Farväl Directionery

Hej på er, mina fantastiskt fina bloggläsare!

Som ni nog förstår av titeln så är detta mitt farväl av bloggen. Det tar så hårt i hjärtat att skriva det här, för den här bloggen betyder så mycket för mig. Tack vare Directionery, och framför allt er läsare, så har jag fått ett otroligt bra självförtroende och utvecklats så mycket inom mitt skrivande. Tack vare er uppkom drömmen om att en dag få jobba med att skriva på heltid. Jag lovar att detta inte ska bli det sista ni ser av mig! 
 
Anledningen till att jag faktiskt säger hejdå till bloggen är för att jag inte har tid att skriva här längre. Jag kan inte längre lägga den tiden jag vill på att hitta på fanfictions, karaktärer och händelser. Som många av er vet tog jag studenten i juni, jag har jobbat precis hela sommaren, och i början av september flyttar jag till London (!!!) för att fortsätta mina musikstudier! Hur sjukt egentligen?!

Hur som helst, jag kommer aldrig sluta skriva. Jag kommer bara inte skriva här längre. Och troligen inga fler One Direction-fictions. För er som vill fortsätta följa mig så finns jag på min privata blogg, där jag försöker uppdatera nästan dagligen.
 
nouw.com/vendelaastrand

Jag ville bara göra detta inlägg för att så många har frågat vad som hänt med bloggen. Och ni förtjänar ett riktigt avslut. För er som undrar så kommer bloggen finnas kvar, öppen att läsa för alla som vill. Jag är ledsen att ni inte får något avslut på den senaste novellen, den skulle blivit grym, men jag har verkligen inte tid för den. Vet även att det är "en grej" att lämna över sin novellblogg om man väljer att sluta skriva, men jag känner såhär: jag startade den här bloggen, och därför vill jag också vara den som avslutar den liksom. Directionery kommer alltid vara min lilla ögonsten.

Och ni, världens bästa läsare, kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 

Chapter 18 - He Would Never Lie

Previously:
"So you're coming?" Han såg förväntansfull ut.
"Sure, as long as you want me there." Jag log generat.
"Of course I do. You're my girlfriend, Charlie." Han kysste mig mjukt, och hela min kropp bad om mer mer mer! Det här skulle bli en lång natt...

[bild kommer]
"See you later", sa Zayn när vi skildes åt i korridoren. Jag stoppade in mina grejer i skåpet men bestämde mig för att behålla militärjackan på. Efter att ha tagit ut engelskaböckerna så låste jag skåpet och började gå mot klassrummet. Frances hade smsat mig och frågat om jag hade lust att ses i eftermiddag. Det skulle vara fint väder hela dagen och hon ville gå på picnick i parken och ha tjejsnack. Även fast jag inte riktigt visste vad tjejsnack innebar så kunde jag inte låta bli att tacka ja, och hon lovade att ringa så fort hon slutat. 
Med en duns föll jag till golvet, och jag såg förvirrat upp och märkte att jag krockat med någon. Och denna någon var inte vem som helst... Det var Ed.
"I'm sorry, Ed", mumlade jag och samlade ihop mina böcker som låg utspridda på golvet. Hade det här varit när som helst annars så hade han böjt sig ner och hjälpt till, men nu kollade han knappt på mig. 
"What's the matter with you?", frågade jag förbryllat.
"You need to watch where you're going, that's what."
"I said I'm sorry? I didn't see you."
"You would have seen me if you didn't check your phone all the time." Han log påtvingat. "One thing I don't get is how you can text people all the time, but you never have time for sending me one."
"Excuse me?"
"No, you won't be excused this time, Hayes. I'll stop waiting for you to come back. I'll find a new friend, because you know what? I'm done. I'm so done with you." Han vände sig om och började gå åt andra hållet. Min första instinkt var att skrika efter honom, men vad skulle det tjäna till? Han skulle inte se hitåt ändå. Han skulle inte komma tillbaka. Vad hade jag gjort?

Engelskalektionen var pest och pina. Mitt goda humör från imorse var som bortblåst. Det hjälpte inte ens att tänka på vad Zayn och jag hade gjort för busigt inatt. Inget gjorde mig glad. Allt jag kunde tänka på var Ed.
Jag kunde inte koncentrera mig på lektionen. Ed's arga ansiktsuttryck och elaka kommentarer var allt som flög runt i mitt huvud. Det gick inte att stoppa. 
"Miss Hayes", sa vår engelskalärare och harklade sig. "Are you here?"
"Yes, I'm here, Mrs."
"I can see that, but you're not present. Please focus."
"Sorry, Mrs." Jag såg ursäktande på henne och kände klassens blickar. Kunde jag inte bara få sluta för dagen nu istället?

Mobilen började låta och jag tryckte på svara. Det var Frances, såklart.
"I'm by your locker, let's go!"
"I'm coming."
"Great, toodles!" Hon la på och jag skyndade mig bort till skåpen. Frances stod lutad mot skåpet bredvid mitt, hade sitt långa fina hår i en fläta och solbrillor på huvudet. Vi småpratade lite lätt om hur dagen varit, men jag lät bli att nämna Ed, under tiden som jag plockade i ordning mina grejer i skåpet. Sedan promenerade vi bort till mataffären och köpte färdiga smörgåsar, jordgubbar och vindruvor. 
"Don't we need anything to drink?", frågade jag förvirrat. Frances närmade sig mitt öra och viskade: "I got wine."
"Oh... On a tuesday?"
"Wednesday is counted as the little-saturday, so technically, tuesdays are little-fridays. So it's friday. And every normal person drinks wine on a friday, don't you think?"
Jag fnissade åt hennes galna sätt att tänka. Frances var riktigt rolig ibland, speciellt när hon var sådär vild och galen.

Vi bredde ut den rödvit-rutiga filten som Frances hade haft med sig nedanför ett stort träd. Det var det enda stället med lite skugga i den här parken. Vi plockade fram maten och även petflaskan som var fylld med vin. I vissa ljus kunde den misstas för cola, så ingen skulle kunna komma på oss. 
Jag sträckte ut mig på filten och tog en jordgubbe. Den smakade sött och gott.
"Are you excited for the halloween party?"
"Yeah, I just haven't figured out what to be yet..."
"Maybe we could be something together? I've been thinking about going as a porcelain doll. We could be twins!"
"Sure", log jag. Jag skulle ändå inte ha kommit på något bättre själv. "Will you do my makeup?"
"It's an honor! And I've got plenty of dresses you could borrow. Come before the party starts and I'll help y-... Or no, why don't you sleep at my place on friday? Then we could have all day to prepare for the party and do our makeup!"
"Yeah that sounds great!"
"Awesome", sa Frances och tog ett bett av sin smörgås. "I'm a bit worried about how the party will turn out though."
"Why? It will be fine. Everyone loves your parties. No one would ever break something at your house."
"No, I know.. It's not that. It's just..." Hon lät plötsligt väldigt allvarlig.
"What?", frågade jag och satte mig upp.
"I'm thinking about breaking up with Rhys."
"What?", upprepade jag, men denna gång helt chockerad. "Why?"
"I don't know, I'm just so tired of him. I want someone better. Someone smarter. Someone you can actually talk to and who wants to do fun stuff. I'm ashamed when I take him home to my house. Do you think I'm crazy?"
"No, I totally understand. Everytime I see you and Rhys, I... I just think, like, why? You could get someone a lot better? You could get anyone you wanted, you know. You're the most beautiful girl at our school, you're smart, you're funny, you're exciting. You know?"
"Yeah right? That's why I shouldn't be with Rhys. He's not the one for me, I know it." Hon suckade. "But guys are so complicated, right? And I have no idea what to tell Rhys, but I think I should wait to the party." Frances öppnade vinflaskan och tog en sipp.
"Yeah, do so. And yes, guys are way more complicated than we are."
Frances nickade. "By the way, you know that writing course our teachers been talking about?"
"Yeah, what about it?"
"I'm thinking about going."
"Nice." Jag nickade imponerat.
"You should too!"
"No, I cant write", sa jag tveksamt. 
"Don't be stupid, I know you can. And it would be so much fun having a class together with you! Please, Charlie."
"Okay then, just because you're begging", flinade jag och tog en klunk av vinet.

Jag satt på tunnelbanan påväg hem. Det var ganska tomt i vagnen så jag satt och läste i lugn och ro. Vi stannade på ännu en station, och denna gång klev fler folk på. I ögonvrån såg jag hur en rullstol kom rullandes in, och det gjorde mig nyfiken så jag tittade upp. Till min förvånan var det Niall. Han hade med sig en tjej, kanske hans flickvän? Hon hade ljusrosa hår och septum, och en tatuering i form av blommor och svärd sträckte sig upp för hennes hals. Hon såg riktigt cool ut, nästan lite skrämmande, men hon var säkert snäll. Och Niall var väl knappast dömande. Undrar om han visste hur hon såg ut. 
Hon måste ha sett att jag kände igen Niall för hon rullade fram honom så han hamnade precis bredvid mig.
"Hi Niall", log jag. Han såg på mig med höjda ögonbryn, och jag förstod att han inte riktigt kopplade vem rösten tillhörde. "It's Charlie."
Han slappnade av. "Oh, hey Charlie. This is my assistant, Jessica."
"Hi Charlie, nice to meet you", log hon och skakade min hand. "Are you a friend of Niall's?"
"Yeah you could say that, I guess. Nice to meet you too."
"Charlie is Zayn's girlfriend, Jess."
"Oh, I see. Cool. Zayn is a great guy!" Jessica låste fast hjulen på rullstolen och satte sig ner mitt emot mig. 
"So, what are you reading?", frågade Niall nyfiket. 
"How did you know that I'm reading?" Jag såg chockat på honom, och Jessica flinade mot mig.
"I may be blind, but my ears are still working, thank you", retades han. "So what are you reading?"
"It's called Me Before You. It's one of my favorites." Jag visade honom boken men kom på att han inte ser. Det var svårt att vänja sig vid att han inte kunde se något alls när han ändå hela tiden kollade på en som om han faktiskt kunde det.
"What's it about?" 
"Basically a girl who loses her job at a café, gets a new job which consists of being an assistant to a guy in a wheelchair, they hate each other and then starts to love each other."
"Cool. Would you like to read some for me?"
"Sure." Jag öppnade sidan jag var på och började läsa högt. "He stopped the chair briefly and swivelled it so that we looked down at the grounds. 'I'm surprised we never met each other' he said. 'When I was growing up, I mean. Our paths must have crossed?'
'Why would they? We didn't exactly move in the same circles. And I would just have been the baby you passed in the pram, while swinging your sword.' 
'Ah. I forgot - I am positively ancient compared to you.'
'Eight years would definitely have qualified you as an "older man"', I said. 'Even when I was a teenager my dad would never have let me go out with an older man.'
'Not even if he had his own castle?'
'Well, that would change things, obviously.'" De ropade ut min station i högtalarna och det var dags för mig att kliva av. "Sorry Niall, I have to go."
"It's okey. But hey, will I see you soon?"
"Sure, I could probably stop by the store on thursday. Will you be there?"
"Of course. Bye Charlie."
"Bye Charlie", sa Jessica glatt, och jag vinkade åt dem båda.
Jag lutade mig mot stängslet vid basketplanen. Jag var helt slut efter min och Zayns hårda match. Jag vann med 2-1, och vi hade spelat i nästan två timmar. Zayn torkade sig i pannan med baksidan av handen och slog sig ner bredvid mig.
"How did you meet Charlie?", frågade jag nyfiket och tog en klunk från min vattenflaska. Jag var så törstig!
Zayn såg för ett ögonblick panikslagen ut, men blev snabbt lugn igen. "At a club. There was this big party, and I just went because I knew Soph would be there. But of course she was there with another guy, and she was walking towards me and I couldn't just stand there like a fool. Charlie bumped into me, and I asked her if she could fake to be my girlfriend. She said yes, and we hung out for the rest of the night and had so much fun. I guess we just... fell in love?" Zayn log, men leendet var aningen tveksamt. Men jag antar att det han sa var sant. Zayn skulle aldrig ljuga för mig. Men jag var fortfarande så förvånad, Charlie var ju verkligen inte hans typ annars. Hon var så långt ifrån Sophie man kunde komma. Men å andra sidan var det väl en bra grej. Ingen annan, vad jag vet och hört, tyckte om Soph. Zayn förtjänar bättre, men just då kunde han inte se att det fanns något bättre än henne. 
"Wow", sa jag och nickade. "I must say she's cute. Does this mean that you're officially over Soph?"
"Yeah, of course. I love Charlie." Var det bara jag som överanalyserade allt som vanligt eller var det han sa inte helt övertygande? Jag ryckte på axlarna åt mig själv. Jag borde inte lägga mig i det där. Om Zayn var lycklig så var jag lycklig. Charlie var en fin tjej. Zayn var en bra kille. Punkt slut.

Liam har all rätt att oroa sig för sin bästa vän tycker jag! Och visst är Ed himlans otrevlig? Och Niall som vanligt alldeles sockersöt? Hoppas ni gillade kapitlet. 
Hörs snart igen, P&K!

Chapter 17 - Killed Dreams And A Sleepover

Previously:
"I'm feeling for asian food", sa Niall och vände sig mot mig. Jag förstod mig fortfarande inte på hur han kunde veta vart jag var när han inte såg nåt. Det var så läskigt att se in i hans ögon och veta att han inte ser mig tillbaka. 
"Sounds good to me." Jag ryckte på axlarna.
"Then asian food it is!", instämde Zayn. 

[bild kommer]
Jag la besticken åt höger på tallriken och la händerna på magen. "I'm so full."
"Me too." Zayn la armen om mina axlar. Niall högg med gaffeln efter vårrullen som låg på hans tallrik men lyckades hela tiden missa. Zayn sträckte sig fram och flyttade gaffeln lite lätt åt höger så att vårrullen fastnade på gaffeln.
"Thanks man", sa Niall och stoppade in den i munnen. "These are so good!"
"I need to go, I promised Liam to help out with a thing. Could you please take Niall home?" Zayn pussade mig på kinden.
"I can call a cab, it's okey." Niall ryckte på axlarna och såg på Zayn.
"No, I have no problem with walking you home", log jag. "It's alright."
"I can call you when I'm done. I thought that maybe I could sleep at your place tonight? If you want me to of course..."
"Of course I do." Färgen steg på mina kinder. Zayn skulle sova hos MIG! Jag måste städa mitt rum. Och tänk om mamma skämmer ut mig. Visst, Zayn hade träffat mamma förut, men hon var ändå bra på att vara pinsam.
"Great, see you soon then." Han gav mig en snabb kyss och reste sig sedan från bordet. "Bye Niall!" Han ruffsade till honom i håret och gick sedan därifrån. Niall drack upp det sista av sin dricka och satte ner glaset. "Let's roll." 

