.
Jag flinade och skakade på huvudet. 
Jag vände och vred mig i sängen och insåg snart att jag inte skulle kunna somna om. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade på klockan som satt ovanför sovrumsdörren. 13:01. Oj, hade jag sovit så länge? Jag satte mig upp i sängen och vilade huvudet i knäna. Vänta! Vad var det för dag idag?... Min födelsedag!
Men varför hade inte Louis väckt mig? Jag drog åt mig mobilen som låg på nattduksbordet. Inte ett enda grattis-sms... Hade alla glömt bort min födelsedag? Eller brydde dom sig bara inte? Jag reste mig ur sängen och drog på mig en t-shirt, en skjorta och ett par jeans. Sedan tog jag upp min stora nalle som, jag hade fått av pappa för länge sedan, och kramade om den.
Det var första gången jag någonsin hade varit med om att någon glömt bort min födelsedag, och det kändes hemskt. Mina föräldrar borde väl ändå komma ihåg? Och tänk om Louis bara inte brydde sig? Han kanske ville göra slut... Han hade ju inte pratat om min födelsedag alls? Louis var min första riktiga pojkvän, och jag ville absolut inte förlora honom. Jag drabbades av panikångest och satte mig ner på golvet och tog tre djupa andetag.
"Come on, Emma", viskade jag för mig själv. "Ofcourse they haven't forgot... They just didn't want to wake you up..." Jag försökte låta övertygande för att peppa mig själv, men det gick inte så bra. Jag reste mig upp igen och slängde nallen på sängen, sedan gick jag ut ur sovrummet. Louis låg på soffan och läste tidningen.
"Goodmorning sweetie." Han log.
"Goodmorning", sa jag och nickade kort. Louis flyttade blicken till tidningen igen och fortsatte läsa. Han sa inget om min födelsedag. Hade han glömt? Jag gick ut i köket och gjorde mig lite frukost. När jag sedan skulle äta så fick jag inte ner något. Det här var den sämsta födelsedagen någonsin. Eller hade jag tagit fel på dagen? Nej, det var fredag idag. Det var rätt datum. Jag skakade på huvudet igen och försökte få i mig lite juice.
"Emma, we need to go foodshopping. I saw there's no cereals, milk or yoghurt left", sa Louis ifrån vardagsrummet.
"Uhm, okey..." Handla mat? På sin födelsedag? Kul. Verkligen.
 
Vi hoppade in i bilen, och Louis gasade på och körde iväg. Men jag insåg snart att vi hade kört förbi mataffären.
"Louis, where are we going? You passed the grocery store a long time ago..."
"Uh, yeah... I know... Uh, we're going to another grocery store. A bigger one!"
"Oh, okeeey... Wich one?" Jag kollade fundersamt på honom. Varför kunde vi inte åka till den vanliga affären?
Nu var vi i utkanten av London...
 
"What are we doing here?", frågade jag och kollade förvånat på Louis.
"I thought you'd like to visit your parents." Han log, men det var något han försökte dölja.
Ändå nickade jag och började gå mot mammas & pappas lilla hus. Jag plingade på, men ingen öppnade.
"Louis, they're not even home." Jag hörde hur besviken jag lät.
"Maybe they're just in the bathroom or something. Did you try to open the door?"
Jag skakade på huvudet och drog försiktigt ner handtaget...
"SURPRISE!", skrek alla glatt och gav mig en gruppkram. 
"You thought we forgot, huh? Didn't you?", sa pappa och pussade mig på kinden.
"Uhm, yeah..."
"I would never forget", sa Louis och kramade om mig. "Congratulations, my love." Han kysste mig. 
"Thank you", sa jag och log brett. Jag drogs in i vardagsrummet och överöstes med presenter.
"I'm hungry, is the dinner ready?" Niall kollade på pappa och Harry.
"Almost", sa Harry och nickade.
Jag fortsatte öppna alla paket och kramade om allihop.
"Let's go out and get some food", sa Denize och tog min hand.
"Go out?", frågade jag förvirrat. När vi kom ut på altanen på baksidan av trädgården så fylldes mina ögon med tårar. Det var så fint! Det hade börjat mörkna ute, men altanen var upplyst med ljusslingor i lila och rosa. På det jättefint dukade bordet stod det levande ljus, och rosa små stenar som påminde om någon sorts kristall låg utspritt bland ljusen.
"Have you guys done all this... Just for me?"
"Ofcourse we did", sa mamma.
"Yeah, you deserve the best", tillade Louis och omfamnade mig bakifrån.
"I love you all", viskade jag.
"We love you too", sa Danielle och log brett.
Louis drog ut en stol åt mig så jag kunde sätta mig ner, sedan satte han sig på min vänstra sida, och Denize på min högra. Pappa började servera mig, och serverade sedan resten av gästerna. Alla mina finaste vänner var här, och den här födelsedagen kunde bara inte bli bättre.

Here you go, guurls!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik. Mwihi. c:
Det kommer nog upp minst ett kapitel till idag, så stay tuned!
 
OCH GLÖM INTE ATT STÄLLA UPP I KARAKTÄRSTÄVLINGEN. :)
Kram // Vendela

Chapter 30 - When Are You Going To Tell Her?

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize berättade för världen om sin bakgrund och tiden med Josh, och hade med sig Harry, Cat & Tina som stöd. Det blev många tårar och känslomässigt kaos i rummet. Men nu när alla vet, kommer Denize då äntligen bli lämnad ifred? Kommer hon få slippa svara på tjatiga frågor om Josh och misshandeln? Vi får väl se. Här är kapitel 30!


"Do you feel better now?", frågade Niall när jag & Harry kom in i hans hall.
"Yeah, I really do. I'm glad that I told everyone about Josh yesterday, even though it was hard." Jag log snett mot honom.
"Okey, I'm happy to hear that. I mean, that you feel better. By the way, are you hungry?" Han kollade frågandes på oss.
"No thank you. I just had breakfast."
"Yeah, me too", sa Harry.
"Alright, but I'll go and do me a sandwich." Han gick ut i köket, och Harry släntrade efter.
Jag gick in i vardagsrummet, och min blick fastnade direkt vid Niall's alla gitarrer. Gitarr hade alltid varit mitt favoritinstrument, dock hade jag inte spelat på jättelänge så jag var nog inte så jättebra nu... Jag gick fram och pillade försiktigt på dom, och bestämde mig sedan för att testa den svarta.
Jag satte mig i soffan och kollade att den var stämd. Sedan började jag försiktigt med några ackord. D, A, E, Em, G... Jag funderade på vad jag skulle spela, och bestämde mig för låten She Will Be Loved, av MAROON 5. - Ett av mina favoritband! Jag började sjunga med tyst:
"Beauty queen of only eighteen
she had some trouble with her self.
He was always there to help her
She always belonged to someone else..."
 
Harry & Niall kom skyndandes ut från köket.
"Oh my god, Denize. I didn't know that you could sing and play guitar", sa Niall och höjde på ögonbrynen.
"Yeah, Denize you're great!"
"Thank you." Jag log generat. "But I'm not that good. Not anymore. I haven't played guitar since... I don't know when? ...Since Josh broke my guitar."  Jag kliade mig lite lätt i pannan och tittade upp på Harry & Niall.
"He did what?", sa Niall förvånat och satte sig bredvid mig. "Why did he do that?"
"We argued. As always." Jag skakade på huvudet och suckade. 
"Why don't you join the x-factor or something?"
"No", sa jag och flinade. "I like to just have it as a hobby. And I like my job, so." Jag ryckte på axlarna.
Niall nickade långsamt.
"You realize that from now on you'll have to sing for me when we're going to sleep, huh?" Harry log snett mot mig och lyfte på ögonbrynen.
"Not a chance", skrattade jag. "You weren't supposed to hear this, haha."
"But why not? You're awesome. Come on, sing again!"
"No."
"Yeah, come on Denize", instämde Niall.
"No", sa jag ännu en gång, men denna gång generat.
"But, uhm... What if we sing with you?"
Jag övervägde det lite, men gick sedan med på det. "Okey."
Niall hämtade en annan gitarr och backade upp mig i låten, och sedan fortsatte vi där jag hade slutat:
"I drove for miles and miles
And wound up at your door
I've had you so many times but somehow
I want more...
 
I don't mind spending everyday
Out on your corner in the pouring rain
Look for the girl with the broken smile
Ask her if she wants to stay a while
And she will be loved
Yeah, she will be loved..."

"By the way, I forgot to tell you. On friday, we're having a surprise party for Emma. She turns 21", sa Niall och log mot mig och Harry.
"Cool", sa jag och nickade. Då var det nog dags för mig att dra ut på en liten shoppingrunda och fixa en present...?
Denize låg och sov på soffan hemma hos Niall, och vi satt och pratade lågt framför teven. 
"So, when are you going to tell her?" Niall bet på en nagel.
"Huh?", sa jag och flyttade förvirrat blicken från teven till Niall.
"When are you going to tell her?"
"Tell her what?"
"About the tour, Harry."
"Oh, yeah right. The tour..." Jag funderade lite. "I don't know."
"You need to do it soon. We're leaving in three weeks, you know."
Jag tittade på Denize som låg och sov så fridfullt på soffan med armen kramandes runt en kudde.
"I will tell her. Soon enough. But not yet... Not today." Jag skakade sorgset på huvudet. Egentligen ville jag inte lämna Denize, fast det skulle ändå bli kul med turnén och allt. Men man kan väl inte få allt det bra på samma gång? Världen fungerar visst inte så.

Kapitlet kanske blev lite kort... Och tråkigt. Men jag har fett med huvudvärk, och då är det svårt att gå all in, liksom. :3
Enjoy anyway! Och förlåt för att det kom upp så sent, men har varit lite upptagen idag.
Kram // Vendela
 
P.S! Glöm förresten inte att ställa upp i "karaktärs-tävlingen"!

Litet meddelande ang. tävlingen

Hej!
Jag ville bara säga en liten sak angående karaktärstävlingen! Jag kom att tänka på att alla kanske inte använder sin mejl...? Om ni inte har någon mejl men vill vara med i tävlingen så kan ni kommentera detta inlägg, eller tävlingsinlägget och svara på frågorna jag ställer i videon. Jag vill ju att alla ska få en chans att vara med och tävla, haha. :)

Men ni som har skickat ett mejl ert bidrag till mig, ni behöver ju inte skriva det igen på bloggen, för jag har era ansökningar i tryggt förvar. Höhö. c;

Kram // Vendela

Chapter 29 - Hurt

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize's familj tog flyget hem, och hon & Harry vinkade av dom. Lite senare samma dag sa hon att hon bestämt sig för att berätta för världen om Josh och sin bakgrund. Harry. Tina & Cat följde med som stöd, fast Harry fick vänta backstage eftersom han inte ville sno uppmärksamheten från henne. När Denize, Tina & Cat kom ut på scenen möttes dom av hundratals nyfikna blickar... Kunde dom ana vilken hemsk historia dom skulle få höra? 
Kommer Denize nu äntligen bli lämnad ifred? Vi får se! Här är kapitel 29.