Vi promenerade förbi en park där ett gäng ungar spelade fotboll på en stor gräsplätt. Nialls rullstol var tung men inte allt för svår att styra. När vi fastnade vid trottoarkanter var Niall själv bra på att hjälpa till, och det var jag tacksam för.
En boll ven genom luften och man hörde pojkarna skratta när de sprang fram och tillbaka och passade bollen till varandra.
"Are they playing football?", gissade Niall, och jag nickade till svar men kom snabbt på att han inte kunde se det.
"Yes, they are." Jag fortsatte kolla på barnen medan vi gick genom parken. "Do you like football?"
Niall berättade att han brukade vara en ganska sportig kille och att han alltid älskat fotboll. Hans pappa brukade ta med honom på fotbollsmatcher och när han blev äldre brukade han gå med kompisar. Han spelade till och med i ett eget lag förut. 
"Luckily, to become a famous football player wasn't my biggest dream."
"Then... what was your biggest dream?", frågade jag försiktigt. 
"To be a musician. To reach out to people and help them with my music, like music helped me. Like I told you earlier today, I've played the guitar my whole life, and when I got my job at the music store I got to know Zayn. We became friends and I teached him some cool riffs. Zayn took singing lessons back then, and he kind of became my vocal coach. We talked about starting a band together, but then I was in that accident and had to put that dream aside..."
”But it’s not too late. You know that, right?” Jag la min hand på hans axel, och han la sin ovanpå. 
"I'm afraid it is."
Jag halvsprang upp för trapporna och stannade precis utanför Charlies dörr. Efter att ha knackat hörde jag fotsteg på andra sidan, och dörren öppnades med ett gnisslande ljud.
"Oh welcome Zayn", log Charlies mamma och lät mig stiga in. Det luktade ljuvligt från köket. Jag gissade på att hon höll på att baka.
"Thank you, Alexandra."
"I was just about to make some tea. Would you like some?"
"Yes please, that would be nice." 
"Great!" Hon vände sig mot Charlies rum. "Charlie, your boyfriend is here!" Det kändes som att någon la en tung sten i min osynliga ryggsäck. Att behöva låtsas inför Charlie var tungt nog, men att bli så varmt välkomnad av hennes mamma gjorde nästan lite ont i hjärtat. Hon trodde att jag och Charlie var någonting äkta. Och det trodde Charlie med... Ibland trodde nästan jag det också.
"I know, I'm coming!", ropade Charlie irriterat tillbaka. Jag visste att irritationen inte var riktad mot mig, men jag förstod inte varför hon vart så sur på sin mamma. Alexandra var jättetrevlig och verkade vara en riktigt mysig mamma. 
Charlie kom gåendes ut i hallen invirad i en morgonrock och med vatten droppande från håret. Hon var nyduschad, och även fast jag egentligen inte ville erkänna det för mig själv så var hon otroligt vacker sådär. Utan smink, med ofixat hår och utan snygga kläder. Så enkel och fin.
"Hi Zayn", log hon generat och drog morgonrocken lite hårdare omkring sig.
"Hi beautiful", log jag tillbaka och såg i ögonvrån hur hennes mamma såg lyckligt på oss. Jag följde efter Charlie in på hennes rum, och hon ursäktande röran. Jag såg dock ingen röra alls. Okej, det låg ett klädesplagg i hörnet av hennes rum, hennes läxböcker låg utspridda på skrivbordet och sängen var obäddad. Men jag hade sett värre.
"I'm sorry for my mom, I know she's-"
Jag avbröt henne. "She's amazing. I like her." Jag kramade om Charlie och pussade hennes blöta hårbotten. Hon andades in doften av mig och slappnade av i min famn. "What are you watching?", frågade jag och nickade åt hennes laptop som låg i sängen.
"Orange is the new black. It's a tv show about a girl who-"
"I know that show", log jag. "Which episode are you on?"
"Number four on season three." Hon bet på en nagel. "But we can watch something else if you want to."
"No, orange is good. I'm on episode five on that season, but we can watch from where you are now."
"Okay", sa hon generat och vi gick tillsammans bort till sängen. Jag hann skumma igenom hennes lista med serier hon följer, och det slog mig att vi hade precis samma smak. Inte dåligt!
Charlie flyttade in till väggen, och jag lät henne ligga på min arm medan hon hade datorn i knät.
"She's my fave", sa jag och pekade på Nicky Nichols. "And I also like Crazy Eyes, or I mean Suzanne."
"I thought your favorite would be Ruby Rose", flinade Charlie. 
"She's cool but I feel like her character is pretty boring. She's just good looking, and that's all about her. She has zero personality." 
"I agree", sa Charlie. "I like Poussey, Tastee and Morello."
"Morello is just creepy."
"But don't you feel bad for her? I do?"
"A little yeah, but still. I wouldn't like her to be my girlfriend", flinade jag.
"Yeah Liam has been here a few times. He's a close friend of Michael", sa mamma och trugade Zayn med fler muffins. De pratade på om Michael och hans basket och kom då in på att prata om Liam eftersom de spelade i samma lag.
"Thanks but I'm full. They were delicious, really." Zayn tog en sipp av sitt te. 
"That's so sweet of you, Zayn. Do you play any sports?"
"No, not really. I play for fun with Liam, but I'm not in any sports team. I prefer making music and spending time with family and friends."
"Oh I see. What does your parents work with?"
"My mom, Tricia, is a chef at a muslim restaurant and my dad, Yaser, has his own company."
"Wonderful. Do you have any siblings?"
"Yes I do. I've got one older sister, Doniya, and two younger ones, Waliyha and Safaa."
"Such beautiful names." Mamma knäppte händerna och vilade hakan på dem. Jag tyckte att mamma var så otroligt pinsam som satt och frågade ut honom om hela hans liv, men Zayn verkade bara tycka att det var kul.
"I would love to meet them all one day", sa mamma och drack upp det sista av sitt te.
"Let's go to bed", avbröt jag och reste mig från bordet. Jag tog min och Zayns disk och ställde den på diskbänken. "Goodnight mom."
"Goodnight, kids."
"Goodnight Alexandra. And thanks for the tea."
"No problem, sweetie. I'm glad you liked them."

Jag kröp ner under täcket och Zayn la sig tätt intill. Hans kropp var varm och han doftade gott. Cigarettrök, hans goda parfym och doften av Zayn själv. Tillsammans blev det en blandning som luktade så gott att jag fick rysningar. 
"Shall we watch the last episode?", frågade han och pussade min tinning.
"Sure", log jag och tryckte på play. Zayn la armen om mig och vilade sitt huvud på min axel, och jag lät min hand massera hans hårbotten.
"Mm that's nice", mumlade Zayn avslappnat, och mitt inre log triumferande. "By the way, there's a party this weekend... Would you like to come? You could sleep at my place afterwards, if you want."
"Of course. Sounds fun." 
"It's like an early halloween party. Frances is home alone again, and she wanted to throw a party with a theme. Rhys, Connor and I voted for halloween. Louis wasn't very happy about that, but whatever. If you don't have anything to wear, Frances can probably help you out."
"You can bring a friend too, if you want."
En vän? Vem då? Var Ed fortfarande min vän? Skulle han faktiskt vilja gå på festen om jag bjöd honom? Eller skulle jag erkänna för Zayn att jag faktiskt inte hade några vänner? 
"Oh okay. What are you going to be?" Jag försökte byta ämne.
"I don't know. Something easy I guess, I'm not much for dressing up. I might just go as a vampire or something."
"Okay." En halloweenfest alltså... Men det kunde nog bli skoj! Jag skulle försöka bolla idéer och komma på något riktigt bra att vara.
"So you're coming?" Han såg förväntansfull ut.
"Sure, as long as you want me there." Jag log generat.
"Of course I do. You're my girlfriend, Charlie." Han kysste mig mjukt, och hela min kropp bad om mer mer mer! Det här skulle bli en lång natt...

Kort kapitel, men nåja det får duga. Hoppas ni haft ett fint lov, eller om det finns folk som har det senare: att ni FÅR ett fint lov! 
P&K!

Chapter 16 - The Music Store

Previously:
Charlie satt i gräset och höll på med sin telefon och grabbarna höll på att packa ihop sina saker. Jag gick fram till Zayn och la armen om hans axlar.
"I approve. I like Charlie, she's a keeper."
"Uhm yeah, sure."

[bild kommer]
Det var återigen måndag, klockan var tio i två och sista lektionen hade blivit inställd. Alltså fick vi sluta tidigare än vanligt. Jag hade hämtat mina saker i skåpet och var nu påväg mot biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. I biblioteket var det tyst och lugnt, som vanligt. Bibliotekarien satt bakom disken och läste. Mest troligt en gammal klassiker. 
"Oh, hi Charlie", log hon när jag staplade upp böckerna framför henne. "Time to get some new ones?"
"Yeah, I thought so." Jag log snällt tillbaka.
"I haven't seen your friend Ed here for a while?"
"We've both been pretty busy", ljög jag och ryckte på axlarna. Eller för min del var det kanske ingen lögn direkt, jag umgicks med Zayn och Frances varenda dag och hade knappt tid att göra mina läxor eller ens skicka ett litet sms till Ed. 
Jag började kika runt bland bokhyllorna och lät blicken glida över till bordet där jag & Ed brukade sitta och plugga om eftermiddagarna. Han hade inte hört av sig på jättelänge, men jag såg han i matsalen ibland. Han satt fortfarande ensam. En bra vän skulle kanske erbjudit honom att sitta ihop med oss, men med hans sura inställning så tror jag inte han skulle passa in vid samma bord som Zayn och de andra grabbarna. Eller tjejerna heller för den delen. Jag skulle aldrig glömma Holly & Libbys miner när jag för första gången fick sitta vid deras bord. De valde mig att välja: dem eller han. Och jag ville välja Zayn, och då fick jag dem på köpet. Och för Ed verkade det också handla om ett val. Varför kunde jag inte vara vän med allihop? Vad hade han emot dem egentigen? Vår vänskap hade inte varit såhär bristande om det inte varit för hans otroliga avundsjuka! 
Jag återkallades till verkligheten av att någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om, och just när jag fick se vem som stod framför mig kände jag hur kinderna färgades röda. Det var Zayn.
"I knew you would be here", log han och placerade en av mina lockar bakom mitt öra. "Are you alright?" Han såg min bekymrade min.
"Yeah, uhm... What are you doing here?" Jag såg ner på våra skor.
"I was looking for you. I'm working this noon and I wondered if you would like to go out for dinner with me and Niall later." Zayn tog min hand i sin, och jag kände hur jag tinade upp. Alla tankar kring Ed hade gjort mig så sur.
"Will he be working too?"
"Yeah. He was the one who asked if you'd follow for dinner."
"Tell him that I'd love to."
"Great!" Han drog mig närmare intill sig, böjde sig ner och kysste mina läppar. Jag blev alldeles knäsvag. Här skulle jag kunna stå i evigheter. Bibliotekarien harklade sig bakom oss, och jag kollade generat bort.
"Let's go", flinade Zayn, och jag samlade ihop böckerna jag tänkt låna och följde sedan med Zayn ut ur skolan.
Det plingade ovanför dörren och jag ställde genast ifrån mig gitarren. Jag hörde hur dörren gick igen, drog av låset på mina däck och rullade fram bland hyllorna med skivor. Jag hade jobbat hela dagen och visste att Zayn skulle komma strax efter klockan tre. Mitt alarm hade ringt för några minuter sedan, så han var i god tid.
"Hi Niall", sa hans bekanta stämma. 
"Hey man", log jag. 
"How's it going?"
"Good, I guess. I helped a guy to find a new guitar, but there was a girl here asking for a certain CD that I couldn't find, ya know. And I was alone so there wasn't much I could do. I asked her to come back after three. Maybe you can help?"
"Of course. Which one was it?"
"James Bay. His new album. Running, or whatever it was. I know we have it somewhere, but it's hard to find when looking in the dark."
"That's a good one", inflikade en annan röst. Den lät bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på vem den tillhörde.
"Haven't heard...", mumlade jag. "Who's wi-" Jag blev avbruten.
"It's Charlie. Hi." Jag kunde höra att hon log.
"Hey Charlie. What are ya doing here? Can I help ya? Are ya looking for a guitar maybe?"
"No, I'm not", skrattade hon. "But thanks anyways. I'll just wait here until you guys are ready for dinner."
"Oh, so you're coming? I'm glad."
"Me too." Hon gick förbi mig och satte sig på en av stolarna längre in i butiken. Hennes väska landade på golvet med en duns och hon la böcker och skrivblock på bordet. Kanske skulle hon passa på att plugga.
"I'll just unpack the new boxes, okay? Yell if you need anything", sa Zayn och gick in i lagret. Jag rullade fram till Charlie och satte mig lite bekvämare med armarna i kors. 
"What are ya studying?"
"History. My, uh, friend used to help me but he's been pretty busy lately so... And I kind of suck at it." Hon suckade tyst.
"How can someone be too busy for a fine lady like you? What's it about?" Jag såg nyfiket på henne.
"Right now I'm supposed to write about the Russian Revolution. Like, why it happened and such?"
"That's an easy one. It was because of the First World War, and that Russia was so undeveloped. People were living poor lives, like, the living conditions were very bad. The people there demanded food, land and peace. And some sort of land distribution so that the poor farmers would get more land. Russia lost a war against Japan, so they all suffered from poverty and hunger." Jag fortsatte förklara vad allt detta ledde till, och Charlie lyssnade intresserat.
"Thanks, you're really good at this. Have you been reading about it lately?", frågade hon.
"No, I haven't gone to school since the accident. And it's kind of hard to read for fun now too. But I watch a lot of tv, like documentaries and such. You can learn a lot from it." Jag ryckte på axlarna.
"Cool." Hon började anteckna i sitt skrivblock. När hon var klar så la hon ifrån sig pennan. "Why aren't you in school then? I mean, you're smart. People can read for you and you could have, like, oral exams? Will you graduate?"
"I dropped out. I'm a helpless case. I would need private teachers, and that costs a lot for our school, my assistant would have to be with me all day, and there's no actual job I can have now when I'm both in a wheelchair and completely blind. And for this job I need no education. So it's rather pointless to finnish school."
"I'm sorry", sa Charlie tyst, men jag bara viftade bort det.
"It's okey. I'm fine."
Jag packade ner mina böcker i väskan och reste på mig. Jag hade suttit stilla för länge nu. Istället började jag gå runt bland hyllorna och bläddra bland de olika CD-skivorna och vinylerna. Jag kände på gitarrerna, pillade på strängarna och rodnade när de gav ifrån sig ljud. 
"Do ya play?", frågade Niall. Han hade lyckats snappa upp ljudet av gitarren trots att han satt bakom kassan.
"No. I wish I did, but I have no musical talent."
"It's not as hard as ya think", sa han och styrde bort mot gitarrerna. Han tog ner sin favorit och placerade den rätt i knät. Sedan började han plocka strängarna och lyssnade koncentrerat på det han spelade.

niall horan, one direction, and guitar-bild

"How can you play when you can't see anything?", frågade jag förvånat.
"I've been playing for years. My whole life, almost. I'm not the best though. I'm self-taught." 
"I think you're great." 
"Thanks, Charlie. What kind of music do you listen to?"
"Oh, nothing special. I like OneRepublic, The Script, Coldplay, Maroon 5... You know, that kind of music."
"Cool. All those bands are great." Han började spela en ackordföljd som lät tämligen bekant. Snart öppnade han munnen och började sjunga och då kunde jag inte hålla mig för skratt längre.
"Woke up in London yesterday,
found myself in the city near Picadilly
don't really know how I got here
I got some pictures on my phone

new names and numbers that I don't know
address to places like Abbey Road
day turns to night, night turns to whatever we want
we're young enough to say..."
 
Hans röst var otroligt fin. Jag hade ingen aning om att han kunde sjunga också. Undrar hur många andra dålda talanger han bar på. "I like that song", log jag.
"Did I hear dinnertime?", sa Zayn och tittade ut från lagret. Jag hade nästan glömt bort att han var här. 
"Yey, dinner!!", ropade Niall och hängde upp gitarren igen. Zayn gjorde i ordning för stängning och jag hjälpte Niall på med hans jacka. Zayn tog sedan tag i handtagen på Nialls rullstol och hjälpte han ner för rampen. Vi svängde till vänster och började gå längs med den smockfulla gatan. London var aldrig lugnt, men det var något fint i det med.
"I'm feeling for asian food", sa Niall och vände sig mot mig. Jag förstod mig fortfarande inte på hur han kunde veta vart jag var när han inte såg nåt. Det var så läskigt att se in i hans ögon och veta att han inte ser mig tillbaka. 
"Sounds good to me." Jag ryckte på axlarna.
"Then asian food it is!", instämde Zayn. 

Morsning! Eller tja, klockan är ju faktiskt typ 17:00 men jag har fortfarande pyjamas på mig så jag tänker låtsas att det är morgon ändå. Skönt med lov! Ska fortsätta skriva på lite fler kapitelet så det kommer upp i alla fall minst ett till denna vecka! 
P&K!

FRÅGESTUND

Hej mina älsklingar!
Ett nytt kapitel av TFW kommer upp på lördag, så ni vet. Men jag tänkte att under tiden kan vi ju köra på en frågestund! Svarar på frågorna i helgen eller under nästa vecka. Vet att läsare har frågat om jag kan göra karaktärspresentationer eller liknande på vissa karaktärer, och det ska jag absolut också fixa! Men har ni frågor om novellen, bloggen i sig, uppdateringen, karaktärerna, mig(?) eller annat så varsågoda och fråga på så ska jag svara så gott jag kan, antingen i skriftlig form eller video (beroende på vad ni önskar).
 
Ha det gött så hörs vi på lördag!
Kram! 
 

Chapter 15 - She's a keeper (Right?)

Previously:
Jag & Niall, och de andra i lokalen, applåderade och tjoade, och Zayn klev av scenen.
"That was amazing!"
"Thanks." Zayn pussade mig på kinden. 
"Why don't you go onto on of those shows that we watched the other day? You'd kill it!"
"Actually, he--", började Niall, men blev avbruten för att Zayn nöp honom i armen.
"Cheers for my wonderful girlfriend and my amazingly best friend."
"Cheers!", svarade vi, och Zayn hjälpte Niall hitta sin pint som stod framför honom på bordet.

[bild kommer]
Mamma fyllde en skål med mjölk och flingor och ställde fram den till mig. Jag rörde runt med skeden och fiskade upp en blöt och sockrig frosties. När mamma brett sina mackor och slagit sig ner mitt emot mig med tidningen framför sig så såg hon oroligt på mig. 
"What's up with Ed? Aren't you friends anymore?"
"Of couse we are, what are you talking about?", ljög jag och stoppade in min frosties i munnen. "We're best friends, and we'll always be."
"Oh okay, I just thought... I never see him around here nowadays."
"He's just been a bit busy, and I do have more friends than just Ed."
"Okay okay, sorry for asking. What's with you today?" 
"Nothing? What's with you?", härmade jag och såg argt på mamma. Hon himlade med ögonen till svar.
"Forget that I asked. Are you eating dinner with us tonight? Michael is coming over."
"Of course he is, he can't cook by himself, can he?"
"Is that a yes?"
"I don't know. I'm going to meet up Frances in the city and later I'll see Zayn."
"Okey then, let me know when you know if you want to or not. And tell them both I said hi."
"Whatever", suckade jag och reste mig från bordet för att hälla ut frukosten i vasken.
"Aren't you going to finnish your breakfast?"
"I'm not hungry. See you later, toodles."

Frances ögon växte när jag berättade. Vi satt på ett café på en bakgata till Oxford Street och jag tog upp alla ämnen som flimrade förbi i mitt huvud innan jag berättade om den blinda men fina pojken jag lärt känna genom Zayn igår kväll. 
"Can't he see, like, anything?" frågade hon tveksamt och bet i en kanelbulle. 
"No, nothing. He's been blind for two years now..."
"But what happened to him?"
"I don't know. It felt rude to ask, but I guess it was a serious accident. He's in a wheelchair too."
"Oh my god! Poor thing! I don't think I've ever seen him. Wha'ts his name?"
"It's quite weird actually. I think it was Niall?" Jag tänkte på hur Zayn uttalat hans namn och på Nialls grova dialekt.
"Hm, sounds irish."
"That explains the accent."
"Oh, he's got an accent? How cute!"
Jag himlade med ögonen och tog en sipp av mitt te.
"So, how's things going with Zayn then?" Frances lyfte ena ögonbrynet och blinkade flirtigt mot mig.
"I'm seeing him this afternoon. We're going for a walk."
"A walk? Wow, things are getting pretty serious here... Give me some details, Charls!"
De andra människorna runt oss kollade på oss, och jag log ursäktande mot dem och hysschade Frances.
"I've slept at his place twice now."
"Did you sleep or sleep?"
Jag kände hur mina kinder färgades röda.
"Charlie!!", utbrast Frances. "How was it? Was he better than the ones you've been with before? How big was he? Is he the kind of person who talk during the sex or did you just kiss or what? Tell me everything!"

jo masterson, twisted, and maddie hasson-bildtwisted, maddie hasson, and jo masterson-bild


Well, uhm... He was my, uh, first."
"Oh Charlie... That's wonderful", Frances log tårögt. "Did you like it?"
"Yeah, I was a bit scared at first, but it felt good. He's so nice to me, Frances."
"Aww, that's good. I'm so glad that Zayn has found someone so nice and pretty. I don't want to be that kind of person who talks shit, but I didn't like his ex at all. Soph or whatever her name was." Frances viftade med handen och tog ännu en tugga av sin bulle.
"I've only talked to her once, but yeah she's not my kind of person either."
"See! We got so much in common. Where have you been all my life? To be honest, I feel so much closer to you than Holly or Libby, and I've known them since kindergarden."
"Thanks, I really like you too. You're a great friend."
"Best friend", fyllde Frances i och log varmt mot mig. 
"So what have you been up to today?", frågade jag och tog Charlies hand i min. 
"Well, I went to the city to see Frances and we went for a coffee and talked about... stuff. And now I'm here, with you." Hon log.
"I'm glad that you two are getting along."
"She's amazing."
"She is?" Jag spelade förolämpad.
"But not as amazing as you, of course."
"Thank you. You're amazing too, but you already know that." Jag pussade henne på kinden och vi fortsatte gå. 
"Can I ask you something?"
"Yes, of course. What is it?"
"How did... What happened... Niall, he-"
"How he got blind?", fyllde jag i, och Charlie nickade. "It was some sort of car accident. He tried to explain it to me, but it's an emotional subject so it's hard for him to talk about. But he was in this accident and he was in a coma for two weeks or something, and when he woke up, the doctors realized that his vision was gone, forever."
"How terrible that must be.."
"Yeah, he's a great guy and he had such big dreams. He doesn't deserve this at all. Nobody does." 
Charlie nickade. Vi gick förbi en basketplan där några unga killar hade en match på gång, och jag sökte med blicken efter min vän. "There he is!"
"There who is?"
"Liam, you know, the one I told you about. That plays basket with your brother." Jag såg hur Liam stannade upp och letade efter mig med blicken.
"Ey wait up, guys. Hey! Zayn! Come here, brother from another mother!"
 Zayn och någon tjej gick förbi basketplanen och när jag påkallat mig hans uppmärksamhet så kom han gåendes mot mig. Jag passade basketbollen till Oliver och gick fram till dem.
"Hey man", sa Zayn och kramade om mig, och jag klappade honom på ryggen.
"Hey buddy! Who's this?"
"Oh it's uhm... My girl, Charlie."
"You have a girlfriend and you haven't told your best friend? I didn't even know that you were looking for someone new after... you know who."
"Neither did I, but Charlie just popped into my life and she's amazing."
"Nice. Hey I think I've seen you before, by the way. Aren't you Michael's lill sis?"
"Yeah, that's right", sa Charlie och nickade blygt. 
"Do you play basket too?"
"No no no", skrattade hon och kollade på mina kompisar som börjat lira igen. 
"Well, it's never too late to learn. Come on, join us!" Liam sprang tillbaka till de andra. "Hey boys, my buddy Zayn here and his lovely girl Charlie are joining us for a game. You guys have Zayn and Charlie is on my team, okey?"
"Alright", sa Will och gick fram med bollen till mitten.
"Liam, Zayn, come here." Vi gick fram till mitten och Will kastade upp bollen i luften. Jag fångade den före Zayn och passade genast Oliver medan jag sa åt Charlie att springa mot basketkorgen på motståndarnas sida. Hon såg något vilse ut men hon skulle nog snart lära sig hur det gick till. Jag hade sett henne på några av våra matcher, men jag var förvånad över att se henne med Zayn. Jag hade kännt Zayn sedan barnsben och jag visste precis vilken smak på tjejer han hade. Och Charlie var inte den typen. Men kanske hade han förändrats, för Charlie var verkligen a step up in the game. Men det var bara så konstigt, för sist vi sågs hade han fortfarande inte kommit över Sophie.
"You ain't focused at all, Liam" skrattade Zayn och slog undan bollen för mig.
"Oh don't worry, I'm just helping you a little" flinade jag och tog tillbaka den.

Charlie satt i gräset och höll på med sin telefon och grabbarna höll på att packa ihop sina saker. Jag gick fram till Zayn och la armen om hans axlar.
"I approve. I like Charlie, she's a keeper."
"Uhm yeah, sure."

Förlåt för ett jättejättejättekort kapitel men jag har haft så dåligt samvete för att jag inte skrivit på så himla länge fast jag lovat och allt. Men hoppas att detta är bättre än inget. Fina fina ni som kikar in här varje dag fast bloggen står och dammar. Det värmer i hjärtat. Bäst är ni. <3

Vi hörs snart,
puss.

EPILOG: + Through The Storm +

31 december 2079 kl. 23:07, London.

Jag rättade till glasögonen på min nästipp och såg på min son som nu hade vuxit till sig och blivit en stor ung man. "Could you read this for me, Finnian?", undrade jag och pekade på en viss artikel. Det var en dödsannons, och inte vilken som helst. 
"Sure, daddy." Finnian harklade sig lågmält och börajde läsa högt. "Harold Styles and his wife, Nancy, died sunday after a long battle with sickness. A private memorial was held by their family. They will both be greatly missed, and always remembered by their children and friends." Han såg upp på mig. "Dad, you're crying."
"Oh am I? No no, I just got something in the eye.." Jag drog med fingret under ögat och insåg att jag nog fält en tår eller två trots allt. "Luckily, they died together", log jag bakom tårarna. 
"I miss them." Finnian tog min hand i sin.
"We all do, my son. We all do."
"Here's your medicine, dad", sa Stina och satte ner ett glas vatten och en burk piller framför mig på bordet. Jag suckade.
"Do I really have to?"
"Yes you do."
"She's right", sa Finnian. 
"I don't want to", sa jag surt. 
"If not for you, then do it for Jolie. You know she would've wanted you to."
"Yes do it for mom." Finnian nickade instämmande. 
"Chopp chopp, it's time to go out soon so take your medicine now."
"Well well, okey then..." Jag la pillret på tungan och lyfte försiktigt upp vattenglaset och svalde pillret med en stor klunk. Jolie hade insjuknat under sommaren och lämnade mig kort därefter, och jag saknade henne så mycket. Jag var så ledsen över allt hon skulle missa. När våra barn fick egna barn, deras bröllop och allt det fina här i världen. Nu fick jag uppleva allt på egen hand eftersom hon inte längre fanns med oss. Nu var hon någonannanstans tillsammans med Harry & Nancy. Men en vacker dag skulle vi återförenas igen.
"Time to go outside and watch the fireworks!", ropade Stina och alla gäster började dra sig utåt på altanen. Både Finnian och Stina hjälpte mig ut då benen inte fungerade lika bra som de gjorde när jag var yngre.
Jag satte mig på trappan till altanen och såg på Niall som stod där i trädgården och förväntansfullt kollade upp mot himlen för att se fyrverkerierna. Det kändes skumt att se honom utan Jolie, och jag förstod att det måste kännas ännu konstigare för honom. Istället stod nu Finnian där och kollade med honom. De var precis lika tighta nu som när han var liten, bara det att Niall inte längre kunde lära honom fotbollstricks eller göra andra saker som krävde fart och muskler. Jag var så tacksam över att Niall hittade mig den där kvällen i Tottenham. Jag vågade knappt tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut nu om jag inte träffat honom. Skulle jag ens fortfarande vara vid liv då? Troligtvis inte.
Det var knappt fem minuter kvar till tolvslaget och jag var absolut redo för ett nytt år. Så många bra saker hade hänt det senaste året. Jag hade äntligen gift mig med min fantastiska man, jag jobbade som polis vilket var min stora dröm, och jag & Ian hade stora planer på att skaffa barn inom en snar framtid. Livet kunde inte bli bättre än såhär just nu.
Jag lyfte upp min dagbok som jag hade börjat skriva i tidigare idag, klickade pennan och fortsatte:

"and then you meet one person
and your life is changed forever."

Jag stängde igen boken, lämnade den på trappen och gick fram till Niall. Klockan slog midnatt och alla möjliga färger sköts upp på himlen och bildade fantastiska mönster.
"Happy new year!", ropade alla i kör, och jag kramade om min fina familj.
"Happy new year!"

Förlåt för att epilogen kommer så sent. Kanske har mitt undermedvetna inte velat fullständigt avsluta novellen, eller är det bara jag som varit my lazy self. Troligen båda. Kanske inte så jättestorslaget avslut, men kände att jag ville ha något lätt och litet men ändå lite meningsfullt liksom. Hade jag skrivit TTS nu så hade jag nog gjort den lite annorlunda. Gått lite mer på djupet istället för att ligga och flyta på vattenytan. Den skulle ha blivit hemsk men det skulle också fått en att uppskatta de bra stunderna mer. Men jag vill tacka er alla för att ni följt mig genom denna långa resa, trots alla pauser mitt i allt och trots dålig uppdatering eller långtråkiga kapitel. Tack tack tack! Tack för alla fantastiska kommentarer ni ger mig, tack för all kritik. Tack till den handfulla skara som fortfarande kikar in här varje dag fast det knappt finns något att se längre. Tack för att ni är såna underbara läsare som fått mig att inse vad det är jag brinner för och vill göra i livet.
Jag tänker på er varje dag och känner en sån stor uppskattning och tacksamhet. Ni är bäst! Ofta önskar jag att jag aldrig lämnade bloggen, för när Directionery låg på topp så mådde jag som bäst. Men nu räcker tiden knappt till och jag får prioritera annorlunda tyvärr.

Men om intresset fortfarande finns på att jag ska fortsätta skriva på TFW, även om jag så har typ 3 läsare så kommer jag fortsätta skriva, men uppdateringen lär nog ändå vara lite gles men ska försöka hitta mer tid. För jag vill fortfarande skriva, det är typ som terapi för mig haha. Och övning ger färdighet, och det är ju klart att jag vill ha det. Så vad säger ni, ska jag fortsätta skriva om Charlie och hennes liv eller vinka hejdå till bloggen? 
Puss & kram, fina ni! 

Chapter 55 - Through The Storm (Last Chapter)

Previously:
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

[bild kommer]
14 Augusti 2026, kl. 16:04. Hounslow Central, London.

"How's it going?", frågade Ruby och slog sig ner bredvid mig. Jag satt vid köksbordet med en massa bilder framför mig och försökte skissa fram nya idéer till höstens klädkollektion.
"Naah", sa jag med en uttråkad ton och flyttade runt bilderna i olika kombinationer. "I really wanna go for orange and grey this fall, but I feel like big sweaters and stuff are so basic. Maybe I should go more for shirts and some sort of thicker blazers, yeah I think that would be a hit."
"Sounds great to me", log Ruby. "But I really like that one. You should make something out of it, just make it a bit shorter and fold up the sleeves or something."
"Great idea, Rue. Thanks!"
"I'm home!", ropade Harry från hallen och stängde ytterdörren efter sig. "I brought some coffee for you ladies!"
"What did'chu bring me, daddy?", frågade Eliza, vår dotter. Hon var nu fyra och ett halvt år gammal och i sin värsta trotsålder just nu. Namnet hade hon fått efter Rubys och min mormor, Elizabeth.
"Pineapple juice, of course. Your favorite!"
"No candy?", hörde jag Eliza säga besviket.
"Eliza, no candy on a tuesday, you know that", sa jag, och hon kikade in i köket och gav mig världens valpmin. "Oh please", sa hon och grimaserade åt mig.

 Everything about Ashley and Mary-Kate Olsen | via Tumblr

"If I asked uncle Niall, he would give me candy."
"No, darling. Not on tuesdays." Jag lät henne hoppa upp i mitt knä.
"Yes he probably would", sa Harry och skrattade. "But that's just because he can't stand your puppy eyes. But in this family, there's no candy until saturday." Han ställde ner kaffemuggarna på bordet och öppnade Elizas juice så hon kunde dricka den. 
"When do you finish work, mom? I wanna play."
"Within an hour, but then we're going to see the others for dinner."
"Ughh I don't wanna dinner, mom."
"But then you will get to see your friends? Toby and Hadley will be there, Isobel, Deborah, Riley and Lucas...?" Jag strök henne över huvudet.
"I don't wanna play with Riley and Lucas. They're just teasing me because I'm short and can't do all that they can."
"I'll tell them to be nice. Don't worry", sa Ruby och flinade åt Eliza.
"Oh, I forgot to tell you. Niall and Jolie got a son today!"
"My god! Did they? I gotta text them and say congratulations!"
"No need to, Niall said they'd try to come to dinner tonight and show him up. His name is Finnian."
"Finnian? Wow, excotic." Ruby nickade.
"I think it's irish." Harry sippade på sitt kaffe. "Maybe we should ask Niall for babynames next time we get one?"
"Can I have a sister then, mom? I don't like boys. They're mean." Eliza kravlade sig över till Rubys knä då hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet av mig för stunden.
"Not all boys, honey? Do you think dad is mean? Is Niall mean?" Jag la ifrån mig pennan och såg på henne.
"But mom they're old. And already taken so I can't be in love with them."
"So you're telling me that you don't love me, Eliza?" Harry tog sig för hjärtat. "You just broke my heart. Now daddy is sad."
"Sorry dad. But you love mom. I guess I'll have to wait for Finnejan to grow up."
"Finnian, honey." Jag log mot henne.
"Whatever."
"Are you sure that you're ready?", frågade jag och hjälpte Jolie ut ur bilen.
"Yeah, I'm just a bit tired. But it's only dinner, so I'll handle it."
"You're such a strong woman. That's why I love you, Jo."
"I love you too", log hon och lyfte upp babysitsen som Finnian låg och sov i. Han var en sån lugn liten bebis och hela förlossningen hade gått otroligt snabbt och smidigt. 
Man kunde höra de andra på baksidan av trädgården, och jag var så spänd på att få visa upp vår lilla skatt. Vi var sist i gänget att få barn, om man inte räknade med Stina då, men henne hade vi ju aldrig skapat. Hon var en skatt vi blev givna, men jag var minst lika tacksam för henne i familjen. 
"Oh I'm so excited, can I see him?", viskade Nancy när vi rundade hörnet. 
"Of course", sa jag glatt och gestikulerade mot Jolie. Nancy hukade sig försiktigt till Finnians nivå och såg på det lilla knytet med kärlek i ögonen.
"Is that Finnejan?", frågade Eliza som nu kommit springandes mot oss.
"Yes this is Finnian, darling", sa Nancy lågmält. "Do you remember being this tiny? He's supercute, isn't he?"
"Yeah", sa Eliza och nickade.
"Oh look, he's awake!" utbrast Nancy, och jag såg ner på Finnian som gäspade stort och kisade mot oss. 
"Maybe he wanna come to daddy", sa Jolie och ställde ner babysittsen. Jag knäppte loss honom och lyfte försiktigt upp honom i min famn, och alla samlades runt oss och beundrade vår fina lillkille.
Han hade redan en massa hår på huvudet, och jag kunde knappt vänta tills den dag han skulle växa till sig så vi kunde lira fotboll på gräsmattan och gå på matcher ihop som jag och min pappa brukade göra när jag var liten.