 
 
Jag pillade nervöst på min skjorta och visste inte vart jag skulle fästa blicken. Alla väntade spänt på att jag skulle börja, men jag kunde inte koncentrera mig. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig pratat inför såhär många människor förut. Cat la sin hand ovanpå min som trummade nervöst på mina jeans, och gav mig sedan en orolig blick. Jag flyttade blicken från mitt knä till publiken, och såg att alla nu tittade otåligt på mig. Med en långsam nickning började jag:
"Before I start, I just want to tell you that I'm not here for getting attention or something. I just want to share my story, and the paparazzi to leave me alone and stop asking me about my past & Josh." Jag harklade mig lite. "So, I'm sure many of you have already heard about it, but I'm going to tell you the whole story. And I'll start from the beginning..." Jag började gå bakåt i minnet. "I've lived in London in like... A year. And I met Josh just a few weeks later after I moved over here, from Sweden. I sat and played guitar in the park, and he heard me... We started  to talk, and he was so charming. We became friends, and later on he asked me out for a date. I really liked him, so ofcourse I said yes." Jag log ledset mot alla ungdomar som stod framför mig.
"Everyone used to say that we were the perfect couple, and I thought so too." Alla bilder från olika, fina minnen med Josh seglade förbi i mitt huvud. "But, uhm." Jag kliade mig i pannan. "Like 3 months later, he started to go out with his friends. I didn't see any problem with that, I was hanging out with Tina so..." Jag vände mig mot henne och log snabbt. "But they started to drink. Alot. And I mean like alot alot. Almost everyday, Josh came home and he was drunk. I started to get annoyed, and one day I told him that he needs to stop with the drinking. He got mad, and punched me." Jag såg slaget framför mig och kunde känna av smärtan. Det fick mig att rycka till, och jag drog automatiskt handen mot kinden. Det var blandade ansiktsuttryck i publiken.
"We argued all the time, and it just got worse. He started to drink at home too, and..." Jag kände hur tårarna försökte pressa sig fram genom ögonlocken. "He started beating me. Some days, so much that I couldn't go outside or even make a move."
Jag stod utanför och lyssnade medans Denize pratade, och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.
Det stack i ögonen, och håret på armarna reste sig. Denize fortsatte: "I didn't tell anyone, because I thought this would have an end. There were days when Josh were the guy that I fell in love with, days when he didn't drink at all, and days when he were my prince charming. Also, I didn't tell anyone because I was afraid. I knew what Josh was capable of, so..." 
Jag kollade ut genom den lilla glasdörren och såg att Denize försökte torka bort tårarna, men det kom bara fler. Jag ville så gärna gå in och bara krama om henne, men jag ville inte störa. Det hon hade att säga var viktigt, så jag ville inte sno uppmärksamheten från henne. Jag vände blicken mot publiken, och såg att alla stod som förstenade. 
"Like two months ago, or something, me and Tina went to a 1D-concert, and a week after that I met Harry in person for the first time." Hon log, och jag kände hur värmen spred sig inom mig. "We started to talk and became friends very fast, and we hang out almost everyday. I kept it as a secret, and said that I was hanging out with Tina, because I knew that Josh would be pissed if I said the truth. But I guess, I'm not that good at lying."
"One day, I texted with Harry, and Josh took my phone and saw Harry's name... He yelled at me, and said that I wasn't allowed to see Harry again. I didn't listen, and he hitted me. But then, Harry came..." Tårarna droppade ner i knät så jag fick mörka fläckar på jeansen. Cat och Tina såg också väldigt ledsna ut och masserade min rygg medans jag pratade. Jag fortsatte att berätta om hur jag fick ljuga för Harry om att jag hatade honom och inte ville träffa honom igen, fighten mellan Josh & Harry, och hur Harry sedan tog hand om mig. Sedan avslutade jag: "There's many things I've learned from this. Like, if you're being abused by anyone, - a family member, a friend, your boyfriend... Tell someone. You can't go trough that alone. You need help, and it needs to stop. Being abused is not to joke about. I have scars... Both on the inside, and the outside." Jag tog av mig skjortan och drog ner min t-shirt på ena sidan för att visa mitt ärr som satt på axeln. Alla hämtade andan, och började fälla tårar. "I have terrible memories and nightmares, and..." Meningen dog ut. Jag bytte blickar med alla tjejer i dom främre raderna, och fastnade vid en tjej som satt längst ut i högra kanten. Hennes mascara rann längs med hennes kinder och ögonen var rödsprängda. Jag kunde inte låta bli att fundera på om det var för att min historia gjorde henne ledsen, eller för att hon faktiskt förstod... Kanske hade hon till och med varit med om samma sak?
"So, uhm..." Min röst lät hes. "Thank you for letting me share my story with you. And please, promise me that if you're being abused... Tell someone. I didn't, but I was lucky, cuz Harry saw it. But everyone can't see that, even if I wish they could, something is wrong. You need to show them." Jag tog ett djupt andetag. "And once again: Thank you."
Alla tjejer började applådera, fast jag visste inte åt vad, samtidigt som många av dom grät. Jag hade blandade känslor inom mig. En del av mig var glad och lättad över att jag hade delat med mig av min berättelse, men en annan del gnagde i mig och försökte få mig att skrika för att det gjorde så ont. Alla minnen som surrade kring Josh skrapade i mitt minne, och smällarna från förr kändes igen.
"Can I get a hug?", sa en tjej som stod längst fram.
"Sure", sa jag och torkade bort ännu en tår. 
"Me too?", frågade en annan, och det slutade med att nästan allihop stod på ett led och ville ha en kram. När jag sedan kom ut så omfamnades jag av en färdiggråten Harry...

Woopsie! Kapitlet blev kanske lite långt... :s
Men men. Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik.
Kram // Vendela

KaraktärsTävling inför kommande novell!

Här är beskrivningen för hur du ska gå till väga!
 

Mitt exempel:

Hejhopp!
Det här är då min ansökan/mitt "tävlings-bidrag" om att bli huvudkaraktär i kommande novell. Här är lite random fakta om mig!:

Mitt namn är Vendela, men mina vänner kallar mig Vendi.  Jag har brun-brons-guldigt hår som lyser rött i solen, gröna ögon  (fast dom skiftar mellan grå & bruna ibland...), och är 1,60cm lång. Mina intressen är att shoppa, vara med kompisar, läsa, skriva, sjunga, teater, laga mat, baka, fotografera, m.m. På fritiden går jag i teater, musikal (sång, dans & teater i ett) & tar sånglektioner. Jag springer också 2 gånger i veckan och kör zumba, då jag inte är ett dugg intresserad av sport. Jag älskar att ha på mig shorts eller mjukisbyxor, för jag är inte så jätteförtjust i klänningar även om jag äger en hel del. Absoluta favoritfärgen är blå, och då menar jag alla sorters blå, men jag gillar även ljuslila och limegrön. Som person är jag väl ganska öppen. Jag anförtror mig lätt åt folk,
försöker hålla mig vän med alla, osv. Men samtidigt tror jag att alla ser på mig som ganska "instängd" eller vad jag ska säga, för jag är typ jämt inne i mina egna tankar och mitt dagdrömmande. När jag blir arg kan jag dock aldrig kontrollera min ilska så jag börjar alltid gråta istället. Uhuh. På tal om nåt helt annat så är jag rädd för clowner, tandläkare, hästar, sniglar och offentliga toaletter. Varsågod & skratta! Nejmen. .__.
För övrigt, så är jag klumpig, men annars har jag väl inget mer att tillägga.
Eller jo förresten, jag vill ha Louis. :3

Håller tummarna för att det blir jag. Iiip!
Kram // Vendela


Som sagt så skrev jag rätt kort, fast det går ju också bra. Men ju fler detaljer, desto bättre, så ni får mer än gärna skriva långt! ;) Sen anser ni ju också själva vad ni vill ta med och inte, och som jag sa i videon så är det inte meningen att ni ska dela med er av era mörkaste hemligheter, utan bara berätta om er själva. Och sen får ni ju också välja att se ut som en viss kändis om ni vill, vilket jag också nämnde i videon. Men det är absolut inget måste! 

Deadlinen är på LÖRDAG, KLOCKAN 17:30! 
Då väljer jag ut huvudpersonen och dom två extrakaraktärerna. Dock kommer jag inte svara på era mejl (inte ens "vinnarnas") förrän Simple Thing Called Love nästan är slut. Då kommer jag också avslöja på bloggen vilken som vann! :)

By the way, ~ GOOD LUCK, AND MAY THE ODDS BE EVER IN YOUR FAVOR! ~

Å förresten, jag glömde säga: Ta helst inte Harry, för nu har jag ju skrivit min första novell med honom, så jag vill gärna testa på någon annan nu haha. Men det här betyder inte att jag kommer sluta skriva om Harry för gott, men ni fattar. ;3


Chapter 28 - Saying Goodbye

Previously on Simple Thing Called Love:
I förra kapitlet fick ni läsa om hur Louis och Emma firade sin två-månaders-dag tillsammans. Riktigt romantiskt, huh? ;) Men hur ska det gå för Denize? Ska hon berätta om Josh inför pressen, eller inte? Om hon gör det, - kommer hon äntligen bli lämnad ifred då?... Vi får se. Här är kapitel 28!


Den här veckan hade gått alldeles för fort. Nu var det sista kvällen min familj skulle vara hos mig och Harry. Vi satt i soffan, bänkade framför filmen The Descendants med George Clooney, och käkade godis, jordgubbar och bananer doppade i smält choklad.

Jag flyttade blicken från teven till Noah som satt inklämd mellan mig och Harry. Det var så kul att se att dom kommit varandra så nära. Noah blev sällan accepterad av andra killar, men Harry var som en ny kompis. Jag visste egentligen inte varför han inte blev accepterad i skolan. I mina ögon var han felfri! Men barn idag är annorlunda mot hur min generation var.
Noah märkte att jag tittade på honom och vände sig mot mig. "Vad?"
"Nej, det är inget. Jag bara tittar." Jag log varmt, och han nickade och vände sig sedan mot teven igen. Jag skakade på huvudet och gjorde detsamma.

(Nästa dag...)
"Jag kommer sakna er", sa jag och kramade om mamma. Just nu befann vi oss på Heathrow airport.
"Vi kommer sakna dig också, hjärtat", sa mamma och snyftade. Hon kramade om mig ännu hårdare och pussade mig på kinden.
"Gråt inte, snälla mamma." Jag kände hur en klump bildades i magen. Jag blev alltid så ledsen när jag såg andra vara ledsna. "Vi ses snart igen. Ni kan komma och hälsa på när ni vill, och nån gång framöver kanske jag kommer hem till Sverige och hälsar på", försökte jag trösta.
"Mm", mumlade mamma, knappt hörbart i mitt öra. Sedan släppte hon taget och ändrade om med handväskan som var påväg att ramla ner från axeln. Medans Harry kramade mina föräldrar hejdå så gick jag fram till Noah.
"Låt inte grabbarna i skolan köra med dig. Du är en Huxley. Du är stark. Kom ihåg det." Jag kramade om honom och kände hur tårarna försökte tränga fram, men jag höll tillbaka dom. Inför Noah skulle jag vara stark. Jag älskade min lillebror mer än något eller någon annan på denna jord. Vi hade ett speciellt band mellan oss. Han var inte bara min bror, utan också en av mina bästa vänner. Vi bråkade nästan aldrig, men när vi väl gjorde det kunde vi bara vara osams i några minuter, för i nästa sekund ville vi umgås igen.
Han nickade och sträckte ut armarna. Jag var inte så mycket längre än Noah, men han var fjäderlätt så jag kunde lyfta upp honom utan problem. Jag kramade om honom i lyftet och hörde hur han snyftade till.
"Jag älskar dig", viskade han sedan.
"Jag älskar dig också, Noah. Jag älskar dig också...", mumlade jag. "Men nu ska vi inte vara ledsna!" Jag snurrade runt ett varv med Noah och satte sedan ner honom på marken. "Ta hand om dig. Vi ses." Jag svepte in honom i ännu en kram. Sedan tittade jag på när mamma, pappa & Noah började gå mot kontrollen. Noah vände sig sedan om en sista gång, och jag vinkade glatt mot honom. 