"Niall, will you play football with me and daddy later?", frågade Toby, Louis son, när jag klev in i vardagsrummet där han satt och spelade tevespel med Riley och Lucas som inte verkade förstå så mycket av vad spelet gick ut på.
"Sure", log jag. "Where's Hadley by the way?"
"Oh she's playing with Isobel and Deborah."
"Not Eliza?"
"I don't know where she is." Toby ryckte på axlarna.
"Oh, okey." Jag gick upp på övervåningen och kikade, och där i ett rum satt Eliza och prasslade med en chipspåse.
"Hey potato chips come out I want to eat you!"

Pictures »Trendhure.com - inspiring animated gif picture on Favim.com

"What are you doing, Eliza?", frågade jag. "Where did you get those?"
"I found them in the kitchen."
"I think they're for after dinner."
"But I want them now", gnällde hon och skakade på påsen.
"Okey, one chips, but don't tell mom and dad, will you?"
"Yeyy!"
Jag öppnade påsen, valde det största chipset och räckte henne det. Hon tuggade snabbt i sig det och sträckte ut handen efter mer, men jag skakade på huvudet.
"Dinnertime!" ropade Ruby, och alla slog sig ner vid matbordet som stod uppdukat på altanen. Det fanns även ett barnbord där alla ungar satt, bortsett från Finnian som antingen låg och sov i babysittsen eller ammades i Jolies knä. 
"So, Josefine, are you gonna tell them?", frågade Louis och tog Josefines hand.
"What? What are you going to tell us?", frågade Zayn nyfiket.
"Can we have a drumbeat?" Louis såg på Harry som började trumma på bordet.
"WE'RE GETTING MARRIED!"
"Oh congratulations! So many good news in one day. First Finnian, and now my best friend is getting married. Can't get better, can it?" Harry, samt alla vi andra, applåderade. "Now we're just waiting for you two", flinade han och kollade på Stina och hennes pojkvän, William. Hon himlade med ögonen och skrattade.
Det kändes så himla bra att vi alla satt här samlade idag. Alla kompletta små familjer som en enda stor. Ett team. Jag hade inte kunnat önska mig mer fantastiska människor i mitt liv, och ännu hade vi många år framför oss att spendera tillsammans. Tänk så många resor och allt som vi skulle kunna hitta på tillsammans. Kanske borde vi alla skaffa ett gemensamt sommarhus i något varmt land? Hur mysigt vore inte det?
Alla högg in på maten, och då och då gnällde Finnian lite men han blev genast gladare när han fick gosa i min famn. Innan jag träffade Jolie hade jag aldrig kunnat se mig själv som en pappa. Tanken på barn existerade inte ens då. Men aldrig hade något kännts så rätt som att dela på lilla Finnian med mitt livs kärlek och låta honom växa upp med världens tightaste släkt. För jag såg verkligen dessa vuxna människor som mina systrar och bröder, och jag hoppades innerligt att Finnian skulle känna detsamma för deras barn när han blev äldre. Det här gänget kunde tillsammans klara allt. Det hade vi bevisat så många gånger nu. Vi kunde klara precis allt, genom vilken storm som helst.
20 maj 2079, kl. 18:36. Utkanten av London.

"Wait for me, my dear" sa jag och försökte få fäste med kryckan i gräset. Det var något fuktigt, vilket gjorde det svårare att ta sig upp för kullen än vad jag föreställt mig. "I'm not as fast as I used to be in young days."
"I'll always wait for you, Nancy." Harry sträckte sig efter min hand då han kommit snäppet högre upp i backen, men jag vågade inte förlita mig på att han var stadigare än min egen krycka. Han var inte heller i samma form som han brukade. Hans rygg var något krökt och han hostade med jämna mellanrum, och värre blev det när vi skulle upp här. Lungorna var inte lika med på leken.
"Oh we don't have time for such nonsense? Maybe we should've asked them to come with us? I don't feel like collapsing here", klagade jag.
"Ask who?"
"Caren and the other workers at the retirement home? Caren is sweet, I like her. She reminds me of Eliza."
"I didn't tell her."
"Tell who?", frågade jag denna gång, smått förvirrad. "Eliza?"
"Caren. That we were going here..."
"So you're telling me that we escaped? Harold, why didn't you tell them?! What if we die here?!"
"I'm sorry, Nancy. But they wouldn't have let us go", flåsade han och nådde äntligen toppen av kullen.
"I think this is a very bad idea, Harold Edward Styles", gnällde jag och nådde toppen jag med. "If they find us, I will tell them that you forced me to go here!"
"Nancy, calm down. We can go home whenever you feel like it. Just enjoy life for a moment, okey?" Smilgroparna växte sig större i hans ansikte, och trots alla rynkor som tillkommit under åren så var han lika bedårande vacker som alltid.
"Okey, I'm sorry..." Jag rättade till glasögonen och blickade ut över vattnet och träden och allt det fina som fanns framför oss. Solen var påväg ner, och jag drog ett djupt andetag och njöt av den friska luften. 
"I'm sorry that we're too old to make it to the US. I really wanted to take you back to that hill we visited when we went on a roadtrip with Ricky and Phil. I promised you to." Harry såg ledset på mig.
"It's alright, dear. I like it here, it's beautiful. It's our home."
Harry hostade samtidigt som han nickade instämmande. "You're right, sweetie." Han smög in sina armar runt min midja, och jag lutade huvudet mot hans axel. Den var något benigare nu, men hans kropp kändes fortfarande som hemma för mig.
"I take back what I said earlier. It would be a wonderful death to die here, with you by my side."
"Yeah, we lived a wonderful life, and I can't wait to spend the rest of our infinity together wherever you go when you're dead. But hopefully we'll get new bodies, because I'm really tired of my lungs, and my back really hurts."
Jag skrattade mjukt åt hans tanke. "I can't believe that we made it. We've been through so much. Meeting you was the best thing that ever happened to me."
"Meeting you, loving you and marrying you was absolutely the best. And Eliza was our blessing. Losing you was the worst. I remember wishing for one thing, and that was to grow old with you. And I'm so blessed that I got to do that. I'm so happy that you never chose to leave me."
"Aww, and I'm happy that you never left my side, Harold." Jag pussade honom på kinden.
"Why would I leave, dear? I once promised you that whatever happens, I will stay with you through the storm. And I kept my promise."
"Yeah, we really can make it through it all."
"Through the storm, my dear", nickade han instämmande.
Jag såg på honom med ett leende på läpparna. "Through the storm."

Och det var sista kapitlet av TTS, mina damer och herrar! Nu återstår bara epilogen, och sen släpper vi tvillingarna och deras äventyr för evigt och återgår till TFW. Kommer ni sakna dessa karaktärer lika mycket som jag? Vilka har varit era favoriter? Vet att jag varit dålig på att fixa karaktärsbeskrivningar och sånt som ni önskat, men ska försöka bättra mig när det gäller TFW i alla fall.

P&K!

Chapter 54 - Back on tour

Previously:
"I couldn't just leave you there, could I?" 
"I owe you big time."
"You don't owe me anything." Han flyttade närmare och la försiktigt sin arm om min midja. "It's late. We should sleep. I guess Hadley will wake up soon."
"You're probably right." Jag nickade. "Goodnight, Louis."
"Goodnight Josefine."

[bild kommer]
20 juni 2020, kl. 13:16. O2 Arena, London.
 
"Niall, do you have a sec?", frågade Chris.
"Sure", sa jag och ryckte på axlarna och kom fram till honom. Han höll på att spänna fast alla läktardelar i varandra, och jag satte mig på knä och hjälpte till. Idag skulle vår turné äntligen dra igång, och vi hade varit på ett tiotal intervjuer under morgonen. Allt skulle vara klart, samt att genrepet skulle vara genomfört, innan klockan 6, och konserten skulle börja en timme efteråt. Perrie och hennes tjejer skulle vara förband idag, och de stod just nu och gjorde sångövningar bakom scenen.
"Are you excited?" Chris log mot mig.
"Of course I am. But really nervous. It feels like I haven't been on stage for a long while now."
"You'll be fine. The fans still love you."
"I know. Their support means everything to me. But Jolie and Stina will be in the crowd and they haven't heard all the songs, and I mean, I've written most of them so of course I am nervous. What if they won't like them?"
"You're crazy. They will love them! You're an excellent songwriter, Mr Horan."
"Thanks." 
Grabbarna kom ut på scenen, och jag satte mig på en läktardel och tog upp min vattenflaska.
"How's it going?", frågade Louis. Han var på sprudlande glatt humör, och det smittade tydligt av sig på de andra.
"Good, I guess" sa jag.
"Great!" Louis slog sig ner på scengolvet.
"Have you seen our outfits for tonight's show? Lou has done it again, I must say. We're going to look fabulous!" Harry flinade och drog en hand genom sitt lockiga hår. 
"Yeah, and we got new shoes too! Perrie hasn't seen them yet, but she's going to be jealous, I can tell." Zayn skrattade.
"Nice", nickade jag. "But isn't it sad? I mean, soon we will be the new Backstreet Boys or Westlife, and our fans will realize that we're getting old and they will stop listen to our music. And then, everything will be over for us?"
"What are you talking about, Niall?", sa Liam och skakade på huvudet. "Our fans will stay with us forever. No matter if we produce good music or nothing at all. They will be there, and they will remember us just like we remember them. Backstreet Boys and Westlife may not be bands anymore, but people haven't forgotten about them. And maybe in a 100 years, people will have forgotten about us, but so what? Why not make the best of our lives?"
"Liam is right", instämde Louis. "And it doesn't matter if this would be our last tour. We all have money so we won't need to work for another second in our lives. Instead we can spend time with our families, watch our kids grow and learn, spend time on our other hobbies. Niall, you can play golf fulltime, Zayn can make art, Liam can go fishing, and Harry... Well, Harry can just be Harry."
"Yeah. Our fans will stay either way. And they know we're getting older. They know that we have kids, are getting married and so on. But so are they. Our oldest fans are probably our age by now, and our younger fans will be there one day too. Nothing to worry about, really." Zayn log.
"You're right. I'm sorry."
"It's alright, mate. We all worry sometimes."
"Yeah, and most importantly; no matter what happens, we will always have each other." Harry kom fram till mig och la en arm om mina axlar.
"Group hug, guys", sa Louis, och alla samlades i en enda stor björnkram.
"I'm so tired", sa Perrie efter att ha ammat klart Deborah.
"I understand. It must be hard to be a mother, to a baby, and then have to go out on stage and perform when all you want to do is sleep."
"Exactly. But wait 'til you get there. You'll love it."
"Lucky me, I'll never have to sing on stage the next second. I'm neither a musician nor a good singer." Jag flinade och tog emot Debbie. Hon slöt ögonen och sög på sin lilla napp, och jag strök henne över huvudet.
"Thank you for watching the kids during the concerts." Perrie räckte mig även Isobels ryggsäck som innehöll leksaker, hörselskydd, frukt och allt som nu kunde gå åt.
"No problem, Perrie. Isobel is my best friend, and I'm sure that Deb will be too."
Perrie log och nickade instämmande. "Well I gotta go, but I promise to wave at you from the stage."
"Thanks. Break a leg!"

Med Deborah i famnen och Isobels hand i min så gick vi ut på scenen. Det var insläpp om en halvtimme, så snart skulle jag och barnen sätta oss på de platser vid sidan av scenen som var reserverade för oss.
"Nancy, I'm such a bad mother!", utbrast Ruby. "You gotta help me!"
"Calm down, what's wrong?"
"What do you think is wrong?! I only got one kid in my hands and I have two!" Lucas sprattlade med benen och försökte vrida sig åt alla möjliga håll för att komma ner på marken igen. Barnen hade precis lärt sig gå och deras största hobby var nu att tulta omkring på sina knubbiga små ben på egen hand. Riley var expert på att försvinna iväg, han var en riktig liten äventyrare. Men för Ruby var det förstås väldigt jobbigt, speciellt när han försvann ur syn. 
"Okey, I'll find him. Here, take Deborah. Isobel can watch Lucas, and I'll go look for Riley."
"Thank you thank you thank you, Nancy!"
"No problem", log jag.
Jag gick bakom scenen och letade under varenda pryl och möbel, ropade och lockade och allt vad jag kunde komma på. 
"Riley? Riley, baby? Where are you?" Jag böjde mig ner för att se bättre. "Come to aunt NayNay, Riley."
Jag hörde ett litet skratt i fjärran, och när jag följde rösten så hittade jag honom sittandes under en stol i en av korridorerna. Han hade hittat godis någonstans som han nu satt och stoppade i munnen, men eftersom han lyckats tappa dem på golvet på grund av sin obalans så var de alldeles dammiga. Jag satte mig på huk och lyfte upp honom, blåste bort smutsen från godisarna och gav dem till honom igen.
"You like adventures, huh? Your mother is going crazy because you were gone? Momy couldn't find her little Riley. Don't run away from her again, will you?" Jag pussade honom på kinden och började gå tillbaka mot scenen. Liam kom mot oss och slet i sitt hår i ren frustration.
"Did you see him?! Oh god, you found him! Thank god!"
"Calm down. He just went for a little walk and found some snack on his way." Jag flinade och gav honom ungen.
"You'll get it when you have one. Kids are dangerous!"
Halva konserten hade redan gått, och fansen var som galna över både Little Mix-tjejerna och oss. Alla var på bättre humör än någonsin, de klämde i för kung och fosterland i alla låtar och viftade med skyltar, ballonger och allt vad de nu hade.
"I think it's time for a little Q and A, my friend. Don't you think?" Louis la sin tyngd på min axel när jag satt på en av läktardelarna. Fansen jublade och höll upp sina telefoner för att filma, och jag nickade glatt till svar. "Q and A it is!"
"Okey, first question. Zayn, will you read it for us?"
"Sure. What is the best thing that has ever happened to you? Louis, you go first."
"The best thing... Oh, that's a hard one. We've been through a lot of stuff, but I think I'll say... When we went to Ghana in Africa and got to team up with Comic Relief to help raise awareness for good causes. It was so emotional yet so amazing to meet the kids there and to let them be in our video for One Way Or Another. I don't think I've ever cried that much, but also felt so good to know that my money actually goes to something worthy? Red Nose Day was absolutely the best. How about you, Niall?"
"I'd say the day we became a band. If it weren't for Simon, we wouldn't be here today and I'm forever grateful. He gave us all of you, and he gave me my four brothers. My best friends for life." Publiken skrek av glädje och Niall log med tårar i ögonen.
"Beautiful speech, Niall", sa Liam. "I must say that the best thing that has ever happened to me, was probably finding my way back to the love of my life, Ruby Jay. She's the most amazing woman I've ever met and she's been my best friend since I learned how to walk. Losing her was the worst part of my life, and having her back was simply the best. We've been through quite a journey, and now we're both parents, and I agree we're a bit overprotective, but we'll be alright. And I love that woman to death. So my answer is, simply put, Ruby. What is your answer to the question, Zayn?"
"Becoming a father, easy. Everyone who has kids will always remember the first time they met them. It's so amazing to see how something you created, sorry, can grow and learn stuff just like you all have done. Meeting Isobel was the best day of my life, and sure, she can't hear a word that I'm saying, but she still means the world to me and she knows it. And meeting Deborah was like living it all once again. Totally amazing! And I will help them to grow into those creative strong women and see them become as wonderful as their mother. Perrie, Isobel and Deb are the princesses of my life."
Jag tog mikrofonen ifrån Zayn och harklade mig tyst. "Now it's only my answer left, and to me, the answer is easy too. Music has always been my passion, but I have one bigger passion in my life; and that is loving my Nancy. As you all know, we got married two months ago and we spent, probably the best time of our lives, in Greece and I couldn't be more thankful for having her in my life. So that's my answer. Next question!"
En ny fråga dök upp på screenen, och Liam läste högt. "Oh, this is a question for you, Louis. 'Is it true that you're dating someone new? In that case, who?'"
Louis ställde sig upp. "You're asking such personal questions, but I can't do anything but stay true to you. Yes, I'm dating. I've been seeing this girl, for like, two months now and she's amazing. And her name is Josefine, and I promise that you probably will see more of her in the future."
"How much do you love your fans?" läste Niall. 
"This is a question that I know exactly how to answer", sa jag. "I think I speak for all of us, when I say that we love you just as much as we love our families, kids and friends. You're all our friends. You've been there since day 1, and you're so supportive and you all have done more for us than we could ever ask for. We love you from the bottom of our hearts and if we could, we would marry you all. But I've heard that's illegal."
Publiken skrattade och gjorde 'aww'-ljud, och vi skickade slängkyssar till alla. 
"Great answer, Harry!", instämde killarna. 
"Now let's sing a song, shall we?" Louis flinade.
"Here is; Kiss you!" Zayn slängde iväg mikrofonstativet och låten kickade igång.

"Oh, I just wanna take you anywhere that you'd like
We could go out any day, any night
Baby, I'll take you there, take you there
Baby, I'll take you there, yeah"

Förlåt för halvdant kapitel, och förlåt för att jag inte uppdaterat på ca 2 månader, men jag har haft så himla mycket annat för mig och nu är det sommar och jag försöker spendera så mycket tid jag kan med vänner och i solen, plus att jag jobbar och grejer så det är svårt att hinna med allt.

Nu är det i alla fall 1 kapitel kvar, och sen är det dags för epilog och sen är TTS slut. Helt jäkla slut. Hur sjukt är inte det egentligen? Tur att jag har TFW att gå tillbaka till då i alla fall, är så jäkla pepp på den storyn alltså!! Hoppas ni är peppa ni med! :)

Nu är det så att jag inte kommer kunna uppdatera förrän i juli dock. Jag åker ju till Göteborg på tisdag, för att se ONE DIRECTION (:D) såklart, och dagen efter drar jag till min syrra och stannar där tills den 5:e. Ska vara supernanny åt mina små pojkar nämligen, och kommer då inte kunna ha tillgång till dator. Men jag tänker att jag skriver de sista kapitlen för hand då jag vet precis hur jag vill ha dem, och sen renskriver jag så fort jag kommit hem igen och så återgår vi till TFW. Okej? Okej.

Ha det gött, och kanske ses vi på konserten! :) 

Chapter 53 - A Date

Previously:
"Have I told you that I love you?" Jag såg på Harry med tårar i ögonen för kanske femtioelfte gången idag. Innerst inne längtade jag väldigt mycket åt att få dela något så fantastiskt som en liten människa tillsammans med Harry, men just precis nu var bara inte rätt tid. Jag ville ge vårt framtida barn allt jag kunde. Jag ville vara hundra procent redo att bli en bra mamma.
"Yeah I might have heard it sometime, but I wouldn't mind hearing it more." Han tog min hand i sin. "Cheers for us and our future alien." 

[bild kommer!]
Jag granskade mig själv i familjen Styles hallspegel för säkert miljonte gången. Jag hade gjort en naturlig sminkning, bar en lila, söt topp och tighta jeans. Mitt hår var utsläppt och nytvättat och hade därför världens volym. Vanligtvis brukade jag känna mig riktigt snygg såhär, men just nu var jag så nervös så jag visste inte ens om jag tyckte att jag såg okej ut. Tänk om Louis inte skulle dyka upp? Tänk om han ändrat sig? Jag menar, vem var jag i jämförelse med hans förra tjej? Hon var ju liksom modell, och känd? Och vad var jag? Jo, en blyg och annars alldeles vanlig tjej som föredrog att stå bakom kameran. Skittråkig alltså. Och hur skulle jag beté mig? Skulle jag skaka hand eller krama om honom eller-
Det plingade på dörren, och jag rycktes tillbaka till verkligheten.
Jag väntade några sekunder så han inte skulle tro att jag stått och väntat i hallen, vilket jag faktiskt hade, men sölade heller inte så mycket att han skulle hinna ändra sig och gå.
När jag öppnade så stod han där med en stor bukett ljusrosa rosor, och jag kände hur mina kinder färgades röda.
"Good evening, Jose", log han och räckte över blommorna. Jag hann precis tacka och ta emot dem innan han omfamnade mig i en kram, och något nervöst kramade jag honom tillbaka. Han luktade riktigt gott, men de förvånade mig inte. Han måste ju ha råd med de dyraste parfymerna som finns.
"Good evening."
"You look gorgeous tonight."
"Thanks, handsome", log jag generat igen och tog min skinnjacka som hängde på kroken och följde med Louis till bilen. Han var riktigt stilig i sin ljusblå skjorta och tighta byxor.
"I heard that you like taco, so I thought I should take you to Taco Bell. I know it's not very fancy, we could go somewhere else if you'd like. I eat everything, so."
"Taco bell sounds amazing", nickade jag och Louis sken upp.
"Okey then."

Jag skrattade åt Louis skämt återigen. Han var så himla rolig, och hans skämt verkade komma helt naturligt. Han var så himla spontan och gullig och fantastisk så det fanns inte.
Jag började nästan bli på gränsen till proppmätt, för Louis hade köpt oss världens godaste burritos, plus cheesy topped fries och salsa nachos.
"I really enjoy this", log jag.
"Me too. We should do it again. Maybe it could become a tradition? Taco bell and bad jokes."
"Sounds great to me."
Louis telefon plingade till, och han såg bekymrat på skärmen.
"Oh damn, the babysitter can't make my son fall asleep. He's crying and screaming and all, and she's afraid he'll wake Hadley, my daughter. He's not always like that, but sometimes he just... I don't know, but it's been going on since El left us... I'm sorry, I gotta go."
"Oh, it's okey. Kids always goes first. Go and take care of him."
"Or would you like to come with me? I could make tea and we could keep on chatting when he's fallen back to sleep? I'll drive you home when you want to."
"Eh, okey, sure." Nu kände jag mig plötsligt osäker igen. Skulle jag få träffa hans barn? Redan idag? Tänk om de inte skulle gilla mig? Med Louis hade allt släppt nu och jag kände mig inte lika nervös eller blyg längre. Men att träffa hans barn? Wow...
"Thank you for tonight", sa jag och räckte över pengarna till Cassie, barnvakten.
"I'm so sorry for ruining your date. I just didn't know what to do with him."
"I know, it's not your fault. He's like that sometimes, there's nothing neither you or even I can do about it."
"Oh, okey..." Cassie tog sina saker och såg på mig. "Goodnight, sir."
"Goodnight."
När hon hade gått gick jag upp för att se till barnen, och Josefine följde med mig. 
"Oh my god, she's so cute", viskade hon när vi kollade till Hadley. "She looks like a little angel."
"Yeah", log jag och strök Hadley över huvudet. Sedan gick vi ut ur rummet och in till Toby istället. Han satt vid fönstret och grät, och när jag pratade med honom så fräste han bara tillbaka eller svarade inte alls. Han var den som hade sårats mest när jag och Eleanor separerade, och det gjorde ont i mig att se honom så ledsen. El hade berättat att han betedde sig så hos henne med, men hon brukade bara låta honom vara tills han slutade skrika.
"Toby...", sa jag uppgivet, i ett sista försök att få honom att sluta.
"Let me", sa Josefine och gick tyst fram till honom och satte sig bredvid. "Toby? Hi, my name is Josefine. But you can call me Jose."
Toby såg bara surt ner i golvet. 
"My mom used to make me some hot chocolate when I was sad or angry. Would you like me to make you some hot chocolate?" 
Toby torkade tårarna och nickade sakta. Sedan såg han försiktigt på henne, och hon log snett mot honom.
"Great. But I'll make one for you in one condition, that you give me and your dad a hug first. Can I get a hug, Toby?"
Han nickade igen och sträckte ut armarna för att krama om henne, och när han gjorde det så omfamnade hon honom och strök han över ryggen. "It's going to be okay, you know. You're a good boy and you have great parents."
"Okay", sa Toby och försökte torka tårarna igen. Josefine verkade väldigt bra med barn, speciellt med Toby. Inte ens jag brukade kunna få honom så lugn efter en sån här attack. 
Toby reste sig upp och gick fram till mig för att ge mig en kram också, och jag böjde mig ner och pussade hans panna. Josefine log varmt mot mig, och jag gav henne en tacksam blick.
Sedan gick vi alla tre ner för trappen, och Josefine började fixa varm choklad till Toby som hon lovat. Toby satt i mitt knä och lutade huvudet mot min axel, och jag tror att vi båda iakttog Josefine i hemlighet. Jag trodde verkligen inte att Toby skulle vara så lugn över att jag börjat träffa en ny, men han verkade gilla Josefine. Och det värmde mitt hjärta, för jag gillade ju henne också. Men barnen skulle alltid komma först, och om de inte kom överrens med tjejen jag gillar så skulle jag inte satsa på kärleken. Men det här kändes bra. Allt jag kunde göra var att hoppas på att hon gillade oss alla tre tillbaka. 
Det var ännu en solig och stekhet dag i Grekland. Nancy & jag hade hyrt en liten roddbåt och befann oss nu mitt ute på havet. 
"Aren't you going to join me in the water?", flinade jag.
"No, it's too cold. And I like it up here." Hon plaskade med fötterna i vattnet. 

follow for more ♡
 
"Oh come on, Nanc. You're a real Styles now, and the Styles family aren't pussys."
"I'm only a Styles by name, not by blood."
"That blood is thicker than water is just bullshit so come on in." 
"Harry, no." Hon log.
Jag sträckte mig efter hennes hand. "Help me up then." Hon tog min hand, och då jävlades jag med henne och drog ner henne i vattnet.
"HARRY FREAKING STYLES, WHAT THE HELL?!", skrek hon och slog mig på skämt när hon kom upp till vattenytan igen. 
"Sorry, you looked a bit dry up there", skrattade jag och kysste henne. Hon kysste mig tillbaka och mumlade "I hate you" mot mina läppar.
"No you don't, you only say that because you're mad. I know you too well for that to work on me."
"You're right", sa hon och pussade mig. "Now let's grab some lunch."
Toby's choklad var nu slut och han låg och sov med huvudet i mitt knä. Jag & Louis satt och kollade på tv med låg volym, och klockan hade plötsligt blivit väldigt mycket.
"Maybe I should get going. I can take a taxi", log jag. "Thanks for the date, and for taking me here to see your kids. They're amazing."
"Do you really have to go?"
"It's getting late, and..."
"Please, Josefine? Stay." Något i hans röst och ansiktsuttryck förändrades, och jag kunde inte låta bli att gå med på att stanna. Det var ju vad jag ville egentligen, men jag ville inte tränga mig på. 
"Okey then."
"Thanks."
"No problem." 
"I should probably take him to bed", sa Louis och nickde mot Toby. You can sleep in my bed, I'll take the couch."
"No, please, I'll take it. I can't take your bed." 
"Then at least share it with me." 
Jag blev genast nervös och svalde hårt. "O-okay."

Jag hade fått låna en tröja av Louis att sova i, och nu låg vi på varsin sida av den stora dubbelsängen. Ingen hade sagt något på en stund nu, och om det inte var för att han låg och kollade upp i taket så hade jag gissat på att han sov.
"Thank you", viskade jag.
"What for?", frågade han och såg på mig.
"For saving me. That day, at Daniel's house. I will never forget it."
"I couldn't just leave you there, could I?" 
"I owe you big time."
"You don't owe me anything." Han flyttade närmare och la försiktigt sin arm om min midja. "It's late. We should sleep. I guess Hadley will wake up soon."
"You're probably right." Jag nickade. "Goodnight, Louis."
"Goodnight Josefine."

3 Kapitel kvar och sen är TTS slut. Helt sjukt alltså!
Ber om ursäkt för att det dröjt så, men har haft så mycket annat för mig.
P&K!

Chapter 52 - Honeymoon

Previously:
"Let's go then", log Harry.
"Yeah." Jag satte mig bredvid honom där bak, och han la armen om mina axlar. Medan bilen började rulla så vevades rutan ner, och vi sträckte oss ut och skrek lyckligt: "Mr and Mrs Styles are going to Greece!" och lämnade snart jublandet och applåderna och vinkandena bakom oss för att påbörja vårt första riktiga äventyr tillsammans, nämligen the happy ever after.

bild kommer!
Jag satt och bläddrade mellan låtarna på ipoden medan Nancy snarkade mig i örat. Det återstod en och en halv timme av flygresan, och Nancy hade somnat nästan direkt efter att planet lämnat marken. Men jag förstod att hon var trött, det hade varit en lång men fartfylld dag, och ännu var den inte slut på långa vägar. Jag planerade att vi skulle ta en taxi från flygplatsen till hotellet, och om Nancy orkade så skulle vi gå ut och äta något när vi var framme, annars fick jag väl ta något på hotellet så hon kunde gå och lägga sig direkt.
Jag lät The Smiths låt Asleep spela i lurarna och rättade till Nancys som  höll på att åka ur hennes öra för att hon vred på sig hela tiden. En ögonfrans hade landat under hennes öga som jag snabbt petade bort, och sedan pussade jag henne på pannan. Hon var lite kall, så jag böjde mig försiktigt fram och rotade upp min jacka ur min väska och la den över henne som ett täcke. Ett leende spred sig på hennes läppar, och jag la armarna om henne igen. Min allra finaste Nancy. Nu var hon officiellt verkligen min. Helt och hållet min. Min underbart vackra Nancy Elizabeth Styles. Det kändes lite konstigt att säga Nancy Styles, men jag skulle nog vänja mig rätt snabbt ändå.
Jag tog av mig klackskorna och la ner dem i min handväska och började sedan hjälpa städerskorna att plocka undan tallrikar och annat från bordet. Jolie och Stina svabbade golvet, och Niall & Ed hjälptes åt att städa undan sladdar och plocka undan instrument från scenen. Liam försökte få in tvillingarna i bilen, och Zayn, Perrie och deras barn hade redan åkt hem. Mamma och pappa skulle stanna hos oss inatt, så alltså fick jag mig en liten sovmorgon imorgon som tur var. Det var verkligen behövligt efter denna kväll. Jag kunde knappt föreställa mig hur trött Nancy måste vara som skulle flyga och allt under samma natt.
"Your kids are really cute", sa en av städerskorna, och jag log tacksamt.
"Thanks. I guess they got the looks from Liam." 
"You're a beautiful young lady too, Ruby. I hope your sons will have a great bond, just like you and your sister."
"I hope so too. Do you have any kids?"
"A daughter, yes. I used to have a grandchild too, but she died in leukemia a few years ago." 
"Oh, I'm so sorry..."
"I't okey. I guess God needed another angel, I'm happy that I got to have her for a little while at least."
"Yeah, that's true. Say hi to your daughter from me." 
"I absolutely will", log hon tillbaka. "Now go home and get some sleep, you deserve it, dear."
Jag kramade om henne och bar ut de sista sakerna till det stora köket, sedan tog jag min jacka och ställde mig vid ytterdörren. Mamma och pappa satt bak i bilen med tvillingarna, och Liam kom gåendes mot mig.
"Ready to go home?"
"More than ready", log jag.
"No shoes, I see. Well well..." Han lyfte upp mig och bar mig hela vägen bort till bilen, och jag fnissade tyst för mig själv. 
"Will you do this on my wedding day too?"
"If you skip wearing shoes, then probably yes."
Väskorna kom fort efter att vi landat, och allt hade gått snabbt och smidigt, tack och lov. Nu var vi framme vid hotellet, och det var väldigt flådigt faktiskt. Alla möbler och väggar gick i vitt och havsblått, och det var väldigt stilrent inrett. 
"Name?", frågade kvinnan bakom disken.
"Harry and Nancy Styles", sa Harry, och jag vände mig om för att gäspa. Jag var fortfarande helt slut och kunde knappt vänta tills jag fick landa i hotellsängen.
"Suite 04. Here's your key. You can find it on fifth floor. Breakfast will be served from 7am to 9am, but roomservice works anytime of the day. Any questions?"
"No, I think we're fine. Thank you, madame."
"Well then, have a good night."