"I've been thinking", sa jag när Harry och jag satt i bilen på väg hem från flygplatsen.
"Okey, and erm... What have you been thinking of, then?"
"I'm going to tell everyone. About Josh."
"Are you sure that's what you want?" Harry flyttade blicken snabbt från vägen till mig, och sedan tillbaka till vägen igen.
"Yes. Yes, I'm sure."
"Okey, but when? And where?"
"I don't know. As soon as possible, I guess."
"Do you want to do it on the radio, in an interview or just... On the street?"
"That doesn't matter. I just want the world to know, and the paparazzi to leave me alone." Jag kollade ut genom bilrutan.
"What would you say about a radio interview then?"
"I would say... Good." Jag nickade kort.

Idag var dagen med stort D. Denize skulle berätta för världen om sin bakgrund och allt kring Josh. Hon hade valt att ta med sig mig, sin arbetskamrat och väninna Catherine, och så Harry förstås. Jag och Catherine skulle sitta inne på den lilla scenen med Denize, och Harry skulle vänta "backstage". Denize stod nu lutad mot väggen och andades högt och långsamt.

"Are you ready?", frågade Catherine och la handen på hennes högra axel.
"Yes, I am." Hon nickade häftigt och började långsamt gå mot dörren som ledde in till den lilla scenen. Dörren stod på glänt, och jag kunde se att det stod hundratals tonåringar i olika åldrar där ute som väntade på att få höra Denize's historia.
"Good luck, my love", viskade Harry och kysste hennes panna innan hon gick ut på scenen och alla började skrika, vissla och tjoa hejvillt. Mitt på scenen stod tre pallar, och ett stativ med en mikrofon. På stativet hängde också ett par hörlurar som Denize hängde runt sin hals istället.
Jag satte mig till vänster om Denize, och Catherine på hennes högersida. Det blev tyst och vi möttes av allas nyfikna blickar...

Här är kapitel 28! 
Skriv gärna vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Videon om karaktärstävlingen kommer upp senare ikväll. Ska också börja jobba på nästa kapitel då, så vi får se om det också kommer upp idag. ;)
Kram // Vendela

Ang. Karaktärstävlingen

Hej kära readerz! Nu är det viktigt att ni kommer med era åsikter!
 
Jag ska ju som sagt börja jobba med videon inför karaktärstävlingen idag, och då undrar jag om ni vill att jag (när ni sedan mejlet mig framöver) ska välja ut 1 huvudperson, och 1-2 extra-karaktärer? Dessa "extra-karaktärer" kommer man dock inte få läsa om ur deras perspektiv, men dom kommer spela viktiga roller, kanske för huvudpersonen? Kanske för pojkarna? Det bestämmer ju dock jag beroende på vilken story jag väljer av dom jag förberett lite.

Om ni säger JA, så betyder ju det att ni har större chans att på något vis komma med i novellen, och säger ni NEJ för att ni tycker det blir för rörigt, osv. Ja, då är det ju ett nej? ;)

Jag vill ju liksom att novellen ska bli så bra som möjligt för ERAN skull, och därför måste ni få ha en fot med i spelet, om ni förstår vad jag menar.
Så lämna nu er åsikt. JA eller NEJ.
Rösten det blir flest av avgör. ^^

Kram // Vendela

Chapter 27 - Beautiful

Previously on Simple Thing Called Love:
Harry, Denize & hennes familj spenderade den första dagen tillsammans i bowlinghallen, och dom hade riktigt trevligt. Dock när dom kom ut så blev dom överfallna av paparazzis, och det var ju mindre kul. När dom kom tillbaka till lägenheten så rådfrågade Denize sin mamma om vad hon skulle göra. Berätta för pressen om Josh? Eller inte? Hur ska det gå? Vi får väl se... Här är kapitel 27!


Mobilen började vibbrera. Jag fiskade upp den ur fickan och läste "Harry" på displayen.
"Hazza!", skrek jag glatt.
"Hey BooBear!", skrattade Harry i luren.
"So, what's up?"
"Nothing special. Denize & her mom went shopping, so... Uhm, do you wanna hang out?"
"I'm sorry, Haz. I can't." Jag skakade på huvudet men kom på att Harry inte kunde se det genom telefonen. "Me and Emma are going to celebrate our two months-relationship."
"Oh, yeah right. Sorry, I forgot. Congratulations for two months, haha." 
"Thanks bro."
"I love you, man. Erm, have a great day!"
"You too. Love you!"
Jag la på och la ner mobilen i fickan igen.

Klockan var strax efter fem, och jag höll på att fixa håret. Emma kom ut ur sovrummet och snurrade runt några varv i sin nya långklänning.
"What do you think?"
Jag granskade henne från topp till tå. Hon hade fixat änglalockar i håret som gick en bit nedanför hennes axlar. Dom blåa ögonen lyste, och den ljusrosa långklänningen framhävde hennes kurvor perfekt.
"You look stunning!", utbrast jag.
"Thank you." Hon log brett. "And you too, handsome!"
Jag log generat tillbaka. "Are you ready to go?"
"Yeah, sure."
Vi gick ut i hallen och drog på oss våra skor. Emma tog sina vita converse, då hon inte var så förtjust i högklackat. Jag låste dörren och tog sedan hennes hand. Vi skulle äta middag på en fin restaurang, och sedan skulle jag bjuda henne på London Eye. Det sistnämnda visste hon dock inget om. Hon hade säkerligen åkt London Eye hundratals gånger innan, men vi hade aldrig gjort det tillsammans.

Middagen med Louis hade varit underbar, och vi hade varit på min favoritrestaurang. Jag hade ätit grillad kyckling med klyftpotatis, och Louis hade tagit något kött. Vi hade pratat, skrattat och haft väldigt trevligt. Det var sällan jag och Louis hade tid att gå ut och äta, på grund av hans jobb och så, så det kändes bättre än bäst att spendera tid ute med honom.
"Let's go for a walk, mon ami."
Jag började fnittra för att han blandade in franska i det hela. Det fanns inget jag älskade mer än att lyssna på Louis när han pratade franska. 
Han la armen runt mina axlar och vi började gå mot Big Ben.
Solen höll på att gå ner, så himlen var en blandning av lila, rosa och orange.

"London is so beautiful at night", mumlade jag. 
"Yeah. But not as beautiful as you."
Jag fnittrade igen. Han var så romantisk!
Louis började plötsligt styra mig mot London Eye.
"What are we doing here?" Jag kollade förundrat på honom.
"We'll go with the London Eye", sa han och log.
"Are you kidding me? It's like 100m up there!" Jag pekade på den lilla kupén högst upp. Hade jag glömt nämna att jag är höjdrädd när det kommer till saker som går långsamt? Visst, berg-och-dalbanor klarar jag av. Men London Eye? Nej aldrig!
"You'll be fine. And you're gonna love it, I promise!" Han tog min hand och drog med mig dit. Vi klev in i kupén som var längst ned, och det var inte så många som kände för att åka idag, så vi fick den för oss själva.
Den började sakta röra sig uppåt, men jag vinglade till ändå.
"Look", sa Louis och gick närmare glasrutan. Jag stog tveksamt kvar i mitten och visste inte om jag skulle våga röra mig alls.
"Come on, this one is safe. You wont die because of this beautiful veiw." Han skrattade, och jag flinade lite jag också. Åh, varför var jag så fånig? Han hade säkert rätt. Jag gick fram till honom och ställde mig tätt intill. Ungefär 10 minuter senare hade solen gått ner helt, och det var mörkt på himlen. Men London var då inte kolsvart, utan lystes upp av alla neonskyltar, gatlampor och annat mysigt. Ytterligare 5 minuter gick, och nu var vi högst uppe! Mina knän skakade och jag bet mig nervöst i läppen. Louis kollade på sin klocka på vänsterarmen och räknade ner: "Three... Two... One", och plötsligt lystes himlen upp av fyverkerier i alla möjliga färger. Det small högt, men det var så vackert att jag inte brydde mig, trots att jag inte gillade allt för höga ljud.
"Oh my god! Is there anything else we're celebrating today?" Vanligtvis brukade det bara vara fyverkerier på nyår, men jag kunde inte komma på att det var någon speciell högtid idag?
"No, I fixed this. Just for you, my love." Han lyfte upp sin högra hand och smekte min kind. Sedan böjde han sig fram och kysste mig.

Here you go, guuurls! Detta kapitel var önskat av Isabell, som då äger karaktären "Emma". Ni kommer få höra mer om Denize i morgondagens kapitel, och då lovar jag att jag ska liva upp spänningen lite... c;
Ska förresten börja fixa i ordning med karaktärs-tävlings-videon imorgon. Ser fram emot det!
Glöm förresten inte att kommentera vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
Kram // Vendela

0% uppdatering ikväll :c

Hey loves!

Jag är ledsen, men jag hinner tyvärr inte fixa något kapitel till ikväll. Lite saker kom i mellan. :s
Men jag lovar på heder och samvete, svär på min mammas (och mitt!) liv att jag lägger upp ett kapitel imorgon kväll! Ska nämligen åka till Linköping och gå på stan med en kompis under dagen imorgon, så är inte hemma förrän på kvällen, men då jävlar! ;D
Ska fundera över exakt vad som ska hända i nästa kapitel nu ikväll och imorgon under dagen, så kapitlet går fortare att skriva sen. Vill ju att det ska bli så bra som möjligt för er skull!



På onsdag kommer dock uppdateringen bli som vanligt igen, så då får ni nog två kapitel, haha. :)
Men än en gång, förlåt! Hoppas ni orkar vänta. :s
Kram // Vendela

Chapter 26 - Follow Your Heart

Previously on Simple Thing Called Love:
När Denize vaknade så var Harry på gott humör! Han hade fixat en överraskning åt henne... Nämligen fixat så hennes familj kunde komma på besök! Denize blev jätteglad, och gjorde sig i ordning så dom kunde åka och möta hennes familj på flygplatsen! Där blev det sedan kramkalas! ...Men kommer Denize's föräldrar klara av att ständigt bli jagade av paparazzis så fort dom vill tillbringa tid med sin dotter? Vi får väl se! Här är kapitel 26!


Vi hade lastat av bagaget och burit in allt i lägenheten. Sedan hade Harry och jag fixat middag medans dom andra såg sig omkring. Nu var vi påväg till bowlinghallen!
Vi hade bowlinghallen för oss själva, för Harry hade hyrt den så vi skulle slippa alla fans och paparazzis, och istället kunna lära känna varandra.
Jag, Harry & Noah delade på bana 3, och mamma & pappa hade bana 4.
"Take a picture of me!", sa Harry och log brett med två bowlingklot i handen.
"Alright!" Jag skrattade och tog upp mobilen ur fickan.
"Is this one OK?", frågade jag och visade bilden på skärmen för honom.