Vi tog hissen upp till våning 5 och letade sedan efter vår svit. Den var mycket större än vad jag väntat mig, och till och med ännu mer flott än resten av hotellet, hur det nu var möjligt. 
"Look, what a view!", utbrast Harry när han ställt sig vid fönstret. Jag gick fram till honom och granskade utsikten med honom. Man såg havet härifrån, samt alla palmer som bredde ut sig längs med strandpromenaden. "What do you say about a night swim?"
"Hm..", sa jag tveksamt och mötte Harrys blick. Han såg på mig med världens valpmin som han visste att jag inte kunde säga nej till. "Okey then." 
Vi slängde på oss badkläder, packade ner två handdukar, drog på oss kläder och gick sedan ner mot stranden. Vattnet såg väldigt kallt ut enligt mig, men Harry slängde av sig tröjan och nickade åt mig att skynda. När Harry såg vatten blev han som en femåring, men det var något charmigt i det också.
Jag drog klänningen över huvudet och la den på vår väska, och sedan gick jag fram till vattenbrynet och doppade fötterna. Som jag trott, vattnet var superkallt, så jag gjorde mig redo att springa upp på stranden igen, men det var redan försent. Harry fick tag i mig och drog mig med sig när han skulle doppa sig.

Love

"Oh god why did I agree to do this?!", sa jag och huttrade. 
"Schh it's not that bad, is it?" Harry skakade på huvudet och skrattade.
"It's freezing!" Jag kände hur huden knottrade sig på armar och ben.
"I'll warm you up, come here", log Harry flirtigt och drog mig intill sig. Trots att vattnet var kallt så var hans kropp fortfarande varm. Han böjde sig ner och pussade mig på pannan, sedan näsan, kinderna, mina mungipor och sist men inte minst mina läppar.  
"Still cold, my wife?"
Jag rodnade och såg på honom. "No.."
"Told you. There isn't a problem that I can't solve, my love."
"You're my husband, not a super hero, Harry." Jag fnissade åt honom och han knuffade mig så jag ramlade bakåt i vattnet. "You'll so regret doing that!", skrek jag och slängde mig på honom, men han bara skrattade och lät oss båda hamna på rumpan på havsbottnen. 
"You may be immature but somehow I still love you, you creep."
"You should consider yourself lucky, because I love you back, Mrs Creep." Harry anföll mig och blåste mig på halsen vilket han visste att jag tyckte kittlades, och jag kittlade honom tillbaka i sidan vilket fick honom att gapskratta.
"Okey okey, I surrender! What do you say about having some night snack? I'll pay." Harry log snett och drog upp mig på fötter, och jag nickade instämmande.
Liam låste upp dörren till huset medan jag och mamma knäppte loss tvillingarna och lyfte ut dem från bilen. Lucas gäspade stort i min famn, och jag lät hans lilla hand ta tag i mitt lillfinger när jag bar in honom. Mamma kom strax efter med Riley, och Liam och pappa hade satt sig i köket. 
"Shall I night the kids?", frågade Liam.
"No, I'll do it", log jag och fortsatte upp för trappen så inte Lucas skulle vakna av ljuset från kökslamporna. Mamma tassade efter mig och hjälpte mig byta kläder på pojkarna. 
När vi hade lagt ner dem i sina spjälsängar så satte mamma sig på pallen bredvid Rileys säng. "This reminds me so much of when you were young", log hon med tårar i ögonen. "I used to sit like this, watching you girls sleep. You always slept so heavy, just like Riley, and Nancy we're just like Lucas. I just miss that time so much. Being a mother is the best time of your life."
"I know. I've never felt so... important, like I do now. I want to do everything that is the best for them. I want to be there for them, like you and dad were for me. I want to teach them so much, show them the world, you know." Jag log. "And I love to see that even if they're so young, they already have personalities. Lucas loves music and sleeps the best when I sing him to sleep, and Riley tries to chit-chat all the time, so he's probably gonna be pretty nerdy, like Nancy."
"Aw, how cute. Well, maybe we should let them get some sleep."
"Yeah, you're probably right. They'll wake up at six in the morning anyways, so. And I think I need some sleep too."
Vi satt i hotellbaren och delade på en skål pommes. Jag drack ett glas vitt vin och Harry tog en öl.
"It's so nice to be here, just us two", log jag.
"Yes indeed. It's so relaxing to able to hang out with you without any fans or paparazzis following us everywhere."
"Yeah." 
"But I think Ruby's right."
"What?" Jag såg frågande på honom, och han log snett mot mig.
"I've been thinking about what she said during dinner. Wouldn't it be nice with a little mini-you or me running around? I can barely wait."
"I don't know... I mean, of course I want to have kids, it has been my biggest dream since I was, like, four. But right now? I'm not so sure... I mean, there's so much with my career right now, and you're about to go on a new tour when we get home? I just..."
"Hey, I know you're stressed. And I wasn't thinking about having a baby right now? When we get one, I shall be there with you every single day. It's not just you who's going to be pregnant. We'll go through it together. I want to be there in every single minute of it. From the start of the baby tummy, 'til the first kick and when the baby's born and takes the first steps or says the first word. I want it all."
"Have I told you that I love you?" Jag såg på Harry med tårar i ögonen för kanske femtioelfte gången idag. Innerst inne längtade jag väldigt mycket åt att få dela något så fantastiskt som en liten människa tillsammans med Harry, men just precis nu var bara inte rätt tid. Jag ville ge vårt framtida barn allt jag kunde. Jag ville vara hundra procent redo att bli en bra mamma.
"Yeah I might have heard it sometime, but I wouldn't mind hearing it more." Han tog min hand i sin. "Cheers for us and our future alien." 

Kort kapitel, jag vet, men bättre än inget antar jag. Insåg att jag bara har åtta punkter kvar som jag vill ha med i denna novell, vilket betyder att det är kanske max fyra kapitel kvar tills den är slut. Och då är epilogen inräknad. ALLTSÅ FYRA KAPITEL. HUR SJUKT?! Känns så konstigt att jag snart ska släppa taget om alla dessa karaktärer som yrar runt i mitt huvud dag som natt. Men som tur är har jag ju TFW att gå tillbaka till sen, så det blir ju i alla fall inget hejdåvisesadjöfarväl än på ett tag.
P&K!

Den värsta dagen i en Directioners liv & ang. uppdatering

 
Gårdagen var en tuff dag för alla directioners runt om i världen. Meddelandet att Zayn hoppar av bandet blev officiellt, och just nu känns allt bara tomt. Jag förstår varför han hoppade av, det gör jag verkligen. All media har betett sig som ett as mot honom och de har spridit en massa dumma rykten som förstört för honom en hel del. Jag förstår att han önskar att han vore en normal 22-åring. 
Men det kommer kännas så konstigt att vara där på konserten den 23:e juni och bara se fyra killar. Bara höra fyra stämmor. Inte längre höra Zayn's high notes och fantastiska solon. Varken höra eller se någon Zayn alls. 
Det känns så konstigt att bandet som mitt liv kretsade kring under hela högstadiet, bandet som hjälpte mig genom allt med sin musik, nu har gått från fem till fyra. 
Man hoppas och ber att han ska ändra sig och komma tillbaka, men det lär ju inte hända.
 
Men hur eller hur så är jag så sjukt tacksam för vad han gett mig. För allt Zayn gjort för att göra mig till den jag är idag. Jag vill tacka honom för att han gav mig inspirationen till att göra det jag älskar. Att skriva och hålla på med musik. Jag är honom evigt tacksam och han kommer alltid vara en femtedel av One Direction för mig.
Always in our hearts, Zayn Malik. <3


Jag ber om ursäkt för att uppdateringen är långt ifrån på topp, men ett nytt kapitel är påväg. Har bara tappat inspirationen lite, och tror att det beror på att bloggen är så... vad ska man säga? Bortglömd? Men det är ju min egen onda cirkel som jag själv skapat på grund av att jag sällan uppdaterar och folk då tröttnar. Men tiden räcker liksom inte till ibland. Men än ska jag inte överge er, mina kära. Ni som fortfarande kikar in här då och då eller från dag till dag, ni är guld värda och jag älskar er så mycket trots att jag inte riktigt förstår vad som fått er att stanna då jag uppdaterar så sällan. 

Nästa fredag går jag hur eller hur på påsklov, och jag har inga planer förutom att övningsköra så jag tänkte att vi kanske kan ta och liva upp bloggen lite då. Ska försöka skriva klart de sista kapitlen av TTS tills dess så jag sedan kan fortsätta på TFW.
Puss och kram. <3

Chapter 51 - The Wedding Part 2

Previously:
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Vi satt kring det stora långbordet, jag & Harry på ena kortsidan såklart, och folk passade på att hålla tal emellan måltiderna.
"Excuse me", sa Harry högt och slog med besticken mot glaset lite försiktigt så det klirrade. "I'd like to make a speech. Thank you." Alla tystnade och såg intresserat på Harry.
"I don't know what I had expected when we went to find Nancy. Maybe an adventure where I played the hero, threw myself over cars with a weapon in my hands, ready to shoot my enemies. Maybe I saw myself tie him to a chair and try to blackmail him to find out where he kept Nancy. Maybe I had expected not to find her at all, or even worse; dead." Han harklade sig. "You have already heard the story about how we saved Nancy a hundred times probably, but you haven't heard my personaly reaction to all of this. That day, when I found Nancy, was the worst of my life. Not because I found her, that was the second best thing that has ever happened to me. The best thing is marrying her. But that day was the worst day of my life, because I'd never seen her so scared, so broken. So tiny and scared of everything and so so broken. I start crying by even thinking about it." Harry pausade för att torka tårarna, och jag tog hans hand i min.
"When the gun was pointed to my head, my whole life passed me by in a blink of second. And the best parts were when I was with her." Han såg på mig. "I thought about how my life could've ended if I got the chance to stay alive, and I thought of what would happen if I didn't. The worst scenarios popped up in my head, and the worst would be if he pointed the gun at Nancy. Because, a life without Nancy, is not a life I want to live. I've said it so many times before, I say it all the time, and I will remind you forever: I love you, Nancy Elizabeth Styles."
Alla applåderade, och jag torkade tårarna och lät Harry kyssa mig. "I love you too."
"I know. That's why we're here today, right?"
Jag nickade och bet mig i underläppen, och Harry satte sig ner bredvid mig igen.
"That was a beautiful speech by my brother-in-law. I'd like to make one too, if that's okey." Ruby satte Riley i knät på sin bordsgranne och såg lyckligt på oss. "Dearest sister, since the first time I saw you with Harry, in the car outside Meredith's house, I knew that the two of you would become something big. You have always been the most caring of us two, and I'm so happy that you found someone to share your love with when I wans't willing to accept it. You're the most beautiful couple ever, and you are always ready to go through fire for each other. Your relationship has been tested many times, but you always go through the bad times, you always make it. I'm so happy for you, Nancy. You were there for me when I was at my worst, and now I want to be there for you when you're at your best... Excuse me." Ruby började gråta, och jag log bakom tårarna åt henne.
"I really hope that soon we'll get to see a little mini-version of you and a little mini-Harry running around at your house, and that you'll teach them everything you can. You are the smartest people I've ever known. Harry, teach them how to sing and bake, and Nancy, teach them how to sew and make them strong, like you. And even though I've already got two babies, you know who to call when you need a babysitter." Hon blinkade åt oss. "Cheers to Mr. and Mrs.Styles, my friends!"
Alla höjde glasen och skålade för oss, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla som satt kring bordet betydde så mycket för mig, och det kändes fantastiskt att Harrys alla vänner nu officiellt också var mina vänner. Jag hade lärt känna en massa trevliga människor som Harry bjudit till vårt bröllop.
"It's time, isn't it?", log Ed och reste sig från bordet. Harry nickade till svars och frågade om han behövde hjälp med något, men Ed skakade på huvudet och sa att han klarar sig bra själv. Han försvann upp på scenen och började fixa i ordning med mikrofonstativet, plockade upp sin gitarr ur fodralet och stämde den och så vidare.
"Is he going to sing for us? Amazing!", sa Kevin, Harrys tatuerare. 
"Good evening, everyone", hälsade Ed i micken. "I hope you're all having a great time, and especially you my best friend, Harry, and your fantastic wife: Nancy. Harry is the best man in this world, and I'm so happy for him. And he's a very lucky guy who has found such a beautiful girl. And tonight, this night is their night. And therefore, I want to sing you guys a song. It's a song I've written myself, and my inspiration for when I was writing it, was you guys. The song is called Thinking Out Loud. Here it goes, hope you enjoy it."
Alla reste sig upp och gick bort mot scenen, och Ed började strumma på sin gitarr. 
"When your legs don't work like they used to before
And I can't sweep you off of your feet
Will your mouth still remember the taste of my love?
Will your eyes still smile from your cheeks?
 
And darling, I will be loving you 'til we're 70
And baby, my heart could still fall as hard at 23
And I'm thinking 'bout how people fall in love in mysterious ways
Maybe just the touch of a hand
Well, me - I fall in love with you every single day
And I just wanna tell you I am..."
Harry tog min hand och drog mig intill sig. Sedan placerade han min andra hand på sin axel och tog tag runt min midja. I samma stund tog Niall över och började spela gitarr, och Ed hängde av sig sin och började dansa med en annan tjej.

Devonne | weheartit.com/SZKLANKA | via Tumblr

"So honey now, take me into your loving arms
Kiss me under the light of a thousand stars
Place your head on my beating heart
I'm thinking out loud
That maybe we found love right where we are"
Harry och jag gungade sakta fram och tillbaka, och Eds vackra stämma och Niall's fina gitarrspel fyllde lokalen.
"When my hair's all but gone and my memory fades
And the crowds don't remember my name
When my hands don't play the strings the same way
I know you will still love me the same"

the desire is uncontrolable

Jag såg på Harry, och han såg på mig.
"What are you thinking? Like, right now?"
"About how lucky I am. To have you. To have... this. To be yours." Jag log.
"You are the best thing that's ever been mine." Harry strök mig över kinden, och jag pussade hans hand.
"I'm so happy that I met you. I can't even think of a life without you in it."
Harrys ögon tårades, och jag sträckte på mig för att nå hans läppar. "I love you."
"I love you."
Låten var slut och alla applåderade, inklusive jag & Harry. 
"Sit down everyone, there are more songs to come. But now the stage belongs to Ruby and Liam." Ed tackade återigen för applåderna och gick sedan ner från scenen, och jag chockades av hans ord. Skulle Ruby & Liam uppträda?
Alla hade dragit fram sina stolar så man kunde sitta och kolla, och jag & Harry satt längst fram. En jollrande Lucas placerades i mitt knä, och Riley fick sitta tillsammans med Harry.
"Hi everyone. Since it's my sisters wedding, I feel like I want to share something too. A speech isn't enough. I want to do something that I don't do very often anymore. Sing. And to my help here, I've got Liam with me and Niall on guitar. So, we're going to sing Feels Like Home by Edwina Hayes, 'cause I'm not as good as Ed on writing my own songs. But I hope you enjoy it, sis."
Jag log glatt åt Ruby, Liam och Niall och tog Lucas händer och viftade med dem i luften så att ett skratt lämnade hans små läppar.
Niall började plocka på strängarna, och Ruby harklade sig lite tyst och förde mikrofonen närmare munnen.
"Something in your eyes
Makes me want to lose myself
Makes me want to lose myself
In your arms..."
Liam tog över.
"There's something in your voice
Makes my heart beat fast
Hope this feeling lasts
For the rest of my life..."
Och sedan sjöng de tillsammans, tvåstämmigt, och tog varandras händer. 
"If you knew how lonely my life has been
And how long I've been so alone
If you knew how I wanted someone to come along
And change my life the way you've done

Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I come from
Feels like home to me
Feels like home to me
Feels like I'm all the way back
Where I belong..."
Deras stämmor ihop var något av det finaste jag hört, och jag kom på mig själv med att gråta. Harry pussade mig på kinden, och jag lutade huvudet mot hans axel. Det här var verkligen den bästa dagen i mitt liv. Det bästa som hänt mig någonsin. Just nu och här ville jag bara stanna tiden och leva såhär förevigt. Med världens bästa man bredvid mig och världens finaste syster som sjunger för oss. Det kunde inte bli bättre, och jag kunde knappt vänta tills jag fick ge tillbaka på Rubys framtida bröllop och få henne att känna som jag gjorde nu.
"A window breaks down a long dark street
And a siren wails in the night
But I'm alright 'cause I have you here with me
And I can almost see through the dark there is light

If you knew how much this moment means to me
And how long I've waited for your touch
If you knew how happy you are making me
I've never thought I'd love anyone so much..."
Mamma, som satt bakom mig, strök mig över axlarna och viskade att hon aldrig varit så stolt över mig som hon var just nu. Jag la min hand ovanpå hennes och kände hur mitt leende växte sig bredare. Jag var omringad av så många fantastiska människor, många som jag aldrig ens skulle ha träffat om det inte vore för Harry. Jag visste att bröllopsdagen skulle vara den bästa dagen i ens liv, men jag visste inte att den skulle kännas såhär galet underbar. 
"Feels like I'm all the way back where I belong", avslutade Ruby, och alla reste sig upp och applåderade och visslade och tjoade.
"Thank you, Ruby. Thank you thank you thank you", sa jag och kastade mig om halsen på henne när hon kommit ner från scenen. "That was the most beautiful thing I've ever heard. I loved it!"
"Aw, that's nothing. I know you'd do the same for me, NayNay." Hon pussade mig på kinden.
"Yeah, you just forgot the fact that I can't sing..."
"I mean if you could. You would probably make the most fabulous speech instead, or do my makeup, make my dress, I don't know. But you would do everything for me. You have always done that. So now I felt like it was my time to give back."
"I love you, Rue."
"I love you too. Now have fun on your honeymoon, it's almost time to go!"
"But first you have to change clothes, sweetie", sa Meredith. "Ruby, Brianna and I have packed all your things so don't worry, and Eleanor, Perrie and Jolie went shopping and bought you a dress. It's in that room over there." Hon pekade på den mörka trädörren lite längre in i lokalen. "Hurry up, you don't want to miss the flight, do you?"