"Sure! It's great." Han pussade mig på kinden.
"Okey, let's do this! Noah, vill du börja?"
Han nickade blygt och tog sitt röda bowlingklot. Sedan svingade han det fram och tillbaka och kastade ut det på banan. Han fick nästan ner alla på en gång!
"Bra Noah!" Jag applåderade, och Harry gjorde detsamma. Noah log generat och tog sedan sitt klot som hade kommit upp igen för att ha ner dom sista konerna. Sedan var det min tur, men jag hade ingen tur alls. Mitt klot åkte ner på sidan, och jag kollade besviket på när klotet försvann.
"Oh, it's okey... I'm sure that Noah can teach you how to do it", sa Harry och blinkade mot Noah. Han tog ett av sina gröna klot och gick fram till kanten av banan. Sedan siktade han och kastade iväg det. Full träff!
"Impressive!", sa pappa som hade stått och kollat på när Harry körde.
"Thank you, sir." Harry log brett.

Vi hade bowlat i över en timme, och nu var vi alla trötta och ville hem och bara ta det lugnt. Jag hade haft jättetrevligt, och Denize's familj var riktigt härlig! Vi gick ut genom bakdörren, men bländades då av massa kamerablixtar.
"Oh no, not again", mumlade jag och vände mig mot Denize. Hon mumlade något ohörbart till sin mamma och kollade samtidigt oroligt på mig. Jag nickade och sträckte fram min hand mot Noah, och han tog den. Vi försökte också ignorera alla frågor vi fick, men paparazzin gav inte upp för det.
"Are you Denize's little brother? What do you think about Josh? Did you ever meet him?", frågade en man med basker på huvudet hetsigt.
"Come on, he's just a kid! Leave him alone", sa jag irriterat åt mannen, men han brydde sig inte. Jag drog till mig Noah och vi skyndade iväg mot bilen. Till slut kom alla in oskadda. Jag gasade på och körde iväg i full fart från folkmassan.
"I'm sorry", sa jag högt och kollade allvarligt i backspegeln.
"It's okey. You couldn't know they were out there, my son", sa Mr.Huxley.
Jag nickade kort och vände blicken mot vägen igen. Denize tog min hand och tryckte den som i en varm kram. Jag flätade samman våra fingrar, och behöll hennes hand ända tills vi var framme.

"Vad ska jag göra?", suckade jag och satte mig bredvid mamma i soffan. Harry gjorde någon slags efterrätt, pappa låg och sov, och Noah såg på teve.
"Borde jag berätta?"
"Är det verkligen vad du vill?", sa mamma och bet oroligt på sin nagel.
"Jag vet inte, men har jag något val? Annars kanske dom aldrig lämnar mig ifred?"
"Jag vill bara inte att du ska känna dig tvingad till att göra något du inte vill, men jag är tyvärr rädd att du har rätt." Hon tog min hand.
"Vad skulle du ha gjort?", sa jag uppgivet.
"Jag skulle följt mitt hjärta."
"Mamma, sluta låta så dramatisk. Jag är seriös! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?"
"Jag är seriös, gumman. Ibland måste man sluta tänka, och bara följa sitt hjärta. Än sen om man går fel, det betyder inte att man måste backa, utan bara fortsätta gå och svänga vid nästa korsning."
Jag funderade på det hon hade sagt. Menade hon att jag skulle berätta om Josh, och om paparazzin sedan fortsatte förfölja mig... Vart skulle jag då ta vägen?
"Sluta tänka så mycket, bara gå på känslan. Man ser på dig när du är nervös, och det är säkert därför paparazzin inte lämnar dig ifred. Dom vill att du ska känna dig osäker i vardagen, men det här är ditt liv. Låt inte några idioter få förstöra det för dig."
Jag lutade huvudet mot hennes axel.
"Tack."
"Jag finns här för dig, vet du. Och om du vill berätta för allmänheten, så står jag mer än gärna vid din sida."
"Det vore nog ingen bra idé. Du skulle bara börja gråta, mamma."
"Jo, det förstås."
Jag flinade och skakade på huvudet. Åh vad jag älskade min galna familj...

Grrr, datorn hängde sig när jag hade skrivit hela kapitlet, så det sparades inte, vilket resulterade i att jag fick skriva om allt. .__.
Men men, nu måste jag gå och packa, för jag ska sova hos min bästis inatt. Det betyder att det inte blir någon mer uppdatering idag, men imorgon när jag kommit hem (och varit ute och sprungit) så ska jag börja jobba på nästa kapitel.
Kram // Vendela

Svar till Frågestunden

Här är svaren från Frågestunden på Directionery!

Min andra novellblogg:

http://kidrauhlstorys.webblogg.se/

Om ni undrar varför jag klippt så mycket i videon så är det för att jag bytte ämne, svor (.__.) och sa "typ" hela tiden (bad habit!). Så eh ja. Det här är då resultatet. Vet i sjutton vad jag fick för skum dialekt då & då, öh...


Chapter 25 - Happy

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry spenderade eftermiddagen hemma hos Niall, och där var också Louis. Dom käkade lunch och tittade på film, och till slut somnade Denize även där, så Harry fick bära ut henne till bilen. Sedan fick han också bädda ner henne i sängen, och nästa dag när hon vaknade satt Harry & Zayn i soffan och var på glatt humör. 


"Why are you so happy?", frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"Well, I called your father yesterday and... They're coming today!" Harry sken upp i ett ännu större leende.
"What? No way! Are you serious?" Jag slog handen för munnen.
"Yes way!"
Jag skrattade och kramade om honom. Sedan sa jag tyst: "Thank you".
"No problem, babe."
"So, when are they coming?"
Harry kollade på klockan som satt runt hans handled. "We'll pick 'em up at 4."
"Cool!"
Jag hade inte träffat min familj sen innan jag flyttade till London, vilket var väldigt länge sedan nu.
"I'm going to the airport with you, cuz Perrie is coming with a flight at 4 too", sa Zayn och log snett.
Jag nickade glatt. När jag tänkte efter så kom jag på att jag faktiskt aldrig träffat Perrie.
Jag gick ut i köket och fixade frukost, och sedan duschade jag och klädde på mig. Klockan var nu 2, och vi bestämde oss för att dra till flygplatsen redan nu och ta en fika innan min familj och Perrie anlände.

Det var molnigt ute, men trots det ändå rätt varmt. Harry körde med nervevade rutor, och jag kollade drömmande ut genom fönstret medans han & Zayn pratade om golf & bilar, vilket jag inte alls var speciellt intresserad av.
Harry stannade bilen på Heathrows parkering, och vi gick till första bästa café. Jag beställde en mellanstor latte, och Harry & Zayn tog te.
Dom fortsatte prata om helt ointressanta saker, så jag tog upp min iphone och loggade in på twitter istället.

Jag började knappa in en kort liten tweet.
"@Deezys: 'Meeting my family today. So happy :)'"
Jag blev genast retweetad, och fick även en söta svar.

Klockan var nu 5 minuter i 4, och vi stod och väntade på min familj. Planet hade landat, och jag hade mobilen i högsta hugg ifall att mamma skulle ringa. Hon hade inget vidare bra lokalsinne, och pappa hade ju inte heller varit här på ett bra tag, så det var nog säkrast så.

Plötsligt fick jag syn på dom, och dom hade visst fått syn på mig också. Mamma vinkade hejvilt med tårar i ögonen, och Noah kollade förundrat på alla konstiga människor. Här i London fick man lov att sticka ut med klädstil, frisyr och personlighet. Det var dock skildnad där hemma i Sverige. Där var man tvungen att vara som alla andra, eller så blev man behandlad på ett inte lika trevligt sätt.
"Hi, darling", sa pappa och gav mig en tafatt, enarmad kram.
"Hi dad", sa jag och kramade tillbaka. Sedan lät jag mig bli kramad igen, men denna gång av mamma. Hon snörvlade i mitt öra och höll om mig hårt.
"Jag har saknat dig så mycket!"
"Jag har saknat dig också", sa jag och log. Sedan försökte jag släppa mig fri för att krama om Noah.
"Tja Noah."
"Tja!"
"Mom, dad, Noah. This is Harry, my boyfriend", sa jag och pekade stolt på Harry.
"Hello. Nice to meet you", sa han artigt och skakade hand med alla. Vi följde med min familj och hämtade deras väskor, och på vägen såg vi Zayn stå och kramas med Perrie.
"Hey Perrie", sa Harry och log.
"Oh, Hi Harry!" Perrie lät sig avbrytas i kramandet. "And Hi...?"
"Denize." Jag log snett.
"Yeah, right. Sorry, I'm kinda bad when it comes to names... But Hi Denize, nice to meet you." Hon skakade min hand och gav mig ett bländande leende. Hon hade en stark, brittisk accent som klingade väldigt fint i mina öron. Dock var jag tvungen att kila vidare så att mina föräldrar skulle få sina väskor, men jag skulle mer än gärna vilja prata med Perrie igen.

Vi hade stuvat in väskorna i bagaget, och satt nu i bilen påväg hem till våran lägenhet. Mamma & pappa skulle få låna våran dubbelsäng, Noah kunde sova på en madrass på golvet eller i soffan, och vi på andra madrasser i vardagsrummet.
Idag var en såndär dag som kändes helt perfekt! Jag hoppades bara att den kunde förbli så...

Förlåt för mellankapitel-stylen, men sånt måste man tyvärr ha med ibland! Men tro mig, dramat är inte över! Inte på långa vägar...
Kram // Vendela
 

Chapter 24 - You Make Me Smile

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize vaknade av att det bankade på dörren och av ett högljutt tjat om Josh. Hon gick ur sängen och såg nyhetsinslag om sig själv och att Josh satt inne, på alla kanaler dom hade på teven. Pressen stod precis utanför deras lägenhet och ville ta en snack med Denize... Hur hade dom fått reda på allt? Denize såg bara en person framför sig som skulle kunnat orsaka detta... Tina! Dock visade det sig sedan vara Harry som anmält Josh, och då blev Denize mindre arg. Men vad skulle hända nu? Skulle hon någonsin kunna gå ut igen utan att bli överöst med frågor om sitt förflutna som hon bara ville glömma? Skulle ordet "misshandlad" alltid stå tryckt i hennes panna?


"I've seen the news", mumlade Niall när vi kom in, och jag nickade tyst. Han klappade mig på ryggen och följde mig sedan in i vardagsrummet. Det var första gången jag var hos honom. I vardagsrummet stod en hylla med priser, massa saker som hade med One Direction att göra, och även några få bilder på hans släkt och vänner. Han hade också en mysig, röd-brun liten soffa med tillhörande fotöljer, ett soffbord med glasskiva och en stor plattTV. Jag slog mig ner i soffan, och Niall satte sig i fotöljen som stod snett bredvid. 
"I feel sorry for you." Han kollade dystert på mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara satt tyst och tittade på honom. Mina ögon vattnades, men jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag kunde ju inte gråta över det här för evigt?
"You better have some food at home, Niall. I'll fix some lunch", sa Harry och gick in i köket. Louis följde efter Harry ut i köket och var fullt uppe i att prata om om pressen, intervjuer och paparazzis. 
Niall hade tydligen också studerat dom, för nu vände han blicken mot mig igen.
"Are you tired? You can sleep in my bed if you want. I'll wake you up when the lunch is ready."
"No, it's okey. But thanks." Jag log smått. 
Vi satt där en stund och bara kollade runt i rummet, sedan kom Louis tillbaka in i vardagsrummet.
"The lunch is served!" Han bugade, och jag kunde inte låta bli att flina åt honom. Sedan återgick jag till att vara ledsen igen.
"Come on", sa Niall och drog upp mig ur soffan. Jag kände mig inte ett dugg hungrig, och jag var väl inte direkt något trevligt sällskap vid matbordet heller. Trots det gick jag ut i köket ändå.
"Here you go", sa Harry och skyfflade upp en bit pizza.

Jag sträckte fram min tallrik och tog emot en bit.
"Yummy yummy in my tummy", sa Niall och andades in doften från pizzan. "I want two slices!"
Jag skar loss en pytteliten bit pizza och satte den på gaffeln. Sedan stoppade jag den i munnen och tuggade långsamt.
"Didn't you like it?", sa Harry och lyfte på ögonbrynen.
"Yes, ofcourse I do. It's delicious. It's just... I'm not hungry." Jag kollade ner i bordet.
"But you have to eat, Denize." Han försökte få ögonkontakt med mig.
"I know, but..."
"No starving allowed in my flat!", sa Niall och gav mig en låtsassträng blick.
Jag flinade ledset, skakade på huvudet och tryckte i mig en bit till. 
 

Vi satt och såg på min låtsasfru, en komedifilm, för att pigga upp Denize lite. Dock började filmen närma sig sitt slut, och Denize sov nästan. Jag förstod att hon var trött och sliten. Louis hade dragit hem till Emma eftersom klockan var ganska mycket, så nu var det bara jag, Denize & Niall. Denize låg med sitt huvud på en kudde i mitt knä och kisade mot teven. Jag lekte med hennes hår och masserade hennes hårbotten.
"I think she's sleeping", viskade Niall efter en stund.
"Denize?", mumlade jag och böjde mig lite framåt för att se om hon reagerade. Inget svar. Jag nickade och vände mig sedan mot Niall.
"I think it's time for us to go."
"I'll help you with the doors", sa han och kom snabbt på fötter. Jag lyfte upp kudden en bit så jag kunde smita ut, och la sedan försiktigt ner hennes vilande huvud på soffan igen. Niall kom med mina skor och min jacka och höll redan i Denize's grejer. Jag drog på mig skorna, tog jackan i ena armen och lyfte sedan försiktigt upp Denize i famnen.
Niall höll upp dörrarna för oss, och låste sedan upp min bil så jag kunde sätta Denize i framsätet.
"Goodnight Denize", viskade Niall och log snett. Sedan vände han sig mot mig igen.
"Goodnight Harry. See yah!"
"Yeah, goodnight."
Jag hoppade in i bilen och körde hemåt i lugn och ro. Vi var inte förföljda, och det var inte en enda människa ute.
När vi var hemma lyfte jag ur Denize, låste bilen och drog ner handtaget till trapphus-dörren med armbågen. Denize gnydde lite, men blev sedan tyst igen. I lägenheten var det mörkt, då alla lampor var släckta och gardinerna fördragna. Jag tände golvlampan i hallen för att se vart jag gick, och fortsatte sedan in i vardagsrummet och vidare till sovrummet. Sängen var som tur var redan bäddad, så jag behövde bara dra bort täcket och få av Denize kläderna, och sedan kunde jag bädda ner henne. Jag hade inte sett Denize riktigt glad på hela dagen, men nu låg hon och sov fridfullt. 
"Goodnight, gorgeous", viskade jag och kysste hennes panna. Hon log i sömnen, och leendet smittade av sig.
Jag låg i sängen och mornade mig lite. Jag hade inte öppnat ögonen ännu, då jag fortfarande var trött. Det var så skönt, jag skulle kunna ligga här hela dagen. Det var bara en sak som fattades. Eller rättare sagt en person.

Jag hade gått upp mitt i natten och dragit på mig en stor tröja för att jag frös, men nu kändes den väldigt stor... Var det verkligen min? Jag öppnade ögonen och såg suddigt för en stund. När ögonen hade vant sig granskade jag tröjan och såg att jag visst hade råkat ta Harrys. Nåväl, gosig var den ju i alla fall. Jag sniffade på den, och den luktade fortfarande som Harry på vissa ställen. Jag satte mig upp, drog bak min ruffsiga morgonfrilla och klev ur sängen.
"Goodmorning sunshine", sa Harry glatt när han fick syn på mig. Han och Zayn satt i soffan och såg på teve. 
"Goodmorning", sa jag och log medans jag gnuggade mig i ögonen. Harry sträckte ut sina armar som en gest att jag skulle sätta mig i hans knä. Jag gick fram till honom och han omfamnade mig med sina starka armar.

Här är kapitel 24! Hoppas det blev lagom långt, haha.
Glöm inte att kommentera och säga vad ni tycker/tänker, samt ge kritik, osv.
Kram // Vendela

Chapter 23 - Crazy Celebrity World

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize, Harry, killarna, Emma & Danielle hade spenderat större delen av kvällen i en nöjespark, och när dom kom hem så jagade Harry & Denize runt varandra i lägenheten. Senare på kvällen låg dom bara och myste i sängen medans Harry sjöng för henne. Dagen där på vaknade Denize av att det bankade på dörren och massa röster spred sig i lägenheten. Dom ville prata med henne och ställa frågor om Josh? Hur kunde dom veta något om Josh? Denize såg bara en anledning till det hela... Tina.

 

Jag ryckte till av att mobilen började vibbrera. 'Mamma', lyste det på skärmen, och jag tryckte på svara.
"Denize, älskling... Är det sant?" Jag hörde att hon hade gråtit och var påväg att börja gråta igen, och jag visste precis vad hon pratade om. Hon hade antagligen också sett inslagen på teven.
"...Ja", mumlade jag till svar, men jag visste att hon hört mig. Hon drog efter andan, och sa sedan hest: "Varför sa du inget? Jag och Christopher kunde ha hjälpt dig? Vi väcktes av pressen utanför vårt hus som undrade vad vi tyckte om att du bodde ihop med Josh när han misshandlade dig! Jag visste inte vad jag skulle svara... Jag blev helt paff! Varför berättade du inte om det här?"
"Jag... Jag..." Jag fick knappt fram meningen. "Jag trodde att det skulle få ett slut! Att han skulle förändras! Det fanns dagar då han var nykter och lovade att han skulle bli en bra kille igen, men sen redan nästa dag så var han ett monster igen." Jag brast ut i gråt igen. "Jag försökte mamma. Det gjorde jag verkligen. Flera gånger! Men jag kunde inte lämna honom. Jag var rädd! Rädd för vad han skulle göra... Jag vet vad han är kapabel till."
Harrys ansiktsuttryck var både förvirrat och ledset, då han inte förstod ett ord av vad jag sa till mamma.
"Åh älsklingen", mumlade mamma sorgset.
"Förlåt", viskade jag.
"Du har inget att be om ursäkt för... Vi borde ha kommit och hälsat på, så vi kunde se hur du verkligen hade det! Det är inte ditt fel hur du blivit behandlad." Mamma snörvlade. "Han den där Harry eller vad han nu heter... Är han en bra kille?"
"Ja, en toppenkille." Jag log mellan tårarna. "Det var han som hjälpte mig när... Du vet."
"Åh. Du får hälsa till honom..." Mamma snörvlade igen. "Men vad ska vi göra nu?"
Jag var glad över att hon sa 'vi', och inte 'du'. Det fick mig att känna mig mindre ensam i dramat.
"Jag vet inte. Jag vill inte säga något till pressen. Inte än. Jag är inte redo."
"Jag förstår", sa mamma kort.
"Kan ni inte komma och hälsa på?" Jag torkade bort tårarna från asiktet.
"Jo, det är klart vi kan, älskade du. Jag ska prata med Christopher. Men nu måste jag gå. Älskar dig."
"Älskar dig", viskade jag tillbaka när mamma hade lagt på.

Pressen verkade ha givit upp, för nu var det tyst i lägenheten.
"Who was it?", sa Harry och såg mig i ögonen.
"Mom."
Harry nickade förstående och tog min hand. Sedan drog han med mig till soffan, satte sig och drog in mig i en lång kram. Vi satt där i evigheter och bara kramades. Jag hade armarna runt hans nacke och gömde ansiktet i mina armar. Harry masserade min rygg och lekte med mitt hår.
"I'm so sorry... I never should've put you in to this... The celebrity world is crazy."
"It's not your fault, Harry."
"Yes, it kind of is!"
Jag backade tillbaka och såg frågande på honom.
"I reported Josh. I couldn't stand that he was free, when he had beaten you, so... But I told the police that I didn't want them to make a big thing out of it. And I told them to not tell the press anything, and they promised me. I can't believe that they lied!" Harry lät förbannad och ledsen på samma gång. Jag tänkte efter lite, och sa sedan:
"I'm not blaming you, and I'm not mad. I think I would've done the same thing if you were beaten by someone..."
"I would never wish you this, Denize. You'll have to go trough a hard time now. But you're not alone. Me, the boys and your family is right behind you." Han kysste min panna och drog in mig i ännu en kram.

Jag parkerade min bil utanför Niall's lägenhet. Paparazzis hade tydligen följt efter oss, och stod nu utanför och väntade. Jag hoppade ur och rundade bilen. Sedan öppnade jag åt Denize och la armen om henne. Jag låste och drog henne tätare mot mig, och började sen gå mot ingången till trapphuset.
"Denize, we have som questions for you! Did you tell your friends and family that you were abused at home?"
"Denize, please look in the camera!"
"Denize, what do you..." Alla pratade i mun på varandra, och det blixtrade från alla kameror. Jag såg att Denize kände sig väldigt obekväm i situationen och hon borrade ner blicken i marken.
"We wont answer any questions. Can you please step aside?", sa jag så artigt som möjligt. Paparazzin flyttade dock inte på sig, och mitt tålamod började försvinna.
"Can't you just leave us alone?" Jag kollade irriterat på dom alla. Dom var kanske 7-8 stycken.
Plötsligt öppnade någon dörren och drog in mig och Denize. Det var Louis. Så fort vi hade kommit in stängde han om oss.
"It's crazy out there." Han skakade på huvudet. "Are you okey, Denize?"
Hon nickade och försökte sig på ett litet leende, men jag såg hur hennes ögon blev glansiga igen. 
"Okey, let's go." Louis nickade mot Nialls dörr.

Får tyvärr stoppa här, då det blir för långt om jag tar med resten!
Glöm inte att kommentera vad du tycker/tänker, osv.
Kram // Vendela

Chapter 22 - Chasing Cars

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry mötte Tina på stan, och hon bad om ursäkt och var jätteledsen över att hon hade skickat det där sms:et till Denize. Dom blev vänner igen och spenderade dagen tillsammans på stan. Senare på eftermiddagen åkte Denize, Harry, killarna, Emma & Danielle till en nöjespark och åkte massa karuseller. Harry försökte låtsas att allt var lugnt och gick med på att åka berg-och-dalbana fast att han egentligen är hur rädd som helst för dom. Kommer Denize & Tina nu att kunna förbli vänner, och kommer livet fortsätta att rulla på som vanligt? Vi får väl se! Här är kapitel 22.