Jag hade nu tagit på mig den röda tighta klänningen som tjejerna köpt åt mig. Den satt fantastiskt och framhävde verkligen min figur. Jag kände mig nästan ännu finare än vad jag gjort i min bröllopsklänning. Till klänningen bar jag svarta pumps och en svart axelväska där mamma packat ner allt jag behövde för resan, så som pass, plånbok (som hon för övrigt fyllt med lite extra pengar), nycklar, tuggummi, hörlurar, handsprit och allt vad en nu kunde behöva. Jag såg på min spegelbild och drog handen genom håret. Halsbandet med det lilla pappersflygplanet som jag fått av Harry blänkte i lampskenet, och jag la huvudet på sned och tog flygplanet mellan tumme och pekfinger.
Det knackade på dörren, och Josefine stack in huvudet. "Are you ready? They're all waiting for you out there."
"Yeah, I guess I am." Jag tog på mig min svarta skinnjacka och vände mig mot henne. "Thanks for watching our house while we're away."
"No problem, I've told you. I owe you guys big time. Harry, Louis and Niall saved our lives. Saved my life. If it weren't for them, I'd still be there, or maybe even dead. And you mean so much to me, you know."
"Aww!" Jag gick fram till Josefine och gav henne en rejäl kram. "By the way, I know someone who'd like to pick you up tomorrow at 8 pm, at our house."
"Really? Who?"
"Uhm, his name is Louis. Louis Tomlinson? Ever heard of him? Does it ring any bells?", skämtade jag med henne, och hon satte handen för munnen.
"Are you kidding me? Does Louis want to go out with me? For real?"
"Yes, oh my god. He's been checking you out all night and he thought about surprising you tomorrow, but I suppose it's better to warn you first." 
"Oh my, I can't believe it!" Josefine tog min hand. "But now you really have to go, come on!" Hon tog min resväska och drog mig ut ur rummet. Det var helt tomt i lokalen för alla hade samlats ute vid bilen. Det var en stor, flådig limousin som skulle ta oss till flygplatsen. Våra väskor lastades in, och chauffören höll upp dörren. Alla kramade oss adjö och önskade oss en trevlig resa. Mamma bad mig ringa när vi var framme vid slutdestination och Riley och Lucas försökte äta upp mitt ansikte när jag pussade dem hejdå. 
"Let's go then", log Harry.
"Yeah." Jag satte mig bredvid honom där bak, och han la armen om mina axlar. Medan bilen började rulla så vevades rutan ner, och vi sträckte oss ut och skrek lyckligt: "Mr and Mrs Styles are going to Greece!" och lämnade snart jublandet och applåderna och vinkandena bakom oss för att påbörja vårt första riktiga äventyr tillsammans, nämligen the happy ever after.

Whoop whoop! Del 2 är nu ute. Vad tycks? Hade först tänkt att jag kanske skulle avsluta novellen någonstans här, men det är fortfarande några moment som jag ska ske innan jag är nöjd. Så nu vet jag precis hur den ska avslutas, och jag kan meddela att det är ett fåtal kapitel kvar. Så TTS blir cirkus 60 kapitel lång. 
Tack för era fina kommentarer. Tycker om er så himla mycket! 

Chapter 51 - The Wedding Part 1

Previously:
"Ruby, darling. Wake up, dear." Meredith flinade åt henne, men Ruby bara viftade med handen.
"I need sleep. I just realized that this is my last morning to sleep in. I got two babies and a fiancé back home."
Jag knuffade till Ruby i sidan, och alla skrattade. "Drink your coffee and get ready. Your boys are probabaly waiting for you."
Själv kunde jag knappt vänta på att få komma hem och slänga mig i famnen på Harry.

Harry stod framför spegeln och fixade till håret. "I can't wait to see her."
"I know, mate", sa jag och lyfte upp Riley som kröp omkring på golvet. Lucas satt och sov i Niall's knä, och Niall synade Harry uppifrån och ner.
"You will see her, soon. And then you'll see her everyday for the rest of your life. You'll be married!"
"Niall's right. Don't worry", instämde jag. Det knackade på dörren, och Perrie kom gåendes in med Isobel och Deborah.
"Zayn, Deborah is hungry. Could you please take Isobel for me?"
"Of course, babe", sa han och gick fram för att ge Perrie en puss på munnen. Isobel gick fram till Harry och såg upp på honom.
"Do you think he looks good?" tecknade Zayn åt henne, och hon nickade glatt till svar.
"What if she changes her mind?", sa Harry tveksamt.
"Are you kidding me? Are you, Mr. Harry freaking Styles, having a time of doubt? Please, of course she won't! How can you even think that?", frågade jag förvirrat.
"I don't know... I've never felt so insecure. I've been waiting all my life to marry that girl. I just want everything to go right."
"It will. It's gonna be a wonderful wedding. She's probably just as worried as you are. So don't. There's no reason to worry."
Mamma hjälpte mig med att dra upp dragkedjan på klänningen, och min tvillingsyster mötte min blick genom figurspegeln. Hennes ögon var blodsprängda eftersom hon hade börjat gråta av lycka så fort vi kom in i kyrkan. Och folk som trodde att Ruby inte var känslig, - pyttsan heller! Om en halvtimme skulle gästerna komma, och mamma hade räknat ut att kyrkan skulle vara helt fullsatt. Nervositeten fick det att vända sig i magen, men jag tänkte inte vika mig för den. Det här var vad jag drömt om, visst? Och det här skulle ju vara min stora dag. Min tid i rampljuset. Min chans att få känna mig som en riktig prinsessa. Så vad hade jag att oroa mig över? Att Harry skulle ha ångrat sig under det senaste dygnet? Skulle inte tro det. Men det här var så annorlunda i jämförelse med det rampljus jag faktiskt var van vid. Nu skulle allas blickar vara på mig av en helt annan anledning, för nu var jag flickan i höga klackar, prinsessklänning och slöja. Det här var min dag. Min stora dag.
"Don't be nervous, my dear. Everything's gonna go just fine", log moster Meredith och klappade mig lätt på axeln. Jag log tveksamt mot min spegelbild. 
"Do I look okey?"
"Are you kidding me, Nancy? You look fantastic!" Meredith smekte min kind.
"You always look totally gorgeous, Naynay", sa Ruby och kom fram till mig. "And tonight you're more beautiful than ever. For once I will actually admit that you're the better-looking twin."
Jag skrattade och vände mig om för att krama om Ruby. 
"Once again I must say, you look just like you grandma. Elizabeth would have been so proud to see you here today." Meredith kramade om oss båda, och mamma anslöt sig också till gruppkramen.

Ruby hjälpte mig på med klackskorna under alla lager av klänningstyg, och under tiden brast mamma ut i gråt. 
"Mom, please don't cry. You'll ruin my makeup", skrattade jag och drog med fingret under ena ögat.
"I know, I'm sorry. I'll... I just... I can't believe that my little girl is actually getting married today. That you're actually here and I'm here and gets to see it all. Oh my lord, I'm so thankful for you girls."
"I love you, mom", sa jag och pussade henne på kinden. 
Någon knackade på dörren, och mamma gick för att öppna. Det var pappa som stod utanför.
"It's time to get ready. It starts in one minute!"
"Oh my!", sa alla mina brudtärnor i kör. Ruby, Jolie, Perrie, Eleanor och Josefine skyndade sig mot dörren för att göra sig redo att gå fram till altaret. De var så vackra i de röda klänningarna jag valt ut åt dem. 
Mamma kramade om mig återigen, och Meredith önskade mig lycka till. Sedan lämnade de rummet för att gå in och sätta sig i kyrkan. Pappa kom fram till mig och kramade om mig han också.
"You're very beautiful in that dress, dear." 
"Thanks, dad."
"Are you nervous?"
Jag nickade.
"That's good. You should be. But everything's gonna be fine, just don't run to Harry, will you?"
"I promise", flinade jag. "And don't make me fall, okay?"
"I won't, Nancy. I won't."
 
 

Klockorna började klämta och portarna öppnades. Mina flickor gick in och strödde blomblad omkring sig, och jag blev allt mer nervös. Där framme kunde jag se Harry, och jag ville helst av allt bara springa fram till honom, men jag fick inte. Kunde inte. Mina ben var som gelé, jag kunde knappt tro att detta hände på riktigt. Människorna på bänkraderna ställde sig upp och log åt mig. Alla jag kände väl skickade iväg slängkyssar, och jag vinkade till Zayns små töser och Rubys tvillingpojkar som jollrade glatt i mammas och Merediths famnar.
Jag såg på Harry och log med tårar i ögonen, och han mötte min blick med ett hjärtknipande vackert leende.
Känslorna bubblade upp inom mig när portarna öppnades och Nancy och hennes pappa kom gåendes in till den ljuva musiken. Klänningen släpade i golvet, och Spencer höll ett stadigt tag om hennes arm så hon inte skulle råka snubbla. I händerna bar Nancy en stor bukett med rosa och vita blommor, och hon log nervöst åt våra nära och kära tills hennes blick mötte min. Jag kunde se att hon var nära till tårar, men leendet på hennes läppar gick inte att ta miste på. Jag sprack upp i ett ännu bredare leende själv och kunde knappt vänta tills jag fick ha henne här hos mig. Ju närmare hon kom, desto gladare blev jag, och det dröjde inte allt för länge förrän Nancy slöt upp vid min sida och Spencer räckte över hennes hand. Sedan steg han åt sidan, och prästen öppnade munnen för att påbörja sitt tal.
"We have gathered here today to witness and celebrate the wedding of Harold and Nancy. Marriage is the union of husband and wife in heart, body and mind. It is intended for their mutual joy - and for the help and comfort given on another in prosperity and adversity. But more importantly - it is a means through which a stable and loving environment may be attained."
Nancy's blick var fäst vid min, hon kollade inte bort för ens en sekund. Jag log varmt mot henne, och prästen fortsatte sitt tal.
"Through marriage, Harold and Nancy make a commitment together to face their disappointments - embrace their dreams - realize their hopes - and accept each other's failures. Harold and Nancy will promise one another to aspire to these ideals throughout their lives together - through mutual understanding - openness - and sensitivity to each other. This occasion marks the celebration of love and commitment with which this man and this woman begin their life together. And now - through me, God joins you together in one of the holiest bonds. Now it's time for the two of you to exchange your vows." Prästen vände sig mot mig. "Do you, Harold Edward Styles, take Nancy Elizabeth Jay to be your lawful wife, love her, honor and keep her, in sickness and in health, for better, for worse, forsaking all others, keep yourself only unto her as long as you both shall live?"
"I do", svarade jag med tårar i ögonen och såg lyckligt på Nancy. Prästen upprepade samma fråga åt Nancy, och hon började fälla  tårar igen.
"I do!"
Jag tryckte hennes händer lite extra. Under tiden tog prästen fram våra ringar. "This relationship stands for love, loyalty, honesty and trust, but most of all for friendship. Before they knew love, they were friends, and it was from this seed of friendship that is their destiny. Do not think that you can direct the course of love - for love, if it finds you worthy, shall direct you." Han harklade sig. "Harold, please place the ring upon Nancy's hand and repeat after me; Nancy, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
Jag upprepade det prästen sa och placerade ringen på hennes finger, och sedan gjorde hon detsamma på mig.
"Harold, this ring I give to you, in token and pledge, of my constant faith, and abiding love."
"May these rings be blessed as the symbol of this affectionate unity. These two lives are now joined in one unbroken circle. Wherever they go - may they always return to one another. By the authority granted by the creator of the universe, I can now pronounce Harold and Nancy as husband and wife. You may now kiss the bride!"
Jag lutade mig framåt och kysste Nancy passionerat, och alla i kyrkan applåderade och jublade. Nancy slängde sig runt min hals, och jag kramade om henne hårt och snurrade runt henne ett varv. "I love you, Nancy."
"And I love you, Harry."
Jag kysste henne igen och såg sedan på mamma, och hon log stolt och gjorde tummen upp åt mig. Hon hade väntat lika länge som jag på att denna dag skulle ske. Och just nu var jag den lyckligaste mannen på jorden. 
"The party isn't over!", sa Ruby när alla reste sig upp. "Let us now go and celebrate the marriage of Mr. and Mrs. Styles!"
Jag släppte, halvt ofrivilligt, taget om Harrys hand och gick fram för att krama om mina nära och kära. 
"I cried so much", sa Anne och kramade mig hårt. "The whole time! You look fantastic, Nancy! I'm so happy to have you as my daughter-in-law."
"Thanks, Anne. I love you", sa jag tacksamt och pussade henne på kinden. Näst på tur var Stina.
"Heiijj", sa jag på knackig svenska, vilket fick henne att skratta.
"Hej." Hon kramade om mig. "You look amazing. You are jättefin."
"Aww", log jag. "You are jeedefiijn too, Stina!" Jag kramade om henne. "I hope that Harry acted nicely when he stayed at your place."
"Oh, he did." Hon flinade glatt.
Jag fick hundratals kramar av alla jag passerade när vi skulle ut till bilen.
"Congratulations, Mrs.Styles!", sa en röst jag så väl kände igen.
"Kira!", utbrast jag och slängde mig om halsen på henne. "You came, oh my god!"
"You don't think I would miss my best friends wedding, do you?" skrattade hon medan jag försökte torka tårarna som envisades med att lämna mina ögon. 
"I haven't seen you since we graduated! How are you?"
"I'm great. And hey, this is my boyfriend, Kurt!"
"Hi Kurt! Nice to meet you", log jag och skakade hans hand. 
"Nice to meet you too. Kira has talked alot about you. And congratulations!"
"Thanks." 
"Time to go!", tjoade Ruby med Lucas i famnen. "We don't want to miss the party, do we?"

Åh, är så glad över att #Hancy äntligen är gifta! Har velat viga dem så länge nu, haha. 
Tänkte att jag kör på med TTS nu tills den är slut, så jag helt och fullt kan fokusera på TFW sen. Blir det bra? Hoppas det.
Ett stort tack och en massa bamsekramar till alla ni som fortfarande hänger kvar på bloggen trots att den bara står och dammar ibland! Ni är så himla fina allihop. <3

Chapter 50 - Enjoying the Nightlife In Paris

Previously:
"Come on, it's our last night in Paris! We can't come home and having people asking us about how to party in Paris and say that we don't know because 'Nancy didn't want to be hungover on the way home'? Nancy, please! Don't be boring! You only have a few days left as 'Miss Jay', and then you will become a wife and make babies and never have any time for partying again. Trust me, you don't wanna miss this." Jag hoppade upp och ner på stället med sammanflätade fingrar i en tiggande gest framför Nancy som om jag vore fem istället för snart tjugofem. "Please, please, please!"
"Okey", sa Nancy och himlade med ögonen. "Just give me ten minutes to get ready, and then we'll go."
"Great!", log jag.
"But!", avbröt Nancy. "No kissing with hot french boys, okey?"
"What? Nancy, do you seriously think that I'm going to kiss someone just because we're on vacation? I'm engaged? And a mother", tillade jag. "I feel offended."
"Yeah yeah, whatever..."