Vi hade precis kommit hem från nöjesparken, och både jag & Denize var hur trötta och flamsiga som helst! Jag slängde av mig skorna och jackan, och Denize gjorde detsamma. Sedan jagade jag henne skrattandes runt i lägenheten.
"I'm going to tickle you to death until you agree that I'm the best!"
"No!", sa hon och skrattade. Som jag hade lovat så började jag kittla henne, och hon slog med armarna i luften och försökte bli av med mig.
"Say that I'm the best!"
"No!"
"Say it!"
"Noo!" Hon slet sig loss och sprang in i sovrummet. Jag följde efter, men när jag kom in i rummet var hon inte där.
"Denize?" Jag kollade bakom dörren, under sängen och på alla möjliga ställen. "Denize? Where are you?" Inget svar. "Oh, so you wanna play hide & seek? Well, I'll find you, you know." Jag flinade och fortsatte leta. Plötsligt såg jag att täcket rörde sig lite, så jag gick fram till sängen och lyfte på det. Denize brast ut i skratt, och sa sedan: "You found me!"
Jag böjde mig ner till hennes nivå så jag hade henne i ögonhöjd. Hennes smaragdgröna ögon lyste, och hon såg så lycklig ut.
"I love you", sa hon.
"I love you too, beautiful." Jag kysste henne, och fjärillar spred sig i min mage. Varje gång jag hade kysst Denize så var det som om en stöt av värme gick genom hela min kropp, och jag ville bara ha mer!
Plötsligt backade hon undan. "Let's go to bed. I'm tired."
"Okey." Jag log mot henne och hon log tillbaka.
När vi hade gjort oss i ordning och kommit i säng så låg Denize tryckt mot min axel och vilade sin hand på min mage. Jag la armen om henne och andades in doften av hennes hår. Det luktade somrigt. Som en blandning av blommor, melon och jordgubbar.
"Sing for me", viskade hon.
Den första låten jag kom att tänka på var min favorit; Chasing Cars med Snow Patrol. Jag började tyst och lugnt sjunga för henne, och jag såg hur hennes ögonlock blev tyngre och tyngre. Till slut låg hon och blundade helt, men jag visste att hon fortfarande var vaken med tanke på att hennes fingertoppar masserade min överkropp. Jag studerade henne medans jag sjöng. Hon var så vacker. Det fanns verkligen ingen vackrare tjej på jorden än hon. Vart hade hon varit hela mitt liv? Jag skulle kunna se min framtid ihop med Denize. Vi skulle gifta oss, flytta till ett mysigt litet hus, kanske skaffa några barn... Jag fokuserade på låten igen. Texten var så fin, och så rätt! Jag lät min hand vandra nerför hennes rygg och smög in under hennes linne så jag kunde massera hennes rygg. Till slut somnade hon med ett leende på läpparna...

Det bankade på dörren, folk pratade hejvillt i trapphuset och vi hade dragit för alla gardiner och sett till att det var låst överallt.
"Kan vi få tala med Denize?" "Hur känns det nu när Josh sitter inne?" "Kan du berätta hela historian om hur ni träffades och hur han behandlade dig?" Alla pratade i mun på varandra. Sedan vaknade jag. Eller var jag redan vaken? Jag drog med handen över lakanet där Harry borde ligga, men han var inte där. Jag kliade mig i huvudet och satte mig förvirrat upp. Sedan vände jag mig mot klockan. 08:30 visade den. Varför uppe så tidigt? Bankandet på dörren hade inte slutat, och inte allt babbel heller. Vad var det om? 
Jag drog på mig min svarta hoodie och gick sedan ut i vardagsrummet där Harry var. Han satt i soffan med TV:n påslagen. Där visades bilder på mig & Harry, men dom zoomade in mig hela tiden. En reporter för något kändisskvaller-program visades upp på skärmen, och jag förblev tyst och lyssnade på vad dom sa. Rösten ekade, och jag förstod snabbt varför. Reporten som var på TV stod just nu utanför våran dörr och sände live.
"We are now standing outside Harry Styles and Denize Huxley's appartment. No one of them has opened yet, but we wont give up. We need to know what Denize is thinking about all this with Josh!"
"What?", sa jag och stirrade på skärmen. Josh? Hur visste dom vem han var? Hur visste dom att jag kände honom? Hur mycket vet dom egentligen? Hur många vet och hur har dom fått reda på det? Jag blev nervös och orolig och visste knappt vad jag skulle ta mig till. Den första tanken som slog mig var... Tina! Tina måste ha berättat för sin mamma om det hela, och sedan måste hennes mamma sett till att Josh hamnade i fängelset. Eller så kanske hon hade berättat för pressen själv? Jag kände mig både förbannad och ledsen. Nu skulle hela världen veta om min bakgrund. Jag skulle få dras med den där historien vart jag än gick, i resten av mitt liv! Man skulle kunna läsa om det på internet, läsa i tidningar och se på nyheterna. Och nu ville dom intervjua mig om det också? Hur sjuk kunde man vara egentligen?!
Jag gick mot köket och lutade mig mot dörrkarmen. Sedan brast det.

Tårarna började forsa ner för mina kinder, och verkade inte vilja ta slut. Jag höll för munnen för att pressen där ute inte skulle höra mig. Harry omfamnade mig bakifrån och mumlade: "I'm so sorry..."
Jag vände mig om och tryckte ansiktet mot hans bröst medans han höll om mig hårt. Åh vad jag hatade Tina! Jag som precis hade börjat lita på henne igen...

Här är kapitel 22, kära ni! Förlåt för att det kommer upp så sent, men jag var som sagt på bio. Eheh.
 
Glöm en gång för alla inte att kika in på frågestunden! Tänkte börja fixa med en video om sådär 1-2 dagar. ^^
Kram // Vendela

Livet kom emellan

Förlåt för att kapitel 22 inte kommit upp än, men jag har inte hunnit skriva idag heller. Alltid ska saker komma ivägen, haha. Nejmen jag har faktiskt tagit mig friheten att vara med en kompis idag, och sen blev det inplanerat att jag ska gå på bio med min systerson som jag är barnvakt åt. Nu måste jag äta middag, så jag hinner inte skriva nu heller, men om jag inte kommer hem allt för sent (vilket jag inte tror att jag gör), så skriver jag ikväll! Promise.



Kram // Vendela

Chapter 21 - The Rollercoaster That Is Life

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry låg och myste i sängen på morgonkvisten, och gjorde sig sedan i ordning för att dra ner på stan. Tina & hennes nya kompis Mia var redan där, och när Tina gick och tänkte på Denize så fick hon faktiskt syn på henne. Hon sa åt Mia att vänta och skyndade sig fram till Denize & Harry... Vad händer? Det får ni se! Här är kapitel 21.

Denize stannade upp, och Harry gjorde detsamma när han såg att hon gjorde det. Hon sa ingenting, utan det såg mer ut som att hon väntade på att jag skulle säga något, så jag fortsatte:
"Can we please just sit down and talk? Just for a moment, please?"
Denize nickade stumt och satte sig vid den gamla parkbänken som stod vid husväggen. 
"Wait", mumlade Harry och satte sedan handen för högtalaren. "Hi, I'm Harry." Han skakade min hand.
"Tina", svarade jag.
"Oh", sa han kort. "I'm sorry Tina, but I need to..." Harry pekade på telefonen.
"It's okey." Jag antog att han redan hade fått höra hela historien om mig och Denize. Medans Harry gick iväg en bit för att låta oss prata ostört så satte jag mig bredvid henne.
"Denize, I'm so sorry. I've been such an asshole! I didn't mean to send you that message, but I kinda did... I'm so so sorry! I've been thinking about you everyday, and how much I miss you in my life! Can you please, please forgive me?" Alla ord bara flög ur mig, och skuldkänslorna vällde över. Tårarna forsade ner för kinderna, och jag kunde inte stoppa dom.
Denize började plötsligt också gråta.
"Sorry, I didn't mean to make you cry", sa jag ursäktande mellan tårarna.
"I've missed you too, Tina. Nothing is the same without you! It's like a piece of me is missing, and the piece is you! Ofcourse I forgive you!"
"Aw", var det ända jag fick ur mig. Sedan hängde jag redan runt halsen på henne.
"Best friends forever?", frågade hon.
"Best friends forever", sa jag och nickade. Ett leende spred sig på våra läppar, och vi kramades en gång till. Sedan kom Harry tillbaka.
"Wow, you look happy!"
"My best friend is back", sa Denize och log mot honom.
"I knew you would go back together again one day. And that day was today, I see!" Han log tillbaka.


Tina hade gått med mig & Harry på stan ett tag, samt ätit lunch där. Under lunchen hade jag berättat allt om Josh och det där, och vi hade också bestämt att ses senare i veckan. 
Nu satt jag i framsätet i Harry's bil, medans han körde. I baksätet satt Niall och Zayn. Vi var påväg till en nöjespark!
"This is going to be fun", sa Niall och gjorde nån liten lyckodans i baksätet.
"Yeaaah", instämde Zayn.
Harry satte på radion och trummade med fingrarna på ratten i takt till låten. När vi var framme mötte vi upp Liam, Danielle, Louis och Emma, och sedan gick vi tillsammans bort och köpte åkband. Vi åkte ett stort antal karuseller, och nu började det bli mörkt ute, så hela parken lystes upp av ljusen från åkattraktionerna.
"I wanna try this one!" Niall hoppade upp på en häst. "Come on guys?!"
Zayn hoppade på hästen som stod snett bakom Niall's, och Harry tog också en.

"Let me take a picture!", ropade jag när karusellen började röra på sig.
"Aaaaaaah, this horse is way too fast!", skrek Zayn och låtsades vara påväg att ramla av. Harry bara skrattade åt Zayn och Niall, och vinkade sedan åt mig. "Let's go with the rollercoaster after this one", sa Emma glatt.
"You can go, but I can't cuz Harry..." Jag han inte prata klart innan Harry avbröt mig. Karusellen hade tydligen stannat och han stod nu bakom mig. "Yeah, rollercoaster will be fun!"
"But?..."
"Ssschh. I said, rollercoaster will be fun." Han log.
"Well, okey then." Vi sprang bort till berg-och dalbanan och som tur var så var kön inte så lång. Louis och Emma satte sig längst fram, jag & Harry bakom, Liam och Danielle bakom oss, och Niall & Zayn sist.
Metallstången vi hade som "bälte" sköts fram, och Harry satte händerna om den. Jag såg hur han ansträngde sig för att se neutral ut i ansiktet, medans hans händer spändes mer och mer.
"Harry, you don't have to..." Jag la min högra hand på hans vänstra.
"It's okey", sa han och svalde ljudligt. Sedan släppte han stången och tog min hand istället. Jag hade faktiskt aldrig åkt berg-och-dalbana förut så jag var lite orolig jag också, men jag försökte att inte visa det för Harry's skull. Han led nog ändå. Vagnen började sakta men säkert röra sig framåt, och redan i början fanns det en backe. Vi började lutas bakåt, och jag kunde inte låta bli att titta ner. Vi åkte högre och högre, och till slut var vi på den högsta punkten i just den backen, och med ett tjoff så åkte vi ner för den. Louis och Emma höll upp händerna i luften och tjoade glatt, precis som Zayn, Niall, Liam & Danielle. Jag och Harry satt dock och höll hårt om varandra och skrek. När vi sedan var nere på den plana biten sa Harry lite eftertänksamt att det kanske inte var så farligt i alla fall. Men då fick vi syn på en ännu större backe.
"Oh my...", viskade han.
"I know what you're thinking", mumlade jag. När vi kom högre upp kramade jag om honom ännu hårdare, och sedan for vi neråt igen.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH", var allt som kom ur oss. Även Louis och Emma var lite skraja denna gång. Den enda som inte verkade det minsta rädd var Zayn. Ibland förstod jag mig bara inte på honom. Som i detta tillfälle till exempel. Han kunde alltid hålla sig så lugn!
När vi sedan kom ur vagnen var vi alla lite vingliga och smått illamående. Zayn skuttade dock upp och ner och var jätteglad. "That was the rollercoaster that is life!"
Vi alla skrattade och gick bort mot en liten kiosk för att köpa varsin flaska vatten. Det här var en av dom bästa dagarna någonsin! 