[bild kommer!]
"Here you go!", sa Phil och ställde ner brickan med fyra glas som var fyllda med någon vätska som lyste knallblått. I glasen låg också citronskivor och isbitar, och de såg väldigt intressanta ut.
Ricky drog sin pojkvän i armen i en gest att han skulle slå sig ner på platsen bredvid honom igen, och Phil gjorde lydigt som han blivit uppmanad till. Vi satt i en mörklila soffa kring ett runt bord inne på en fransk nattklubb. Musiken dånade i högtalarna och basen fick golvet att skaka. En hop av människor var samlade kring baren, och dansgolvet var inte speciellt tomt det heller. Här och var hördes folk skåla på franska och ljudet av klinkande glas. Ruby hade haft rätt hela tiden, jag ville inte missa det här. Nattlivet här fick mig att älska Paris ännu mer. Allt var så fantastiskt, nytt och spännande och annorlunda här, och jag önskade verkligen mer än allt att jag någon gång skulle få chansen att bo här under en längre tid.
"This is some tasty shit", flinade Ruby och hade redan klunkat i sig mer än halva glaset. Jag tog en klunk jag med och nickade gillande.
"Cheers for some tasty shit then!", sa Ricky och höll upp sitt glas, men när han skulle skåla med mig så råkade han vara lite för snabb framåt och gjorde så att lite av min dricka skvätte över kanten och fick min hand att lukta vodka.
"Oh, fresh!", skrattade jag, och Ricky föll i skratt han med. Mobilen som vilade i mitt knä surrade till, och jag tog en sipp av min dricka för att sedan ställa ifrån mig glaset och se efter vad jag fått för notifications. Ett sms från Harry poppade upp på skärmen, och jag låste genast upp mobilen för att kunna läsa hela.

From: Harry :)<3
"Hi love. Hope you're having a great time in Paris! I miss you. Sleeping at Niall's tonight, late time working you know. Jolie didn't want my help in the kitchen but she's great at cooking. Did you know that? We better have them over for dinner someday, I want to show her my cooking skills too. We gotta win this. Oups, sorry for long message, but I really do miss you. Be home soon and in one piece. Love xx H"
 
Jag log för mig själv åt sms:et, och Ruby lutade sig över min axel och 'awwade'  mig i örat.
"Harry really misses you."
"I know", sa jag och gav henne ett halvhjärtat leende. Den lilla klumpen i magen som jag alltid hade när jag var ifrån Harry under en längre tid växte sig lite större. Men nu skulle jag inte deppa, för om några dagar skulle jag vara hemma igen. Jag knappade in ett snabbt svar och lade sedan ifrån mig mobilen igen. De andra hade redan druckit upp, så jag svepte i mig min drink och reste mig sedan från bordet.
"So, who's up for some dancing?"
"Partytime!", ropade Ruby och sträckte ut händerna i luften som i en segerdans, för att sedan ta tag i min handled och släpa mig ut på dansgolvet. Ricky & Phil kom skyndandes efter, och snart stod vi alla i en liten klunga bland havet av människor och dansade till den rytmiska musiken. Precis just nu var mitt liv på topp! Det enda, eller rättare sagt den enda, som saknades var Harry.

Efter att ha dansat oss svettiga i snart en timme så ropade Ruby för tredje gången i mitt öra att hon behövde kissa och nickade mot tjejtoan, och eftersom Ricky och Phil redan hade försvunnit någonstans i folkvimlet så bestämde jag mig för att följa med. Vi pressade oss fram mellan alla människor, och som tur var tog vi oss fram levande. När man gick in på tjejtoan så fanns det flera toalettbås och en bänk med fyra handfat att tvätta händerna vid, samt en stor spegel på väggen bakom. Medan Ruby gick in i ett av båsen för att uträtta sina behov så gick jag fram till första bästa handfat för att tvätta bort vodkalukten från handen. Jag kände mig lite snurrig, men det var inte speciellt konstigt med tanke på att jag under den senaste timmen hade fått i mig ganska mycket alkohol. Ögonlocken kändes tunga fast min hjärna var klarvaken, och trots att jag älskade utelivet så längtade jag faktiskt lite efter att få ta en taxi hem och krypa ner i hotellsängen.
Ruby kom ut från båset och staplade fram till handfatet. Hennes ögon var rödkantade av all alkohol och hon stirrade koncentrerat på tvålautomaten för att hålla världen runt omkring på plats. 
"Wanna go home?", frågade jag, och Ruby såg fundersamt på sin spegelbild. Sedan nickade hon lätt, och jag skickade iväg ett sms till Ricky för att säga att vi skulle dra tillbaka hotellet och de hade möjligheten att ta samma taxi som oss eller stanna här ett tag till. Mest troligt skulle de välja de senare alternativet.

Mina fötter värkte efter att ha gått i klackar större delen av dagen, samt dansat i dem, så nu var jag mer än glad över att få hoppa i säng. Harry hade i smyg packat ner en av sina t-shirts i min resväska, och pojkvänners tröjor var till för att sova i. Eller, pojkvän och pojkvän... Harry var faktiskt min fästman, och inom loppet av en vecka skulle jag också vara gift. Nancy Elizabeth Styles... Det klingade rätt fint i mina öron. Mr and Mrs. Styles... Ja, det med.
Ruby kröp ner bredvid mig i dubbelsängen och andades ut i en nöjd suck. "I'm so sleepy..." Hennes andedräkt luktade tandkräm, och hennes hår var uppsatt i en slarvig knut uppe på huvudet.
"Me too", klagade jag och borrade ner ansiktet bland kuddarna. När jag nästan hade lyckats somna så kände jag en knack på axeln, och när jag tittade upp så möttes jag av ett par grågröna ögon som tillhörde Ruby själv.
"Nancy, I forgot to text Liam and say goodnight. Do you think I should call him?"
"Ru, it's in the middle of the night? You can't call him now? You'll wake Riley and Lucas if you do."
"Yeah, you're right. I didn't think about that, sorry for waking you up. I just miss them, you know."
"I know the feeling. But soon we'll be back in London again, and then you'll probably miss this place. Just try to enjoy life as it is for a while, okey?"
"Okey."
Jag log mot henne och lät huvudet vila bland kuddarna igen.
"Nancy?"
"Yes, Ruby?"
"Can you hold me?"
"Sure." Jag flyttade närmare och virade min arm omkring hennes midja, och knappt två minuter senare sov vi båda som två stockar.
"Wow, you're a great chef", berömde jag och lade besticken åt höger på tallriken. "I'm surprised that Niall isn't rolling around after having your delicious pieces of food everyday."
"Thanks, Harry", sa Jolie och log triumferande medan hon började duka undan från bordet. Niall reste sig snabbt upp och började hjälpa till med att bära bort all disk till bänken, och jag halade upp mobilen ur byxfickan. Jag knappade in ett snabbt meddelande till Nancy, men kände mig något iakttagen och lyfte blicken. Ett par stora blågröna ögon mötte mina, och de tillhörde Stina. 
"Have you heard anything from Nancy?", frågade hon nyfiket.
"We talked a bit last night. I just sent her a textmessage, so we'll see. But I guess she's busy enjoying Paris." Jag ryckte lätt på axlarna.
"Are you sad that you couldn't go with her?"
"Yes of course, but even if I followed them I wouldn't be allowed to hang with her since they're buying things for the wedding."
"True", sa hon och log halvhjärtat. Min mobil plingade till och jag hade fått ett svar från Nancy.

From: Nancy :)<3
"Hi babe. I love Paris but I really really miss you. Oh yes, dinner date with Niall & Jolie it is, as soon as I get home. Tell Stina to come too! If she want to, she can bring a friend so she won't feel too lonely with all grown up peepz in the house. Love you and see you soon. Love xx N"
 
Jag log snett åt sms:et och såg Nancy kliva av planet framför mig. Snart skulle hon vara hemma igen och allt skulle vara som vanligt. Eller nej, inte riktigt, för snart skulle hon också bära mitt efternamn. Tanken fick mig att le ännu bredare.
Jag lade ner mobilen i fickan igen, reste mig från bordet och sköt in stolen. "You can all go to bed or go watch some television, I'll take the dishes."
"Thanks, that's very nice of you", sa Jolie och sköljde händerna under kranen. "It must be really nice having a future husband that is so helpful at home." Jolie sneglade på Niall, och hans kinder antog en röd nyans.
"No problem", flinade jag. "I'm done with all the work for today, so."
"Goodnight Harry", log Niall. "And thanks buddy." Det sista mimade han när Jolie inte såg och blinkade åt mig, och jag började flina vilket fick Jolie att vända sig om.
"And what's so funny?"
"No, uh, nothing." Jag harklade mig och började plocka undan det som fortfarande stod kvar på bordet. "Goodnight."
"Goodnight." Jolie, Niall och Stina lämnade köket, och jag började tappa upp vatten i diskhon. Trots att Niall var mångmiljonär så hade han fortfarande inte kostat på sig en diskmaskin, men tur var väl det då det inte skulle ha passat köksinredningen. Jag hade heller inte något emot att diska för hand, men Nancy hade varit fast besluten vid att vi skulle ha en diskmaskin då hon var uppväxt med det. 
Åh Nancy... Jag hällde i diskmedel i vattnet och sträckte mig efter en diskborste. Jag kunde se hennes söta ansikte framför mig. Hennes glittrande ögon, änglalika leende och klingande skratt. Åh vad jag saknade henne, och ändå hade hon bara varit borta i några dagar. Men snart skulle hon vara hemma, vi skulle gifta oss och sen skulle vi ut och resa tillsammans. Jag hade många fina semesterminnen tillsammans med min käresta, och det var minnen jag hoppades på skulle vara för evigt.

~
Nancy låg och läste i skuggan av ett parasoll medan jag & Niall chillade i poolen. Jag hade ropat flera gånger att hon skulle hoppa i, men hon föredrog att ligga och läsa eller bara sola.
"Hey, why aren't you coming?", gnällde jag och rufsade till mitt blöta hår så det droppade iskallt vatten på hennes mage.
"Euuw, it's too cold!", klagade hon och försökte torka bort vattnet med sin hand.
"Nahh, come on. Don't be silly. If you lay here all day you'll probably die of heat."
"No, I won't", envisades hon och riktade åter uppmärksamheten åt sin bok.
"Yes you will. Come on!" Jag tog boken och la den åt sidan på det lilla bordet som stod mellan våra solstolar.
"Why don't you just go and play with Niall instead?"
"He's flirting with some girls, but I still want to swim and I don't want to be alone..." Jag gav henne världens valpmin som jag visste att hon inte kunde stå emot.
"Okey, I'll go with you..."
"Yeyyy!", sa jag glatt och sträckte ut min hand, men så fort hon hade kommit upp på fötter så lyfte jag upp Nancy och slängde henne över axeln.
"Hey, hey, hey! What the hell are you doing, Haz?! Put me down!"
"Okey, as you want, babe...", skrattade jag, och bara några sekunder senare hamnade Nancy pladask i vattnet. När hon kom upp till ytan igen så stod jag och gapskrattade, och Nancy kastade sig över mig som hämnd.
"I hate you, Harold!" Hon försökte trycka ner mig under vattenytan, men det gick inget vidare eftersom jag hann lyfta upp henne och kasta henne i vattnet igen.
"You're so mean", klagade hon och skvätte vatten på mig när hon kom upp igen.
"Maybe I am, but you don't hate me. We both know that." Jag sträckte mig efter Nancys hand och drog henne mot mig.
"You're cocky today, aren't you?", mumlade hon och såg in i mina ögon. "Well, that's not fair. Why do you keep doing that?"
"Doing what?", frågade jag förvirrat.
"That!", sa hon och viftade med handen framför mitt ansikte. "Why do you keep looking at me like that so I just-...?"
Jag skrattade. "Because I like to seduce you. And why do you keep doing what you do?"
"What am I doing exactly?"
"Making me love you..." Mitt ansikte närmade sig hennes, och våra läppar möttes i en passionerad kyss. 
~
 
Jag skrattade för mig själv åt minnet och sköljde tallriken jag just diskat under kranen. Fler minnen seglade förbi i mitt huvud, och för varje minne av henne så blev jag bara gladare. Jag kunde knappt vänta tills vi skulle gifta oss. Tills jag skulle få se henne i bröllopsklänning och slöja och höra henne säga "I do". Hon var den rätta. Nancy Elizabeth Jay var den rätta för mig. 
Plötsligt kom jag att tänka på dagen då hon försvann.

~
Dörren öppnades, och jag flög upp på fötter och skyndade ut i hallen.
"Nancy?", sa jag överlyckligt men kände snart hur hjärtat sjönk när jag fick se vem som stod på tröskeln.
"I'm sorry, it's just me", sa Ruby och sparkade av sig skorna. "So, she's not home yet?"
"No", jag skakade sorgset på huvudet. "And Ricky? He didn't know anything, or?"
"No." Ruby ryckte uppgivet på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Well, fuck it!", sa jag ilsket och slog knytnäven i väggen. Jag hade lust att skrika åt hur ont det gjorde, men höll inne min ilska eftersom det var mitt eget fel. Sedan klampade jag ut i köket och kastade tallrikarna i golvet. Känslorna bara vällde upp inom mig, och ena sekunden hatade jag mig själv för mitt sjuka beteende och att jag inte kunde ta saker som en man, och den andra sekunden så hatade jag resten av världen för att jag inte kunde få hem min tjej eller ens få veta att hon var i säkerhet.
"Calm the fuck down, Haz! We got this." Ruby masserade sina tinningar och snappade åt sig vår hemtelefon. Sedan knappade hon in tre siffror och räckte mig telefonen.
"911, what's your emergency?", svarade en lugnande kvinnoröst i luren. Det vattnades i mina ögon och jag började se suddigt.
"Hello? Is anyone there?"
"Y-yes", stammade jag. "I'm Harry Styles, and m-my girlfriend is missing."
~

Jag svalde hårt och torkade bort tårarna med baksidan av handen, skakade på huvudet för mig själv och försökte fokusera på disken. Plötsligt hördes någon bakom mig och jag vände mig om.
"Are you okey?", frågade Stina försiktigt, och jag tog ett djupt andetag.
"I just miss her. Being away from her makes me worried, I'm so afraid of losing her again."
"You won't lose her again. And she's safe with Ruby and her friends and family. Don't worry." 
Jag log halvhjärtat åt Stina, och hon kom fram och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka. "You're a great friend, Stina. Thank you."
"Morning sunshines!", sa mamma och klappade mig och Ruby på axeln. Jag gnydde till svar och kisade mot henne med ett öga.
"You girls have already missed breakfast, Meredith and I didn't want to wake you. But we have packed for you, so all you need to do is get dressed."
Meredith räckte oss varsin kopp kaffe med mjölk i och log varmt. "Excited to go home, are you?"
"Yeah pretty much, but this weekend has been amazing. Thank you." Jag log mot mamma och Meredith, och de log tillbaka. Ruby slöt ögonen igen och gosade ner sig bland kuddarna.
"Ruby, darling. Wake up, dear." Meredith flinade åt henne, men Ruby bara viftade med handen.
"I need sleep. I just realized that this is my last morning to sleep in. I got two babies and a fiancé back home."
Jag knuffade till Ruby i sidan, och alla skrattade. "Drink your coffee and get ready. Your boys are probabaly waiting for you."
Själv kunde jag knappt vänta på att få komma hem och slänga mig i famnen på Harry.

Hola! Tänkte att jag skulle skriva klart TTS en gång för alla, och nu känner jag att inspirationen för novellen verkligen är tillbaka! Det är ett fåtal kapitel kvar, vet dock inte exakt hur många. Men i nästa kapitel vankas det bröllop, och det vill ni ju inte missa! ;)

Follow on Bloglovin Välkommen till Directionery: - En fanficblogg om One Direction! Har ni någon fråga så är det bara att slänga iväg ett litet mejl till Directionery@hotmail.com eller kontakta mig via twitter (@DirectioneryNB). Följ gärna bloggen på instagram också (@Directionery) Trevlig läsning!