Som sagt, förlåt för att det dröjde så, men nu är det äntligen färdigskrivet!

Glöm förresten inte bort FRÅGESTUNDEN! Det kanske blir en video i alla fall...? ;)
Kram // Vendela

Förlåt för att ni fått vänta!

Hej kära vänner!

Förlåt för att kapitel 21 inte har kommit upp än, men jag har inte hunnit skriva något idag, som det var tänkt. I förmiddags började jag skriva ett kapitel på den andra novellbloggen jag jobbar på, och tänkte att jag skulle skriva på Directionery så fort jag var klar, men jag blev tyvärr störd i mitt arbete och var tvungen att vara barnvakt. Större delen av dagen har spenderats på stan, då jag lekt i en park med ungen jag passar, och sedan har vi kört minigolf och fikat. Jag kom hem för kanske en timma sen, och satte mig direkt och skrev klart, men blev inte klar förrän nyss då det tar lite tid att skriva så det faktiskt blir bra. 

Men nu ska ni inte behöva vänta så mycket längre! Jag ska genast sätta igång med nästa kapitel. :)



Kram // Vendela

Chapter 20 - A Little Piece Of Perfect

Previously on Simple Thing Called Love:
Denize & Harry hade filmkväll tillsammans med dom andra killarna, Emma & Danielle. Dom kollade på skräckfilmer, käkade pizza & snacks och hade riktigt trevligt. Senare på kvällen när det var dags att dra sig hemåt så åkte Harry & Denize istället till stranden och såg ut över vattnet och bara pratade...


Jag gäspade och gnuggade mig lätt i ögonen. Sedan vred jag på huvudet och kollade på väckarklockan. 07:59 visade den. Jag suckade och förflyttade blicken till taket. Varför var jag redan vaken? Jag var ju ledig idag? Bäst att somna om! Jag blundade och försökte sova, men det gick inte. Massa tankar virvlade runt i mitt huvud. Jag tänkte bland annat på min familj, på mina nya vänner, på Harry, på Josh... Jag rös och skakade på huvudet. Nej, jag skulle inte tänka på honom längre. Jag hade försökt lägga allt som hade med honom att göra bakom mig.
Små solstrålar sträckte sig in genom fönstret, och det såg ut att bli ganska fint väder idag. Mycket finare, till skillnad från igår. Jag kollade på Harry. Han låg bredvid mig och sov, och såg så fridfull ut, så vacker. Eftersom jag inte kunde somna om så bestämde jag mig för att gå och duscha. Jag lyfte försiktigt bort hans hand som vilade på min mage och reste mig upp. När jag precis var påväg att gå så drog Harry tag i min hand och mumlade:
"Babe, come back. It's cold in bed now." Han gav mig ett trött leende. Hans ögon lyste, och det lockiga håret stod ut åt alla håll. Det var inte rättvist att han fick se så perfekt ut när han just vaknat! Jag själv ville inte ens veta hur jag såg ut för tillfället. Ändå kröp jag ner i sängen igen och tryckte mig till honom. Jag sniffade lite på honom i smyg och lät mina fingertoppar klättra upp och ner för hans överkropp. Harry och jag var ju ihop på riktigt nu, och vi hade kysst varandra, och jag visste att han älskade mig så som jag älskar honom. Men ändå var det något i mig som inte riktigt vågade. Skulle han kanske tycka att jag var för påträngande om jag ville hålla mig så nära honom som möjligt hela tiden? Skulle han tycka att jag var för påträngande om jag kysste honom när jag skulle gå någonstans? Jag blinkade bort tankarna och fortsatte kolla på mina fingrar som vandrade längs med hans kropp. Harry masserade min rygg och ett litet leende spreds på hans läppar när han tittade på mig. Vi låg så i lite mer än en timme, utan att säga något. Det behövdes inte sägas något i just denna stund. Den var perfekt precis som den var. 

Vi hade ätit frukost, duschat & klätt på oss, och nu skulle vi dra ner på stan. Jag drog på mig en av mina tubhalsdukar, tog min väska, och sedan låste jag dörren om oss. Harry stod på trottoaren och väntade på mig, och jag stannade upp och kunde inte sluta beundras av hans skönhet.
"Are you coming, gorgeous? Or are you going to stay here?"

Jag flinade och skakade på huvudet medans jag gick ner för den lilla trappan. Han tog min hand och vi började långsamt gå mot mot stan.

Jag var på väg mot Starbucks med Mia. Hon gick precis bredvid mig och pratade på om allt och inget, men jag var för inne i mina egna tankar för att kunna bry mig om vad hon sa. Jag hade fått höra av mamma, som jobbar på fängelset, att Josh åkt in, och jag hade en sån ångest. Nu förstod jag ju varför Denize hade 'ignorerat' mig, varför hon aldrig bytte om framför andra, varför hon var sjuk så ofta... Om jag bara hade vetat om det innan! Då skulle jag ju ha kunnat hjälpa henne. Fast om jag hade varit i hennes sitts så skulle jag nog inte heller ha berättat för någon... Snart skulle det väl stå i alla tidningar och berättas i alla nyhetsprogram, och det skulle bli extra stort eftersom det rör Denize som nu är en kändis. Vi var nästan framme vid Starbucks, då jag fick syn på Denize. Hon bar en tubhalsduk (som alltid), en blå kofta och jeansshorts, och gick och höll i mobilen & en takeaway-latte.

Bredvid henne gick Harry, som pratade i telefonen och smuttade på en milkshake.
"Wait", säger jag till Mia som stannar upp och gör en förvirrad grimas medan jag skyndar fram till Denize.
"Denize? We need to talk."

Här är kapitel 20, äntligen! Från och med nu ska uppdateringen bli bättre igen. Jag lovar!
Kommentera gärna och säg vad ni tycker/tänker, samt ge kritik!
 
Glöm heller inte bort att kolla in frågestunden!

Kram // Vendela

Frågestund!



Jag tänkte att vi kör väl på en liten frågestund då, även om jag inte fick så många kommentarer angående det. Men skulle det bli för få frågor så kan jag ju alltid bara göra ett inlägg med "svar på kommentarer". ^^

Men har ni många frågor så gör jag kanske en video där jag svarar på allt? Skulle ni vilja det? Annars gör jag ett vanligt frågestunds-svars-inlägg. Pjuh, komplicerat ord där.

Det kan i alla fall vara frågor angående mig, bloggen, 1D, novellen, kommande noveller, tävlingar eller bara nåt helt annat random ni kom att tänka på, haha. Typ allt mellan himmel & jord går bra, lol.

Ska förresten börja jobba på nästa kapitel nu, men det är inte säkert att det kommer upp idag. :3
Kram // Vendela

Chapter 19 - To The Moon And Back

Previously on Simple Thing Called Love:
I förra kapitlet fick vi höra lite om Tina och hur mycket hon ångrade sig över sms:et hon skickade för länge sedan, och att hon saknade Denize. Harry & Denize blev officiellt ihop, och hon berättade för sin arbetskamrat & äldsta väninna, Cat, om allt som hänt. Kommer Denize & Tina någonsin att bli vänner igen?... Det återstår bara att se. Här är kapitel 19!


Det hade bara gått några dagar sedan dagen då intervjun var och jag blev officiellt ihop med Harry, och den större delen av fanskaran hade redan börjat acceptera mig. Jag fick inte lika många hat-tweets, även fast att antalet fortfarande var väldigt stort, och det var inte så många som hoppade på mig med elaka kommentarer när jag var utomhus.
Klockan var runt 4 på eftermiddagen, och det spöregnade utomhus. Harry hade varit i studion under dagen och skulle komma hem när som helst, och då skulle vi bege oss till mataffären för att köpa snacks & läsk till filmkvällen som skulle vara hemma hos Louis. Jag tog fram ett par svarta jeanstights och ett vitt linne ur garderoben och gick in i badrummet, av ren vana, för att byta om. När jag precis hade fått av mig tröjan & byxorna så öppnades badrumsdörren. Jag hade glömt låsa, och in kom Harry!
"Oh god, I'm sorry", sa han och höll för ögonen samtidigt som han rodnade.
Jag drog åt mig en handduk lite fort och svepte den om mig. Jag kände mig verkligen inte bekväm med att stå i bara underkläder framför andra.
Harry kikade mellan fingrarna och log medans han sa: "But you look amazing."
Jag rodnade och tittade ner i golvet.
"But I'll leave you alone to change now. And once again, I'm sorry." Han gick ut ur badrummet och stängde dörren efter sig, och jag kunde byta om ifred.

(Ca. 2 timmar senare...)
Vi hade precis kommit hem till Louis, och Emma, Liam, Danielle, Niall & Zayn var redan där. Jag började packa upp alla saker vi hade köpt i mataffären, och Zayn beställde pizza.
Vi skulle kolla på massa skräckfilmer, vilket inte alls var min typ av film egentligen. Jag var otroligt lättskrämd, och tyckte bara det var pinsamt när alla såg mig hoppa till eller trycka upp en kudde i ansiktet.
Jag satt intryckt mellan Harry & Danielle, och varje gång jag studsade upp i soffan så gjorde Danielle också det. Harry & dom andra killarna bara skrattade åt mig, och jag rodnade.
"It's okey to be scared", sa Harry och tryckte mig mot sig. Jag tryckte pannan mot hans hals och lät honom hålla mina små händer i sina stora, mjuka. 
Det plingade på dörren, och Niall flög upp från golvet där han hade bäddat ner sig med kuddar och filtar, och skrek: "PIZZA!"
Han & Zayn skyndade ut mot hallen och tog emot pizzabudet och kom sedan tillbaka in i vardagsrummet med väldoftande pizzakartonger. Vi delade upp så alla fick lika stora bitar, och när pizzan var slut så tog vi fram godis, chips, popcorn & läsk. Harry satt som vanligt och smaskade på sina twix-chokladkakor.
När filmerna vi hade sett tog slut och allt var uppätet så sa jag & Harry hejdå till dom andra och gick ut till bilen.
"Gosh, I'm so full", stönade jag.
"Me too, haha. Come on, let's go somewhere."
Harry startade bilen, och körde till den där stranden vi hade picknick vid en gång.
Det hade slutat regna, men det var fortfarande kyligt, så jag drog på mig min jacka. Vi gick längs med stranden och stannade sedan upp nästan vid strandkanten. Små vågor slog upp på stranden, och det ekade av fiskmåsarna som flög högt i skyn.
"Have I ever told you how much I love you?", sa Harry och avbröt tystnaden.
Jag vred huvudet mot honom och log snett. Sedan tog jag hans hand och vände mig mot vattnet igen.

"I love you to the moon and back." Jag kände värmen i hans röst.
"I love you too." Den här gången tvekade jag inte en sekund. Jag visste vad jag kände, och jag var inte längre rädd för att känna. Jag ville bara stanna i tiden, för just nu kändes allt så himla bra, och som att allt bara kunde bli bättre...

Här är kapitel 19, kära ni! Hoppas ni gillar det. :3
Glöm inte att kommentera och säga vad ni tycker/tänker, samt ge kritik! 

Vad skulle ni förresten säga om en frågestund? Vill ni ha det? Då kan ni ställa frågor om mig, novellen, kommande noveller och annat ni undrar över. Jag gör bara en om ni faktiskt VILL ha en, annars struntar vi i det. ^^
Kram // Vendela

VIKTIGT!

Hej igen, kära readerz!

Nu är det såhär att imorgon eftermiddag så kommer min storasyster, hennes man & barn hit, och stannar i några dagar (vet inte hur länge än), och då kommer jag umgås med dom eftersom vi inte kan träffas så ofta. Det betyder att jag inte kommer kunna uppdatera bloggen lika ofta som jag gjort dom senaste dagarna, utan att ni som högst får 1 kapitel per dag, och det kan också hända att jag inte hinner skriva någon dag. Det håller jag er uppdaterade om på min twitter! 
Ett av barnen kommer sedan stanna här en vecka till, så då ska jag & min familj vara barnvakt åt honom, fast då kommer jag ändå kunna uppdatera ganska mycket. Så var inte rädda om det är så att det inte kommer något kapitel någon dag. Jag tänker inte lämna bloggen, najjnajj. Haha. Men jag ville bara säga det, så ni vet. Eh ja.

Och förresten...
Tumblr_m3gxelm8ll1ruke9bo1_500_large

Och sen har jag också en sak till att ta upp. Det är en av mina läsare som är jätteduktig på att ge mig kritik i flera kapitel, och det får ni andra också mer än gärna ge mig. Det är tack vare kritiken som jag utvecklas, och det är kommentarer som får mig att vilja fortsätta skriva. Det gör mig fett pepp, och jag tar åt mig väldigt mycket av er kritik och era fina kommentarer.

Much Love xx  // Vendela

Chapter 18 - Life Changing

Previously on Simple Thing Called Love:
Harry berättade om Denize i en intervju med Starships CelebrityNews, och sa att dom var ihop även fast dom aldrig  riktigt pratat om det så. Men nu var dom alltså officielt ihop. Hur ska det gå för Denize? Kommer hon klara av kändisvärlden full av fans, stalkers & haters? Vi får väl se... Här är kapitel 18!

Jag gick ut på balkongen för att få lite frisk luft. Det var molnigt ute och det började dra ihop sig till regn. Mia skulle komma förbi när som helst och hämta upp mig, och sen skulle vi dra hem till henne och se på film tillsammans med några av hennes killkompisar.
Helt plötsligt började jag tänka på Denize. Undrar vad hon gör just nu? Vad hon tänker på? Denize gick från att vara bara en i mängden av alla människor till att vara en av dom mest omtalade tjejerna på jorden på bara några sekunder. Det pratades om Denize & Harry Styles överallt. Jag stod knappt ut! Varje gång hennes namn nämndes kände jag mig illa till mods och tänkte tillbaka på den där dagen då jag skickade det där dumma sms:et till henne. Fatta vad mycket hon måste gå igenom just nu? 
"Tina? Mia is here. Don't make her wait!", ropade mamma från köket.
"I'm coming!"
Nu visste i stort sett hela världen vem jag var. Bara inte hela sanningen. Inte allt jag gått igenom... På bara några sekunder hade hela mitt liv förändrats. Jag hade fått tusentals nya följare på twitter, och mina mentions var fylld med frågor och snälla tweets, men också hat. Unga tjejer hatade mig för att ha tagit 'deras kille', och skrev att jag inte var välkommen i the 1Dfamily. Jag suckade och la ifrån mig mobilen utan att svara på frågorna eller skriva något. Det var nog bättre att jag inte sa något alls för tillfället, så dom skulle få en chans att vänja sig vid mig.
Harry hade sovmorgon idag, och skulle sedan jobba i studion hela eftermiddagen så jag ville inte väcka honom. Istället skrev jag ner en liten text på en lapp och la på min kudde så han skulle se den när han vaknade. Sedan drog jag på mig skorna och gav mig iväg mot jobbet.
Jag hade beställt en taxi då det var för riskabelt att ta tunnelbanan nu när alla visste vem jag var. 
När jag väl kom fram skyndade jag mig från taxin in till butiken. Det var fullt av fans utanför som försökte prata med mig, men jag sa att jag var tvungen att jobba och kanske kunde komma ut senare.
"What is all this about?", frågade Cat förvirrat och pekade på flocken som samlats runt butiken. "Just because you're Harry Styles new girlfriend, they can't hang around here all day. They're scaring away the costumers."
"Directioners are stalkers you know. I'm one of them. I guess I need to start stalking myself now", skämtade jag. 
"You're crazy, D", sa Cat och skakade flinande på huvudet.
"I know. Just like you", flinade jag tillbaka.
"Come here", sa jag och gick in på lagret.
"Why? Do you need any help with something?"
"No, but... We need to talk. Or no, I need to tell you something."
Cat lyfte på ögonbrynen och följde med mig in. Jag visste att jag kunde lita på henne, och vi stod varandra väldigt nära, så jag började berätta allt om mig & Josh ända från början. Hon hade vetat om att jag varit tillsammans med Josh, men inte att han misshandlade mig. Sedan berättade jag hur Harry räddat mig och att vi nu blivit ihop, fast att hon redan visste om den biten.
"Oh dear, if only I had known...", mumlade Cat med tårar i ögonen.
"I know, Cat. I know. But there's only a few who knows this. And I don't want them to know. Yet. I'm not ready for that. So please, don't tell anyone."
"You can trust me, Denize. Your words going with me to my grave. I promise."
"Thank you", viskade jag och kramade om henne. Cat var en av mina bästa väninnor. Hon må vara mycket äldre än mig, men ibland är det bra att ha mogna vänner.

Tina verkar visst sakna Denize väldigt mycket! Kommer hon någonsin kunna bli vän med Denize igen? Vi får se...

Kanske lite kort kapitel, och lite mellan-kapitel-style på det här också... Vad vet jag? Men aja. Det blir bättre. Promise. xx
Kram // Vendela

Chapter 17 - Public

Previously on Simple Thing Called Love:
Dagen efter Denize & Harry hade varit på dejt fanns artiklar och nyhetsinslag av dom överallt. Harry's twittermentions var fylld med frågor om denna mystiska flicka han hade setts med. Denize & Harry åkte hem till Louis, och tog hjälp av honom och dom andra om vad han skulle säga i morgondagens intervju. Hur ska det gå? Kommer Denize klara av att ständigt ha stalkers och folk som rotar i ens privatliv? Kommer hon klara av alla fans och haters? Vi får väl se... Här är kapitel 17!



Jag hade tagit tunnelbanan hem till Liam, och Danielle & Emma hade redan varit där när jag kom. Harry & killarna gjorde sig troligtvis redo för intervjun nu, och jag hoppades att den skulle gå bra. Emma slog på teven medans Danielle gick ut i köket och fixade te. Jag slog mig ner i soffan bredvid Emma.
"I'm so nervous." Jag trummade med fingrarna på min iphone.
"Don't be", sa Emma. "Everything will go just fine." Hon log mot mig. Hon verkade inte tveka, så hon måste ha rätt.
"And here's the tea!", sa Danielle glatt och kom in med en bricka med tre koppar och en tekanna.
"Yum!", sa jag och log. Samtidigt började introt till teveprogrammet med One Direction's intervju spelas.
En kvinna med guldfärgad hy och en svart page presenterade programmet:
"Welcome to Starships CelebrityNews! I'm Roxana, and today I'm talking with the boys from UK's biggest boyband: One Direction!"
Bakom henne satt det massa fans som jublade, busvisslade och skrek högt av glädje.
"Welcome boys! Sit down." Roxana gjorde en gest mot den blåa soffan, och alla satte sig.
"Thank you", sa killarna i kör och tog emot varsin mikrofon.
"What a pleasure to have you guys here again. Me and all Directioners in here have lot's of questions for you. Let's start with your new album! How's it going with your new songs?"
"Uh, it's going great. Like really. The songs are awesome, and we can't wait for you guys to hear it", sa Niall och log mot fansen.
 
"Yeah, it's really nice", tillade Zayn.
Dom pratade på om deras kommande turné och hur det kändes med att the Up All Night-tour var över.

"So, I think we all have the same question for you, Harry Styles." Roxana blinkade mot mig. "Two days ago, the paparazzi saw you outside London's most glamorous restaurant; Le Gavroche, with a mysterious girl we've never seen before, and yesterday you told us on twitter that you were going to tell us about her today, here, in this interview. So, who is she? Is she your new girlfriend?"
Fansen tystnade och det blev en konstig stämning i rummet.
"Well, uhm. The girl I've been seen out with is, erm my best friend, Denize. She's been looking for a new appartment, so she lives with me for the moment. When the paparazzi saw us, we were on our first real date..."
"So, you're together? Or what?", Roxana och alla fans kollade frågandes på mig.
"Uhm, like..." Jag kollade in i kameran. "Yeah." Jag började le. "Yeah, we are. Denize is my new girlfriend." Sedan blev jag plötsligt allvarlig. "But please, don't send her hate. You don't know her, but you'll get to know her, and you'll love her, I promise. She's a really nice person."
"Oh", sa Roxana kort. Sedan fortsatte hon. "Have you guys met her?"
"Yeah. As Harry said, she's a really nice person. Denize is funny, and pretty. She's different. In a good way", sa Louis och log mot mig. Jag log glatt tillbaka. Orden värmde, och det var rätt beskrivet. Denize var annorlunda.
"Denize is really nice, really nice", sa Liam och nickade.
"Yeah, I really like her", instämde Niall.
"Me too. And they fit together, really well", sa Zayn. 
"She sounds great!" Roxana log, och vände sig mot fansen som nickade. Bland fansen var det blandade miner. Vissa såg lite smått ledsna ut över nyheten, medans andra verkade glada för min skull.
"So, tell us your story. I think we all really want to hear it!"
Jag började berätta om hur jag & Denize träffades, men gjorde om storyn lite så att Josh inte skulle nämnas.
"Aww", hördes alla i publiken säga.
"So cute!" Roxana log brett. "But this means that Niall is the only one who's still single! Where's your princess, Niall?" Hon vände sig mot honom.
"I don't know. But I keep looking, because I'm sure she's on her way."
"Yeah, we'll pray for you to find her", avslutade Roxana. Sedan vände hon sig mot kameran.
"Let's take a break. We'll be back in 10 minutes, and then we're going to talk about 1D's books, The Adventurous Adventures Of One Direction 2, and they're going to sing for us! So don't miss it! Bye", hon vinkade mot kameran.
Fansen jublade och vi gjorde precis som Roxana och vände oss mot kameran och sa: "Bye", i kör.

Wow wow wow, nu är Denize's & Harry's förhållande offentligt! Hur ska det bli nu? Kommer fansen acceptera Denize? Hur ska det gå för henne i kändisvärlden? Det får ni höra i nästa kapitel!
Glöm förresten inte att kommentera inlägget under detta och skriv vad ni saknar i kapitlen!
Kram // Vendela

Vad saknar DU i kapitlena?

Nu vill jag att ALLA mina läsare är snälla och kommenterar, för det här rör ju faktiskt er allihop. Jag vill att novellen ska bli så bra som möjligt, och rolig för er att läsa. Vad tycker just DU fattas i kapitlena i Simple Thing Called Love?

Ni får vara anonyma när ni kommenterar, det gör inget. Men snälla, hjälp mig på traven och berätta vad ni saknar!

Det kan vara, t.ex:
  • Mer bilder/gifs?
  • Mer musik?
  • Ni kanske inte vill ha nån musik alls för att det blir jobbigare att läsa?
  • Ni vill läsa mer ur någon speciell karaktärs perspektiv?
  • Eller helt enkelt bara något annat ni saknar?
Jag kommer försöka ta med allas önskemål.
Kram // Vendela



RSS 2.0